23 februari 2019

Jävelskap och frustration

Går fram och tillbaka, i cirkel ett par varv... och sen åt andra hållet...
Har skallen full av sånt som vill ut, ut, UT - och hittar inte sättet att göra det.

Tankar, långa tankebanor kring arbete, fixeringen kring arbete och arbetslivets roller, sociala koder, olika konsekvenser av att bryta de sociala konstruktionerna - de där tankefällorna som hela samhällen har gemensamt...
Det blir väldigt mycket tankeverksamhet. Mer än jag skulle önska. Skriver mindre än jag skulle vilja (jag har ju liksom självklart redan skrivit så mycket så kroppen sagt ifrån. Högersidan är i princip helt oanvändbar.) Sjukt frustrerande. 

All uppdämd, ackumulerad frustration, alla oskrivna tankar och ännu inte helt utmejslade funderingar bubblar och fräser och här och var kommer det ut som vassa kaststjärnor mot folk i närheten.
Det är liksom inte bra, detta. Jag fattar det. Men vet inte hur fasen jag ska göra för att få rätsida på eländet.

Jag tror iallafall inte att jag kommer bli utmattad av det, iallafall inte nu. Det är ju bra. Eller åtminstone o-dåligt.

Privat finns sen en del skit att hantera. Maken förlorade, extremt oväntat, jobbet - som vi flyttat långt för. Konsekvensen blir att jag får agera annorlunda framöver än jag tänkt. En anställning istället för "free flying" som frilansare, gigare, konsult, skribent. Typ.

Jag vill för fan inte HA nån chef! Eller, för den delen, stämpelklockor, personalavdelningar, semesterplaneringar, arbetstid 8-16, ändlösa policydokument som saknar verklighetsförankring, märkliga stödsystem (snarare stöRsystem...!) och arbetsledning... det sista kan jag slippa undan lite, så länge en sköter sig brukar det gå bra. Jag är förvånansvärt bra på att sköta mig. Oftast iallafall.

Men skulle så gärna låta mitt obstinata, undersökande, ifrågasättande, arga, ilska jag få blomma fritt ett tag. Få teckna ner allt det här obegripliga, ologiska, kaosartade med arbets- och samhällsorganisation. Men jag får självbeskära mig på den punkten.

Grejen är att om/när jag går all-in på att skriva så smittar det av på allt jag gör. Att blogga eller skriva en artikel eller FB-tjafsa spiller över bara litegrann. Att ge sig i kast med ett större projekt skulle dränka min omgivning i verbala kaststjärnor, irritera(n)de ifrågasättanden, jag skulle göra mig otillgänglig i perioder - och jag skulle förmodligen inte kunna dölja mitt växande förakt mot vissa typer av människor och företeelser. Det skulle, kort sagt, göra mig helt oanställningsbar. 

Och jag skulle definitivt inte vara nån bra coach. Sorry, jag har tagit mig an coachuppdrag. Joined the dark side... Dock med visst ansvar tycker jag. Bara stabila människor, och såna som har jobb och vill byta. Det går "bra".
Men fasen, det blir ganska fucked-up i huvudet för egentligen vill jag bara säga: skit för fan i jobbet! 
Skulle jag gå all-in i de här tankarna, följa dom till källan... så skulle den impulsen nog inte stanna i huvudet. 
Samtidigt tror jag att det är det jag måste. Det är som att ha en jävla chokladkaka liggande i kylen. Den kommer störa tankarna ända tills den är uppäten. 

Jag lagt ner pluggandet. Jag springer knappt nånting nuförtiden. Jag skriver inte ner mina tankar, de bara växer hejvilt åt alla håll utan styrsel. Jag är i en situation i jobb där jag behöver vara trevlig och utåtriktad mot en massa människor, och det ska vara snabbt snabbt snabbt hela tiden...
Helt enkelt, jag har på nåt sätt hamnat i en inverterad version av mig själv. Det sliter. Kan ibland liksom nästan betrakta mig utifrån, på möten t ex, och häpet notera att jag gör för mig helt oväntade saker. Det är illa.

Jag har t o m övervägt att kontakta P. Herregud. 




14 februari 2019

Paus

Har tagit semester idag.
Åkt ut till den vilsamma platsen med kärleken.
Några timmars ro och plats för tankarna.

Brasan sprakar i kakelugnen. Tittar på lågorna.
Lågorna på veden är som skrivandet på tankarna.
Bränsle och så behövs syre.
Har lite svårt att syresätta tankarna. Skrivandet lyfter inte. Det tar inte fart.

25 januari 2019

När man fått vad man vill är man ändå inte nöjd

Vid något tillfälle vet jag att jag slängde ur mig att "jag ska inte HA någon chef!"

Som säljare av arbetskraft behöver jag ändå rapportera in till någon, en nödvändig del i utväxlingen från arbete till pengar.
Jag gör det. Men har aldrig nånsin varit så obunden till den jag rapporterar till, som nu.
En oerhörd befrielse!

Ändå. Inte helt tillfredsställd. Nåt är det som fortfarande ekar tomt.

Trots min frihet, kommer inget flow.

Tom och sliten.

26 oktober 2018

Strange things....stranger things...

Så har jag äntligen - ÄNTLIGEN- tagit steget att klippa bandet till den jäkla arbetsplatsen där jag blev sjuk. De andra ställena jag jobbat på har haft avtal med dom. Som haft det som enda inkomstkälla. Suttit i deras knä, eller kanske snarare strypkoppel... Min förra arbetsgivare har gått i konkurs. Hade det på känn men trist ändå.

Min nuvarande står i ett läge där det är ny upphandling på gång. Jag har staplade visstidsanställningar (är jävligt trött på det nu) och min chef verkar tro att jag är en naiv junior som blir till sig i brallan av att jobba hos just den här arbetsgivaren. "I akademin". Pyttsan!

Nåväl. Det var precis som att jag bara behövde en tillräckligt stor anledning till att klippa, så gjorde jag det. Och så hände det, en grej som gjorde mig så jävla irriterad. Folk som inte kan sköta sitt jobb ogillar jag och när det dessutom går ut över tredje part så brinner det för min del. Dessutom en fd chef som inte fattat att hon inte är min chef nu, inte varit sen sommaren 2012.. Det räckte. Jag måste bort från det. En arbetsplats som är så beroende av den organisationen, det funkar inte!
Så jag såg mig om och fann vad jag trodde var en liten tuva. Liten men tillräcklig.

Startade företag i våras. Det går bra. Skriver och grejar med lite annat grejs.
Nu har jag landat ett uppdrag i halvmiljonersklassen typ (fyrahundraåttio-nånting tusen).Ska bara skriva avtalet, sen säger jag upp mig! Haha!! Och uppdragsgivaren har INGENTING med min förrförra arbetsplats att göra. Så. Jävla. Skönt.
Tuvan var ingen tuva. Det var fucking Eldorado!

Fick samtalet på förmiddan. Hela världen vändes 180 grader! Sov sen den natten - som en stock. Från att ha legat runt 4,5-5 tim/natt till PANG - 6,5! Det har bara ökat.
Samma dag fick jag leveransen av ett legoset jag väntat länge på. Helt underbart.

Old Fishing Store. (c) Lego


Ett uppdrag. Så skönt. Och tänka sig att all irritation och "själsligt skoskav" som till o med drivit mig till P:s rum... som fått mig att tänka att jag nog kommer bli sjuk igen... det har nästan försvunnit. Jag är fri. Det går lättare att andas. När jag vaknar på morronen känner jag mig lätt, redo. Inte tung och utsjasad.

Har haft en såndär återkommande dröm. Av en slump ramlade jag på en bild som nästan precis är som tagen ur drömmen. Förutom att jag aldrig har klänning.
Jag hoppas på att snart slippa den. Drömmen alltså.



Drömmer att jag sjunker. Jag kan inte prata, och inte spela heller. 
Vattnet tystar allting. 
Jag vill inte vara tyst.
 Vill inte drunkna.
Nu är det fredag och den här bisarra veckan, när alla planeter stod i rätt position, ska jag fasen fira av med ett glas cava. Eller två!

10 oktober 2018

System overload. Igen.

Så jag har skaffat mig sysselsättning som håller på att bryta ner mig igen.

Är rätt lvertygad om att det hänger ihop med att jobbet har ett nära samarbete med den arbetsplats/organisation där jag blev sjuk - utmattad - då för sådär fem år sen eller vad det är nu.

Har otroligt lite energi, och är samtidigt speedad. Känner igen så väl... sover inte, hjärnan maler, trött som tusan, näsblod ibland, kilona rasar, minnet sviker och orden gömmer sig.

Håller envist fast vid att FORTSÄTTA göra och ingå i sådant som ändå ger nånting. Träffa kompisar. Läsa. Skriva. Plugga. Det som ger mig lite kraft, lite nyfikenhetsenergi. Lite LUST till nånting.

Men jag känner att det är på väg, det suger ungefär som strömt vatten. Jag känner precis vart det vill ta mig.


6 oktober 2018

Kontroll och socialt stöd kompenserar inte höga krav

Två forskare vid Linköpings Universitet har visat att krav-kontroll-stöd modellen inte stämmer.
Linköpings Universitet skriver på sin sida:

"– Det finns inte mycket stöd för antagandet att det går att kompensera höga krav med att de anställda har goda möjligheter att bestämma över sitt arbete eller har ett gott socialt stöd där. Vår studie bekräftar att det är något av en bekväm myt, säger Anna-Carin Fagerlind Ståhl, psykolog som disputerat vid Linköpings universitet med en avhandling om hälsofrämjande förutsättningar i arbetet.
/.../
Resultaten visar på samma sak oavsett arbetsplats; att höga krav leder till utbrändhet oavsett hur stort handlingsutrymme eller hur gott socialt stöd man har. Det går inte att kompensera höga krav med positiva aspekter i arbetsmiljön. "

Läs mer på Linköpings Universitet: 
https://liu.se/nyhet/nodvandigt-att-sanka-kraven-i-jobbet-for-att-minska-utbrandhet




20 september 2018

Arg på chefen?

Den här artikeln snubblade jag över idag.
Kanske inte något konstruktivt förslag, men verkningsfullt!
Fram med voodoo-dockan!
😉
http://mentalfloss.com/article/534735/voodoo-doll-can-manage-workplace-conflict-with-boss

19 september 2018

Jävla normer

Så jag har försökt få rätsida på mig litegrann.


Tänkte skaffa mig en slags mental spegel för att liksom se mig själv lite utifrån. En person med lite öppet sinne liksom, att prata med och lyssna på. Men det går ju inte!
Hela spegelbilden blir förvrängd av ett slags filter bestående av normer. Vad som är "normalt". Hur "det brukar vara". Tankar och föreställningar som sitter i huvudet på den andre.


Har övervägt att gå med i "puttytribe" - en grupp som är utspridd över hela världen och som verkar vara av liknande skrot och kron som jag. Såna som sätter igång ganska mänga projekt, såna som inte får nog av att snöa in på EN sak utan som är, vad de själva kallar sig, "multipotentialites". Drar mig för det eftersom det troligen skulle innebära mer tid vid internet och mindre IRL. Och mina åtaganden IRL är just nu ganska tidskrävande. Men det vore kanske skönt att hänga lite med andra som möjlighen också faller helt utanför normativa förväntningar från omgivningen.


Jag hatar "normalt". Jag hatar "rimligt". Jag hatar "borde". Allt det tar avstamp i en subjektiv geggamoja av konstruerade verkligheter - som inte sällan utgår utifrån förutsättningar stipulerade av överåriga, mediokra, normsättande, inskränkta CIS män.


Jag är servicecentral för ganska många människor nu både hemma och på jobbet. Och jag hatar det, att inte hinna tänka riktigt. Inte hinna förlora sig på djupet riktigt. Samtidigt tror jag att just nu, när jag har rätt mkt, är det ännu viktigare än tidigare att hålla fast vid nåt jag gillar. Nåt jag får bränsle av. Nåt som... inte vet jag. Nåt som jag gärna hade fått lite hjälp att ta reda på vad det är.


Men det går fan inte. Har pratat med säkert fem olika pratpersoner och de är alla mer eller mindre blinda. Eller kanske döva. Eller både och.
Som resten av mänsligheten är de fast i sina egna tankar om hur saker ska vara. Inte hur saker faktiskt ÄR, vad som finns där bortanför alla jävla normativa beteenden. Eller ännu hellre, vad som SKULLE KUNNA vara.
Även om vi alla är mer eller mindre fast i socialt konstrerade verkligheter så verkar vissa vara ovilliga att ens medge att de kan finnas nåt utanför den egna omvärldsuppfattningen. Och när jag liksom faller utanför gängse uppfattning blir det som att jag liksom inte riktigt finns.


Och det hela lämnar en känsla ganska likt vad Alfons Åberg uttrycker när han blir falskeligen anklagad för att vara tjuv: om ingen känner en på riktigt, då finns man kanske inte på riktigt heller?


Vem är jag?
Vad är jag?
Syns jag?
Finns jag?

16 september 2018

Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

14 september 2018

"Sköt om dig"

Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.
Hur fan gör man?

När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv. 
Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig. 
Vet inte hur man gör. 

"Sköt om dig"...

Var är laddsladden?


31 augusti 2018

Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!











23 augusti 2018

Musik, texter och Aviciii

På väg över havet, hem från möte med det lilla förlaget.

Det blir en nätt liten bok. Hoppas jag. Sen har jag en massa textspill att göra nåt med. Får se vad. Blir nog nåt helt annorlunda.

Allt sittande på buss och båt släpper lös tankar... har börjat lyssna på musik lite. Ganska länge orkade jag inte. Blev så... överväldigad. Nu går det bättre. Har till o med laddat ner låtarna jag spelade på min examenskonsert. Dom som finns på Spotify. Så avlägset.. en helt annan värld. Ett annat universa. Där konstnärlighet och teknisk skicklighet är det som räknas. Där uttrycket står i centrum. Kräver också sin tribut... musikaliteten gror i alla slags känslor. Även förtvivlan. Kanske särskilt i den. En studiekompis tog livet av sig i somras. Så jävla onödigt. 

Aviciis låtar pumpar in i skallen. En enorm saknad sveper in, så jävla onödigt med allt jävla skit som pressade honom att ta livet av sig. Ser ett klipp med Sandro C som sjunger "Without you" och tårarna rullar olovligen över kinderna.

Tänker på hur skapande och destruktivitet sitter på varsin sida om livet. 
Tänker på hur många det är som känner sig sådär hopplöst sönderpressade. 
Att ha en talang och skicklighet innebär inte att man vill eller orkar stå i centrum. Varför är vi människor så jävla dyrkande... vad ÄR det som gör att folk vill lyfta fram enskilda sådär? Varför kan vi inte nöja oss med det som ges oss, varför är begäret efter mer så stort? Den girigheten slår hårt och brett. 

Kan folk bara få utveckla sig och skapa ifred?l

Hey brother! 
There's an endless road to rediscover
Hey sister! 
Do you still believe in love? I wonder
Oh, if the sky comes falling down, for you
There's nothing in this world I wouldn't do

7 augusti 2018

John Blund, var är du?

Jaha. Dags igen verkar det. Jag får visst upphackad sömn i perioder. 
Nu blir det ca 4-5 timmar per natt och därav även ca 1-2 timmar på dan nu på sistone. Tur jag har ett flexibelt jobb...

Hur var det nu, inte tupplura efter kl 14 för att inte störa nattsömnen?
Måste börja läsa gamla anteckningar från när jag var sjuk, tror jag. 

1 augusti 2018

Skriva och skrivrester

Håller på och skriver. En bok faktiskt. Som handlar om... jobb. Kan man väl sammanfatta det.


När jag skriver ramlar det fram en massa krafs som inte ryms i den boken.
Tankar och funderingar som samlas i ett allt längre textdokument.


Ja, jag har försökt ta lärdom och skriva ner direkt, även om det är ngt helt annat än vad jag borde skriva (räligt nära deadline nu). Annars minns jag bara känslan av tankarna när de började poppa fram.


Det är märkligt det här med skrivande. ller kanske snarare tänkande. Hur det liksom växer när det får komma ut genom tangentbordet.
Undrar om det var så med musicerandet också. Jag minns inte helt. Jag kan inte minnas att jag tänkte, när jag spelade. Mer att jag... kände, tror jag. Eller upplevde, kanske. Svårt att ringa in.
Med skrivandet är det helt tydligt ett sätt att ringa in tankar, och låta dom ta fart.


Alla tankar som far... reflektioner, sammansmältningar, insikter... 
Ibland, när jag skriver, kommer tårarna. Helt obegripligt. Rätt som det är så rinner dom bara. Så det är inte så är jättekul att skriva i biblioteket längre. Jag vill gärna inte bli uttittad... avskyr när folk tittar. Granskar. Bedömer och dömer utan att fatta nånting av verkligheten - bara fast i sina egna föreställningar... Och jag blir liten som en myra fast kvar i min jättestora kropp. Det fattar ju vem som helst att en myra inte kan styra en människokropp. Så blir man sådär helt... som förlamad. Ännu värre att skriva hemma. Den föreställningen vill jag bespara både mig och familjen.


Folk är, generellt sett, jävligt fördomsfulla. Var har dom fått det ifrån?


Hur som helst. Mina skrivrester håller på att bli nåt eget. Nåt som vill komma loss. Får se vad det kan bli...

















27 juli 2018

Om vikten att vara mer modig och mindre perfekt

Ett tankeväckande TED-talk, om hur tjejer och killar socialiseras till olika beteenden.

Kolla här!

24 juli 2018

Att pusha sig själv

Har funderat på hur långt man kan pusha sig till olika saker.
Jag har t ex själv haft både pianolektion, fysikprov och konsert (fiol) med bruten arm. I ett av fallen visste jag inte att den var av...
Hur som. 
Såg ett klipp med en orkester där alla, en bit in i stycket, åt en ganska stark chilifrukt. Och sedan - trots ganska svåra plågor - genomförde stycket till slutet. Sedan kräktes vissa medlemmar. 
Det fick mig att fundera på hur mycket av alla möjliga "signaler" man kan stänga av. Eller snarare sätta sig över, bemästra för att genomföra något annat, fokusera på att genomföra en gemensam uppgift. 
När delarna tillsammans blir mer än summan av alla som är med. När man har en roll som ingen annan kan axla, som andra är beroende av. 
Då kan man klara nästan vadsomhelst. 
På bekostnad av... vad?

Klippet är 4 minuter och ganska fascinerande. 
Varsågoda, tango jalouise - med hetta 🙂







10 juli 2018

Hur kan man INTE hantera stress...?

Har börjat googla mkt kring ledarskap och chefskap. Som ett brev på posten (förr alltså, innan nya given då brev kommer bort etc) kommer så en mängd relaterad reklam kring detta. 

Det som ständigt återkommer är ordet STRESSHANTERING. 
"Lär dig hantera stress", "kom igång med stresshantering" och liknande som antagligen är menade att locka till klick. 

Men jag undrar - tror verkligen folk att man i n t e "hanterar" stress när man utsätts för den? Hur gör man annars? Alla hanterar ju stress på ngt sätt, mer eller mindre konstruktivt. 
Jag vet ingen som låter bli att hantera den. Kan inte föreställa mig hur det skulle gå till. 

"Skillnaden mellan naturlig och farlig stress" - all stress är naturlig. Vilket inte utesluter att långvarig stress kan vara nedbrytande. Men f a r l i g stress?
Kanske är det den typen av stress som utlöses av en grupp hungervrålande barn i kombination med vassa knivar och heta kokplattor? 

Och jag fattar inte hur detta fenomen med stress fortfarande beskrivs/utgår från att individen är problemet.  

Det är fanimej ett samspel mellan individen, uppgiften och förutsättningarna!

Sätt en isbjörn i regnskogen. Blir inte bra för någon part. Det är varken fel på isbjörnen eller regnskogen, men på kombinationen. Sätt isbjörnen på ett isflak och lämna regnskogen till tropiska djur. Alla glada och kan verka efter bästa förmåga. 
Dock; enl svensk "chefscoachningsmetod" ska man i det läget övertala isbjörnen att det inte är så varmt. Banna den när den inte kan jaga. Och - om det inte hjälper - kanske skicka den till en läkare för att få psykofarmaka. Sätt igång ett rehabprogram eller ge den sparken. 

29 juni 2018

"Utan-dator"-ångest

Sista dan före semestern. 
Fullt ös från morronen till eftermiddan. Kom i mål, dessutom med kryddan av ett oväntat glädjebesked vid tretiden. 

Så, autosvar, koppa från, stänga av. Lämna laptopen i hyllan. Lämna laptopen?!?!
Otroligt. Men jag har tydligen utvecklat ett beroende till den jävla maskinen. 
Tangenterna är liksom mina hjälpare i att klä tankar och även känslor i ord. Faktiskt är det nog så att själva tankarna kommer till med hjälp av dom.  

Kände hur luften blev tunn, inte räckte till. Tanken på att vara utan den o fem veckor... panik. Väldigt på gränsen till panik. 

Gick med mycket stor svårighet därifrån, låste till och traskade hemåt. 

Har letat upp en gammal skrothög här hemma. Den är otymplig och långsam men den blir troligen en fin vän att ta med till sommarstugan. 
Varje morron innan barnen vaknat. Då ska jag väva tankar. Och kanske skriva ner dom. Nu har jag möjligheten. 


15 juni 2018

Trevligt

Att vara trevlig lönar sig inte, om man är tjej.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.

Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.

8 juni 2018

Win some, lose some

Vissa dagar känns livet som en enda lång förlustaffär.

När en del av det man lärt sig, tränat på... försvinner.
Jag märker det när jag läser läxorna med mina barn. Ord och begrepp som känns så välbekanta men liksom glider iväg som en hal tvål, svåra att greppa igen - för att inte tala om att kunna förklara eller resonera kring.
Jag märker det när jag använder kroppen. Det går trögare, det är stelare, det krävs mer vila. En del saker går överhuvudtaget inte att göra längre.
Jag märker det när jag pratar och försöker skriva. Sådant som jag tänker på glider iväg, minns inte, ord försvinner och sådant jag vill skriva ramlar på någon minut utanför minnesboxen och är förevigt förlorat.
Jag tänker på människor jag mött, särskilt lärare och andra som jag sett upp till, som lämnat jordelivet och förevigt tystnat. De kommer aldrig mer plantera idéer i mitt huvud eller vrida om min världsbild.
Jag tänker också på alla relationer som ebbat ut, några är saknade andra inte, men alla har liksom tagit någ med sig. Eller kanske lämnat en tomhet.

Vissa dagar känns livet som en slags evig studentskiva där framtiden ligger som en ljus sommarhimmel med mörka moln knappt synliga i horisonten, och festen gör allt för att klämma ur vareviga kvadratcentimeter ur den där blå himlen innan det mörka kommer.
Nya lärdomar, nya människor, nya tankar, nya utmaningar som liksom lämnar ett slags löfte om framtiden; "Vi kan inte avslöja nåt men det blir nåt helt annat än det här! Det blir säkert skitbra - men det kan gå åt helvete också. Faktistk rätt troligt. Men tills dess - LET'S PARTY!!!"

Boyes knoppar brister i smärta och ja, det kan vara jävligt jobbigt att öppna nya dörrar. Det känns som om jag aldrig kommer finna mig till ro i de rum jag passerar. Förr eller senare måste jag gå vidare. Söker - ibland frenetiskt, ibland mer sansat, men alltid sökande - efter det där stället där det känns okej att stanna. Varje ny plats erbjuder något annat än den förra - och samtidigt blir det allt fler saker som inte erbjuds längre och som lämnar saknad efter sig.
Har aldrig tänkt om mig att jag är en sökare. Kanske var jag inte född till det, utan blev det längs de där av livet nödvändiga förlustaffärerna.

Å andra sidan - människor förändras väl egentligen aldrig. Det är fokuset som byts men strävan och sinnets ramar är de samma.
Har alltid gillat att lära nytt. Ny musik. Nya intrument. Nya böcker. Nya ämnen. Drivet att simma allt djupare ner i kunskapsspiralerna... Läste Hans Uno Bengtsson i gymansiet och det var nog på randen av vad min skalle klarade av att greppa då men fascinationen och längtan av mer - den har jag nog förevigt inskriven i själen.
Att kittlas av musik... att låta intrumentet, musiken, själen... hela tillvaron faktiskt... ta form i toner. Omvandla träliga skalövningar och etyder till resor genom och utanför världen så som den ter sig i skolböcker, termometrar, instruktionshäften, luxmetrar, decibelmätare, linjaler, lagar, voltmetrar, gegrafiska gränser eller andra torra sätt att beskriva världen. Bekanta sig med nya, och återuppta välbekanta stycken. Låta fingrarna knyppla ut rymder rakt in i mina öron - befriade från vardagens tredimensionella fängelse. Att berätta om och skapa med toner. Helt ljuvligt och fruktansvärt smärtsamt och allt däremellan. Där detalj och helhet inte utesluter varandra, man är både myra och universum på samma gång. Ett sätt att uttrycka sig som inte behöver ta omvägen om orden. Att ständigt sträva mot såväl teknisk som musikalisk fulländning och veta att det kommer aldrig bli perfekt. Man kommer aldrig i mål. Och det är själva poängen. Det är inte målet utan vägen som är grejen.


Att sträva med och mot sig själv, överkomma sina egna hinder liksom. Sträva i en riktning. Mot ett mål som man vet att man aldrig kommer nå. Där har jag varit större delen av livet.
Så, kanske har jag varit en sökare hela tiden, ändå. Isåfall så är det väl så att jag behöver hitta nya skor att gå i. 
Och hur fan slutar man känna saknad? 



23 maj 2018

När jag vet vad jag är...

... då ska jag se till att inte slipa bort det för att "passa in" på nån jäkla arbetsplats, i en roll som passar lika illa för alla.
En såndär standardarbetsroll som är som ett par byxor från nån random klädkedja, som liksom aldrig sitter riktigt bra på någon för hela konstruktionen är en kompromiss mellan motstridiga önskemål.


När jag vet vad jag är, vilket jag hoppas komma fram till åtminstone ett par år innan jag dör, så ska jag betrakta mina egenheter, det som sticker ut från "alla andra" och gör mig till just den jag är - och njuta av dom. Jag ska inte pressa in mig i några komprimissbyxor. Inte ens om jag tvingas gå naken.


Och nu, tills jag kommit fram, ska jag ägna mig åt att lista ut vad jag är. Och vad jag inte är.
Det är nog en bra sak att börja rita kartlinjen - vad skiljer mig från resten av världen, var går min gräns...? Vad är jag kanske, och vad är jag kanske inte.


Ensam, det är jag.
Och jag tror att jag är ganska envis.


Sådärja. Bara resten kvar nu då...

22 maj 2018

Observera lite mera II

Så har vi haft en liten högtid inom familjen. Hos oss.
Med gäster alltså.


Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.


Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.

Överlevnad i kontorslandskapet

Ungefär såhär skulle jag nog trivas.