Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.
Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.
Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...
Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.
Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?
Visar inlägg med etikett utbränd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbränd. Visa alla inlägg
16 september 2018
20 januari 2018
Tre år på banan.
Så har jag varit i farten på heltid i tre år.
Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).
De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.
I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.
Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.
Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.
Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.
Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.
Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.
Tålamod. Gah... not with me anymore.
11 januari 2018
Är det bra att arbeta?
Den frågan ställer sig arbetsmiljöverket i en rapport från 2012.
Själv har jag inte funderat så mycket på det förrän ganska nyligen.
Faktiskt har jag ifrågasatt rätt mycket av det jag förut tagit för självklart. Och jag har betett mig rätt olika mot förut.
Har bytt jobb ofta. Tredje jobbet nu på tre år. Går mot att jobba på mindre och mindre "övervakade" jobb - där jag är nu har jag så stor frihet att det är löjligt. Samtidigt som jag tjänar bra och får uppskattning för det jag gör (som blir bra trots - eller kanske just tack vare - att jag är på kontoret mer typ 8 timmar i veckan än 8 timmar om dan).
Samtidigt som jag ibland faktiskt fnissar lite i hemlighet åt min situation nu jämfört med den arbetsplats där jag blev sjuk, så gnager ändå nåt slags dåligt samvete. Kanske är det Luther som styr över det, det där insocialiserade protestantiska arvet där arbete är vägen till frälsning.
Ett par månader är det väl nu, som jag drömt mardrömmen där jag sjunker ner i vattnet, ner, ner, ner och där ovanför rösten som konstaterar att "där försvinner mina skattepengar"...
VARFÖR är det så? Eller mer konstruktivt: hur fan blir jag av med det?
Och kanske mest relevant i sammanhanget är det väl ändå att fråga sig, varför det dåliga samvetet föds ur att inte känna att man bidrar tillräckligt till kapitalismens ekorrhjul.
Särskilt när en jobbat så hårt så länge att en blivit sjuk av det.
Jag är ingen marxist, men jag kan säga att min tidigare ganska liberala hållning har vänt åt vänster. Kan inte se någon annan logik än att arbete åt andra är åt helvete.
Iallafall i den form vi känner det.
Samtidigt tror jag inte riktigt på att det blir bättre av "gigekonomi" eller "fria agenter", inte i ett samhällsperspektiv.
---
Är halvvägs till en ny examen. I ett nytt ämnesområde. Det är intressant, själva ämnet. Men min strävan i sig är också lite intressant. Den drivs av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte kunna tillföra tillräckligt, en känsla att fortfarande ha rollen "sönderspelad musiker". Vad är en ospelbar violinist värd? Inte mer än en trasig leksak. Alltså inget. Intressant att självkänslan till så stor del bygger på yrkesidentiteten. Förbaskade Luther.
För cirka två år sen, fick jag från en klok person frågan om vad jag jobbat med i mitt liv - alltså alla olika jobb. När jag berättade om mitt musicerande och vad jag gjort i den vägen (som jag då inte längre kunde) fick jag istället för en beklagande grymtning ett utrop "men ÅH vilken ERFARENHET!"
Och det är ju för katten just det där, ERFARENHETEN, som betyder nåt. Eller iallafall borde göra det. För självkänslan alltså.
Nu har jag ju dessutom också erfarenheten av att ha varit utmattad.
Börjar så smått inse att det är DÄR jag behöver se mig själv. Istället för att se listan med tillkortakommanden och förluster, behöver jag titta på mina erfarenheter. Skit samma att jag inte besitter en viss färdighet längre. Jag har ändå erfarenheten av att tillgodogöra mig den. Erfarenheten från att ha gått vägen och nått målet, även om resan råkar vara över för att man kanske till och med blivit bryskt avsparkad mitt under färden.
Om färdigheten säger något om vad människan kan göra eller utföra... så kanske erfarenheterna hon fått säger något om vad hon kan föreställa sig. De banar liksom vägen för nya tankebanor och nya föreställningsvärldar, tänder ljuset i dittills dunkla skogar, drar upp ridån och blottar nya djup...
---
Överväger att ta upp bloggandet igen. Inte för att jag är sjuk eller så, men jag har fortfarande en massa tankar som behöver komma ut - filtrerade och utmejslade genom tangentbordet blir de något mer eller kanske något annat, än när de bara är i huvudet.
Som funderingen på om det är bra att arbeta.
Jag tror faktiskt inte att det är det.
9 augusti 2015
Några ord till dig som är utmattad...
Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
18 juni 2014
Sommarlunch
Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
12 juni 2014
Jävligt
Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
4 maj 2014
Om jag kunde...
Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
1 maj 2014
Dygnsrytm i otakt...
Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
30 april 2014
Bra och dåligt
Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
28 april 2014
Hushålla med energin...
Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
15 april 2014
Balans på skuldkontot?
Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.
Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...
Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.
Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.
P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.
Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.
Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.
Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...
När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!
Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.
Fyra av sex är inte så illa ändå.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.
Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...
Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.
Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.
P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.
Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.
Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.
Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...
När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!
Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.
Fyra av sex är inte så illa ändå.
11 april 2014
Skit fucking samma
Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.
Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.
Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...
Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.
Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.
Trött och less.
Rastlös, frustrerad.
Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.
Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...
Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.
Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.
Trött och less.
9 april 2014
Hej hej jobbet... eller...
Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.
Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.
Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.
Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.
Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.
Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.
Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.
Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.
Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?
2 april 2014
Snurrig knopp och trött kropp
Öm i kroppen. Trött i musklerna. Fastän jag varit vaken i två timmar bara och tagit det lugnt så känns det som om jag varit ute och sprungit flera timmar...
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.
För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.
Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.
Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.
Vet varken ut eller in längre.
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.
För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.
Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.
Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.
Vet varken ut eller in längre.
31 mars 2014
Bedövad och bedrövad
Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!
Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.
Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!
Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.
Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.
29 mars 2014
Väck väck, sömntablett...
Har nu hart uppehåll från imovane/zopiklon sedan... natten mot tisdag... det blir 5 nätter nu. Funkar över förväntan.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.
Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.
Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.
25 mars 2014
Fortsatt helt utmattad... fan också!
Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.
Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.
Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.
Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.
Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?
13 mars 2014
Genom kaoset, ut ur utmattningen!
I ett kaotiskt system så kan som tidigare nämnts en liten förändring av initialvärden leda till stora förändringar på sikt. Om detta sker så kan systemet efterhand börja bete sig till synes helt slumpmässigt. Om det är ett deterministiskt system så är beteendet inte slumpmässigt i egentlig mening, eftersom varje nytt värde kan bestämmas med de ekvationer som beskriver systemet.(Wikipedia)
Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.
Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.
Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.
Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!
Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.
Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.
Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.
Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!
6 mars 2014
En chef betyder så mycket
Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.
Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.
Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.
Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.
Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...
Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!
Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar
Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...
Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.
Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.
Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.
Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.
Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...
Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!
Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar
Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...
Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!
27 februari 2014
Nya sätt
Har nu alltmer accepterat att jag inte funkar som jag brukar. Och att jag behöver ändra på rätt många saker. Det är, minst sagt, en del att vänja sig vid.
Som att alltid skriva upp möten och annat i en stor väggalmanacka. Att "hålla nåt i huvudet" finns inte längre. Skallen är som Bermudatriangeln; saker försvinner spårlöst...
Som att låta bli att försöka hinna med så mycket. Att låta var sak ta tid. Och att vila emellanåt. Inte skynda till nästa och nästa...
Som att låta mig vara som jag är. Inte forcera framåt. Inte kriga mot min kropp eller skalle.
Men fasen vad svårt det är. Varje människa har väl en tid i livet då man är expert på att lära sig, den brukar väl vara från födelsen till man är ungefär 18/19 år och sen avtar efterhand.
Jag är äldre än så och det är inte så enkelt att lära in nya sätt att vara, nya sätt att göra. De gamla hjulspåren är skrämmande djupa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)