Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!

Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.