Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!

Musik, texter och Aviciii

På väg över havet, hem från möte med det lilla förlaget.

Det blir en nätt liten bok. Hoppas jag. Sen har jag en massa textspill att göra nåt med. Får se vad. Blir nog nåt helt annorlunda.

Allt sittande på buss och båt släpper lös tankar... har börjat lyssna på musik lite. Ganska länge orkade jag inte. Blev så... överväldigad. Nu går det bättre. Har till o med laddat ner låtarna jag spelade på min examenskonsert. Dom som finns på Spotify. Så avlägset.. en helt annan värld. Ett annat universa. Där konstnärlighet och teknisk skicklighet är det som räknas. Där uttrycket står i centrum. Kräver också sin tribut... musikaliteten gror i alla slags känslor. Även förtvivlan. Kanske särskilt i den. En studiekompis tog livet av sig i somras. Så jävla onödigt. 

Aviciis låtar pumpar in i skallen. En enorm saknad sveper in, så jävla onödigt med allt jävla skit som pressade honom att ta livet av sig. Ser ett klipp med Sandro C som sjunger "Without you" och tårarna rullar olovligen över kinderna.

Tänker på hur skapande och destruktivitet sitter på varsin sida om livet. 

Tänker på hur många det är som känner sig sådär hopplöst sönderpressade. 

Att ha en talang och skicklighet innebär inte att man vill eller orkar stå i centrum. Varför är vi människor så jävla dyrkande... vad ÄR det som gör att folk vill lyfta fram enskilda sådär? Varför kan vi inte nöja oss med det som ges oss, varför är begäret efter mer så stort? Den girigheten slår hårt och brett. 

Kan folk bara få utveckla sig och skapa ifred?l

Hey brother! 

There's an endless road to rediscover
Hey sister! 

Do you still believe in love? I wonder
Oh, if the sky comes falling down, for you
There's nothing in this world I wouldn't do

John Blund, var är du?

Jaha. Dags igen verkar det. Jag får visst upphackad sömn i perioder. 

Nu blir det ca 4-5 timmar per natt och därav även ca 1-2 timmar på dan nu på sistone. Tur jag har ett flexibelt jobb...

Hur var det nu, inte tupplura efter kl 14 för att inte störa nattsömnen?

Måste börja läsa gamla anteckningar från när jag var sjuk, tror jag. 

Skriva och skrivrester

Håller på och skriver. En bok faktiskt. Som handlar om... jobb. Kan man väl sammanfatta det.


När jag skriver ramlar det fram en massa krafs som inte ryms i den boken.
Tankar och funderingar som samlas i ett allt längre textdokument.


Ja, jag har försökt ta lärdom och skriva ner direkt, även om det är ngt helt annat än vad jag borde skriva (räligt nära deadline nu). Annars minns jag bara känslan av tankarna när de började poppa fram.


Det är märkligt det här med skrivande. ller kanske snarare tänkande. Hur det liksom växer när det får komma ut genom tangentbordet.
Undrar om det var så med musicerandet också. Jag minns inte helt. Jag kan inte minnas att jag tänkte, när jag spelade. Mer att jag... kände, tror jag. Eller upplevde, kanske. Svårt att ringa in.
Med skrivandet är det helt tydligt ett sätt att ringa in tankar, och låta dom ta fart.


Alla tankar som far... reflektioner, sammansmältningar, insikter... 
Ibland, när jag skriver, kommer tårarna. Helt obegripligt. Rätt som det är så rinner dom bara. Så det är inte så är jättekul att skriva i biblioteket längre. Jag vill gärna inte bli uttittad... avskyr när folk tittar. Granskar. Bedömer och dömer utan att fatta nånting av verkligheten - bara fast i sina egna föreställningar... Och jag blir liten som en myra fast kvar i min jättestora kropp. Det fattar ju vem som helst att en myra inte kan styra en människokropp. Så blir man sådär helt... som förlamad. Ännu värre att skriva hemma. Den föreställningen vill jag bespara både mig och familjen.


Folk är, generellt sett, jävligt fördomsfulla. Var har dom fått det ifrån?


Hur som helst. Mina skrivrester håller på att bli nåt eget. Nåt som vill komma loss. Får se vad det kan bli...