Skakigt

Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...

I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.

Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!

Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.

Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.

Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.

Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.

Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!

Slitas mellan jobb och vabb...

Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12. 

Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.
Man är sin egen värsta fiende... 

Märkligt känslokall

Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt. 

Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!


I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen. 
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet. 

Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta. 
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam. 

Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?

Förbannade jävla envishet...!

Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.

Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.

Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?


---

Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.

Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.

---

På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.

Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...

Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.

Nedtrappning

Igår tog jag en mindre dos av paroxetinet igen.
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.

Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.

Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?

Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/

Fler kvinnor utmattade - kan det här vara en delförklaring?

Tankarna började mala direkt när jag läst denna korta artikel.

Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.

Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?

http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man

Prestera 100%

 Är just nu tämligen nöjd med att ha klarat av första heltidsdagen. Har inte bara varit på jobbet, utan faktiskt också uträttat en del bra saker, vilket känns som en fin bonus. Nöjd, som sagt.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.

Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.

Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...

När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.

Typ.