Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

Att pusha sig själv

Har funderat på hur långt man kan pusha sig till olika saker.

Jag har t ex själv haft både pianolektion, fysikprov och konsert (fiol) med bruten arm. I ett av fallen visste jag inte att den var av...

Hur som. 

Såg ett klipp med en orkester där alla, en bit in i stycket, åt en ganska stark chilifrukt. Och sedan - trots ganska svåra plågor - genomförde stycket till slutet. Sedan kräktes vissa medlemmar. 

Det fick mig att fundera på hur mycket av alla möjliga "signaler" man kan stänga av. Eller snarare sätta sig över, bemästra för att genomföra något annat, fokusera på att genomföra en gemensam uppgift. 

När delarna tillsammans blir mer än summan av alla som är med. När man har en roll som ingen annan kan axla, som andra är beroende av. 

Då kan man klara nästan vadsomhelst. 

På bekostnad av... vad?

Klippet är 4 minuter och ganska fascinerande. 

Varsågoda, tango jalouise - med hetta 🙂