Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!

Trevligt

Att vara trevlig lönar sig inte, om man är tjej.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.

Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.

Hur ska man se ut när man är utbränd?!

Förutom att jag är heligt trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde, så finns det några fler grejer som gör mig både trött, lite arg, lite frustrerad och mycket irriterad.

Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.

"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!

"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.

"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.

"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.

"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.

"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!

"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!