Kampen tar ju aldrig slut…!

Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)

Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.

Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.

Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.

Gamla mönster

Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.

Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..

Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.

Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.

Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.

Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.

Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt  fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.


Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför  inte liksom?!


Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.

Funkar, funkar inte...

Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.

Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!

Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.

På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.

Två sidor står och träter i mig -  en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.

Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.

Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.

Lärdom:  Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.

Skakigt

Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...

I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.

Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!

Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.

Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.

Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.

Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.

Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!

Frustration - vägen in i helvetet

Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.

Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.

Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.

När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.

På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.

Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.

Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.

Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.

Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?

Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.

Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.

En kväll i juni...

Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.

S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.

Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.

Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

Känna efter, lyssna inåt...

Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.

Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.

Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.

Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.

Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!

Grader av utmattning?

Byggde lego i förrgår, byggsats nr 2.
Hade plockat fram en bricka att bygga på, resonerade med mig själv att nu ska det här vara kul och roligt och inte pressande, det spelar ingen roll när det blir klart eller hur "bra" det går. Det är ju faktiskt LEGO, liksom!!
Det gick hur bra som helst. Att ha kul, och att bygga. Och det kändes lugnt, lite mysigt. Blev irriterad ibland på bitarna när de inte ville som jag men det blåste över snabbt.
Tyvärr blev jag klar rätt snabbt. Hade sett lite fram emot att sitta och pillra i ett par dar men den blev klar under eftermiddagen.

TADAAA! Nu är jag nog itne så värdelös längre, nu kan ske jag skulle kunna börja jobba igen då den 10:e på säkert 50% för det här är ju strålande....!

Eller hur?!

Träffade kontorschefen igår och pratade. Var skitnervös innan och det var rätt jobbigt att gå upp till jobbet, och att komma in där. Tog bakvägen in, men stötte ändå direkt på två kolleger. Två riktigt goa kolleger. Det kändes faktiskt okej att prata med dem, de är så fina...!
Mötet med chefen gick väl också okej. Det kändes bra efteråt. Men en sak sa hon som jag funderade på efteråt. "Du ska ju inte göra våld på dig för att kunna jobba här". Hon menade kanske nåt annat men i min skalle betydde det ungefär att jag kanske inte passade till jobbet och att jag skulle se mig om efter annat?
Jag blev rätt stirrig av just den meningen och hasplade ur mig en massa saker snabbt om hur bra jag ändå trivts förut och hur rätt själva grunduppdraget, själva arbetsuppgiftens kärna, kändes.
Okej sa hon, det var ju bra, och då var det ju annat runtomkring som jag behövde förhålla mig till på ett klokt sätt. Typ. Minns inte ordagrant men ungefär så.

Jag funderar fortfarande. Det är ju jäkligt smidigt för en arbetsgivare att säga typ att "ja, men om du mår dålilgt av jobbet här så ska du inte 'göra våld på dig' för att passa in" - då behöver ju inte arbetsgivaren göra några förändringar "till det bättre" utan kan fortsätta omorganisera till förbannelse och beordra övertid och ställa omäskliga krav på resultat med ständigt minskade resurser....

Jag önskar att alla, inte bara arbetsgivare utan hela samhället, kan börja se på alla människor som en tillgång, något som det är värt att "investera" i, att lägga tid kraft och resurser på. Att tro på och se varje människa, dess förmåga och vilja till utveckling, dess betydelse för resten av världen. Vi är alla en del av varandras tillvaro. Alla. Varför kan vi inte se oss som positiva, oumbärliga varelser, oavsett vad vi råkar ha för "förmågor", för studnen och mer bestående?
Vi är väl mer än så? Visst kan vi alla se och förstå magin med ett samhälle där var och en värderas för sig, sin egenhet, för just det som den personen är?
Förstå och uppskatta olikheter, heterogeniteten, att var och en av oss och våra egenheter gör världen mer intressant, komplex... tillför ytterligare färger till den palett som livets och tillvarons tavla hämtar färg ifrån?

Jag kämpar själv med detta. Inte för att jag har svårt att se andras värde. Utan för att jag har svårt, nästan omöjligt, att uppskatta mig själv där jag är just nu. Men ändå.
Det är egentligen för jävligt att man blivit så insocialiserad i vissa värderingar att man tappar sig själv. Fy fan.

Det jag också funderar på mycket är hur detta gör att man pressar sig själv.
När man känner att ens värde och existensberättigande avgörs av vilken arbetsförmåga man har, vad man kan uträtta och hur bra, snabbt och smidigt man kan utföre det, då är det svårt att hitta någon mening med livet när man blivit utmattad.
Eftersom allt det man byggt sitt egenvärde på är borta. Eller iallafall nästan helt borta.

Så när jag nu i glädje över att han byggt ihop en liten legofarkost genast drog iväg till att nu är jag halvvägs tillbaka.... så är det nog den där arbetsdjävulen som viskar i örat på mig.
Som piskar på att komma tillbaka och så snabbt som möjligt också gärna tre steg i taget. För att jag ska känna mitt värde igen.

Stopp där.

Jag vill ju ha ett samhälle där varje människa uppskattas för den hon är. Den hon är och förmår just nu och på sikt.
Det är nog dags att inbegripa mig själv i den tanken också. För jag ingår också i samhället. Även när jag är sjukskriven på heltid. Trots allt...

Så, om jag nu gått ur den totala utmattningen så betyder det inte att jag därmed är helt på banan.
Det är okej att klara av att bygga en legosats för sjuåringar, även om man är sjukskriven. Att fungera då och då är okej. Och det är möjligen också okej att jag stannar hemma och blir mer stabil innan jag går tillbaka i jobb.

Det är ju möjligen så att det finns grader i sjukdomen. Och för att kunna jobba, behöver man ändå ha en del grunder som funkar. Att sova på natten och inte på dagen. Laga lite mat åt sig. Äta. Kunna passa en tid varje dag. Kunna läsa iallafall sina mail. Att kunna sortera lite, prioritera. Att ta sig till jobbet och koncentrera sig i åtminstone två timmar. Och sen kunna ta sig hem.

Fan. Det är svårt för mig att erkänna att jag inte funkar riktigt. Att erkänna att jag just nu behöver vila. Jag som aldrig vilar!
Matchen har börjat.

Meningen med allting?

Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.

De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.

Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.

Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.

En punkt som inte går att komma ur.

Sömnen

Under sommaren, när jag var helt sjukskriven från jobbet, då hade jag börjat få ordning på sovandet. Tyckte jag iallafall. Jag sov inte åtta timmar i sträck, men jag sov de timmar jag behövde lite jämnt uppdelade över dygnet.

Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?

Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.

Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.

Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.

Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.

Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.

Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.

Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.

Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.

Vackla på kanten

I samband med att jag började jobba bad jag att få träffa någon på företagshälsan, någon att prata med.
Så långt hade jag förstått iallafall, att det enda som egentligen ändrats sedan våren var att jag hade vilat, haft time-out. Jag hade inte ändrat på något hos mig själv, och inget hade ändrats på jobbt heller. Nåt måste ändras för att jag inte ska falla ihop igen. Tänkte jag.

Så fick jag träffa psykologen P.
Vi träffades för första gången samma dag som jag gjorde min första arbetsdag. Jag var jättearg.
Anledningen till det var följande.

Min första arbetsdag var en tisdag. Under min långa frånvar hade en kollega lånat mitt rum (vilket var helt ok för min del). Under måndagen hade kollegan varit sjuk och inte kunnat städa bort efter sig (har är rätt rörig av sig). Han ville dock inte att jag skulle komma till hans kaos så han ringde inte bara upp Previa för att sjuka skig, utan hörde också av sig till vår chef för att berätta att han pga sjukdom inte kunde plocka ur rummet.
TROTS DETTA ser det ut som ett jävla bombnedslag i rummet när jag kommer tisdag morgon. Humöret sjönk till nästan rekordbottennivå och givetvis belv jag skitförbannad. Två minuter över åtta kommer chefen runt hörnet med håret på ända. "Eh, ja, G var sjuk igår så han hann inte städa efter sig". Det tog undeför 45 minuter för mig att skyffla ut alla hans papper, pärmar och mappar och dumpa dem på hans eget skrivbord ute i landskapet. Jag var arg på chefen hela tiden, både för min skull men också fö rmin kollegas - jag vet hur mycket han vill vara till lags och hur han skulle avsky hur detta hade blivit.

Så när jag träffade P var jag inte på topp direkt. Och P frågade också kring det där, att jag var så arg. Och frågade om jag verkligen ville tillbaka dit, till jobbet? Vilken fråga! Klart jag ville!
Förutom att jag var väldigt arg var jag ju också full av en mycket stark revanschlusta.
Jag skulle fan visa att jag inte knäcks så lätt! Att jag klarar det. Att jag inte är svag. Att jag inte sviker. Att jag är någon att räkna med. Att jag har en betydelse jag också. Att jag kan göra skillnad och därmed är meningsfull.

Försöka komma upp ur diket

Jag blev sjukskriven på heltid hela sommaren.

Jag låg mycket i sängen. S tog barnen och körde iväg på semester nån vecka.
Det var skönt att vara ensam. När jag nu fasktiskt nånstans ändå förlikat mig med tanken på att vara borta från jobbet en längre tid... ja det var som om proppen gick ur och jag låg i halvdvala i sängen och bara lät dagarna glida förbi, eller in i varann.
Ibland sov jag korta stunder, ibland länga. Ibland var jag lite halvvaken och lät omvärldens ljud komma in. Ibland satte jag i hörlurarna och drog på musik för att slippa höra något oväntat, något plötsligt, något oväntat...

Träffade L ibland. Han skrev ut Sertralin. Det var som med den andra tabletten, Mirtazapin som jag fått tidigare på våren; det kändes inget vidare. Så jag sket i tabletterna.

Efter någon månad så började jag liksom försöka leva lite. Få lite rutiner på att komma upp, duscha, få på kläder. S var rätt träng tyckte jag. "Nu SKA du gå upp". "Nu SKA du äta". Och så vidare.
Till slut blev det faktiskt mer och mer som vanligt. Fast jag vilade mycket och ofta.

Jag var väldigt arg fortfarande, men det sipprade ur mig så småningom. Den riktigt sköna urladdningen kom när jag väl tog mig ut i löparspåret igen. Gud var jag sprang. Jag sprang och sprang. Det var skönt.
Man blir skönt trött av att springa. Det blev lättare att sova. Och även om sömnen var väldigt upphackad över dygnet så SOV jag åtminstone! Och aptiten kom tillbaka, lite i taget, sakta och säkert. Jag log lite åt mig själv vid tanken men ibland kände jag mig lite som Rocky Balboa, ni vet, scenen med trappan och alltihop, när han ska komma i form igen...

Första gången jag skulle upp till jobbet hade jag diarré i flera dagar innan. Det var i augusti. Det var bara ett möte, ett litet möte med chefen, fackombudet och så kontorschefen. Det skulle väl inte vara så farligt...
Men efteråt var jag skitförbannad på min chef. Det fanns nog ingen mer korkad person i hela världen. Vilken idiot! Vilken känslokall, inkompetent idiot!
Istället för att läsa vad som stod i alla läkarintyg om orsaken till min sjukskrivning, hade han tänkt efter eget huvud (dvs inte så bra) och funderat ut att jag skulle jobba BARA i kundhallen/kundmottagningen, när jag kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen. Jag nästan skrek "NEJ!" vårpå kontorschefen frågade hurd et kom sig att jag inte ville.
Jag hasplade ur mig en del av allt det som kärde runt i skallen, som fick magen att vilja vända sig ut och in.
I kundhallen är det så mycket liv och rörelse hela tiden. Man vet aldrig vad för ärende man får. Man måste kunna läsa (och det kunde jag ju inte, men det vågade jag knappt tala om) och tolka handläggarstöd och förordningar och sätta in det i kundens situation och förklara "på svenska" vad där står och vad det betyder rent praktiskt... och så skulle jag ju inte få tillhöra mitt gamla arbetslag... Tårarna stod i avgångshallen och det brånde i halsen men jag höll ihop. Sen efteråt tänkte jag för mig själv att herregud, har jag varit så dålig, MISSLYCKATS så grovt, att de inte vill ge mig tilllbaka mina gamla arbetsuppgifter?!

I slutet av september var det iallafall dags att börja jobba igen, tyckte L och jag. Lite sakta och fint med 25%.
Men jag var fortfarande jättearg på min chef. Det var inget bra utgångsläge att komma tillbaka.
Vi hade möte med L. Chefen, fackombudet, L och jag. Vi pratade förb varann, min chef och jag. Och under mötet visade han återigen prov på sin kompletta inkompetens. Tyckte jag.
L talade om for chefen att jag inte skulle sitta i kundhallen, att det var nåt av det sämsta jag kunde göra. Hade kunnat hoppa upp och pussat L på kinden, det var så skönt att han sa det.
Mötet ägde rum en fredag. Fredag den 13:e. Såklart.
Under lordagen var jag så arg på chefen att jag skrev ett mail om vad jag kände och tyckte. Tog upp exempel på situationer och avslutade med att "om vi ska fortsätta arbeta tillsammans så behöver vi reda ut det här". På måndagen bokade chefen in ett möte till på tisdagen.
Mot slutet av mötet så chefen ungefär såhär:
"Du vet inte allt om mig. Min fru har också varit sjuk."
Jag kände mig jävligt kränkt. Igen. Hans fru?! Jag skiter väl för i helvete i henne! Han är min CHEF, jag är hans MEDARBETARE. Vi har inten privat relation. Det är en jävla skillnad tycker jag, på professionella och privata relationer. På vad man kan förvänta sig eller kräva i den ena eller andra av dessa två relationer.

Efter ett par veckor fick jag ett erbjudande av kontorschefen att hon skulle hålla i min rehabilitering. Chefen var fortfarande min chef men hon höll i återgången till arbete.
Det kändes ungefär som att bli räddad från den där vargflocken.
Skönt.

Försäkringskassan hörde av sig, handläggaren K ville ha möte.
Vi träffades på företagshälsan. Kontorschefen, L, fackombudet, K, och jag. Det gick bra. Då jobbade jag fortfarande 25%. Vi enades om målet att jag på sikt skulle gå upp till 50%. Lars ville inte släppa upp mig riktigt ännu. Jag hade nämligen börjat sova sämre igen.

Sjuk, eller inte sjuk?

Jag träffade B på företagshälsan vid tre tillfällen under våren. Vid tredje besöket sa han att "Du ska inte vara på jobbet. Nu tar jag det beslutet åt dig. Och nu ringer jag till din chef".
Vid den här tidpunkten hade jag redan varit på vårdcentralen flera gånger.

Jag gick dit under vintern eftersom jag hade ont i kroppen. Och jag var så trött, sov inte så bra. Sliten. Inte sömnig eller dåsig. Mera matt, liksom.
En läkare, en äldre man, tyckte att det var väl inte så konstigt att jag var trött, "du har ju fyra barn". Jag undrade argt om han hade ställt samma diagnos på en person med PENIS?
Träffade en ny läkare som trodde att jag kanske hade artros? Eftersom jag också hade mycket problem med mina knän. Jag fick Naproxen av honom samt rådet att försöka gå ner ett par kilo.
Jo, för hösten hade ju också varit rätt stressig och det blev sisådär med maten då. Mycket godis på eftermiddagarna för att hålla skallen på topp. Och de där kilona var väl rätt bra att tappa, det höll jag också med om. Jag ändrade faktiskt mina matvanor då. Och gick ner 1,5 kilo, det fick väl räcka.
Det togs prover. Allt fint, utom järnet som låg "lite lågt". Annars inget fel nånstans.

Jag började nu må allt sämre.
Det blev svårare att sköta de administrativa arbetsuppgifterna. Jag blandade ihop saker och ting. Jag blev väldigt dålig på att skriva  - både stavning och att formulera vettiga meningar. Orden gled iväg när jag pratade.
Fick panikattacker. Hade aldrig stiftat bekantskap med ångest förut men nu fick jag så det räckte. Det kom alltid på jobbet, nästan uteslutande vid möten. Resultatmöten, erpsonalmöten, alla slags möten egentligen där vi fick veta antingen hur mycket vi inte gjort, som vi borde hunnit med att göra, eller att vi skulle få mer neddragningar i personalen eller att det var dags för omorganisering . igen... Varje gång fick jag panik. Halsen blev trång, luften räckte inte till. Marken gungade. Hjärtat rusade. Fick domningar i hander och ansikte, världen runtomkring zoomade bort och kvar fanns bara skräck och total panik.
Fick också svårt med minnet. Vi har lite olika kalendersystem på jobbet, och jag lyckades alltid missa något. Eftersom jag aldrig redde ut ifall jag skrivit upp allt i alla kalendrar.
Efter ett tag blev det också svårare att möta kunder, eller klienter, eller vad jag ska kalla dem. De personer jag mötte oftast hade väldigt trassliga liv och svårigheter med sig, och för mig var det svårt att hålla ifrån mig.
Jag sov allt sämre och vaknade ofta på nätterna. Ibland vaknade jag av konsktiga drömmar, ibland vaknade jag av att jag hade panik och ganska ofta vaknade jag med mina klienter eller med min chef i sängen - rent bildligt alltså...

Dessutom - och det här skäms jag verkligen för - så blev jag väldigt otrevlig mot mina kolleger. Tappade tålamodet fullständigt, blev cynisk och ironisk och var fruktansvärt grälsjuk. Det sistnämnda höll också på att ta livet av mitt äktenskap med S. S och jag hade vid den här tidpunkten varit ett par i cirka 13 år och gifta i snart 10. Och vi har som sagt också fyra barn tillsammans.
Emellanåt hade jag rejäla snuvor, halsbaciller och småfeber. Inte för att det höll mig hemma. Då och då fick jag såklart vabba.

Jag hade börjat ta promenader för att jag hade sån oro i kroppen. Så småningom började jag springa. Knäna var inte riktigt glada för det men det var på nåt sätt väldigt SKÖNT när de gjorde ont för då fick jag nåt annat att tänka på än jobbet och allt jag inte hunnit och allt jag borde fixa.
Nåstans under våren försvann också min aptit. På något sätt påminde det om känslan den första tiden av en graviditet, då när man är vansinnigt trött och mår lite illa hela tiden. Fast jag var ju inte gravid.
Jag hade bara verkligen ingen matlust. Och en stor rastlöshet. Och en enorm känsla av att inte räcka till. Jag var verkligen fullständigt otillräcklig på alla plan.

Gick till vårdcentralen för att få hjälp med sömnen. Fick träffa en okej läkare som skrev ut Mirtazapin. Tyvärr kändes tabletterna inte okej och jag slutade efter någon vecka.

Panikångesten var nu inte längre något som bara jag och mina närmsta kolleger kände till. Hela kontoret visste om. Och mina fina kolleger höll ett öga på mig, har jag fått veta nu i efterhand. vid några tillfällen blev jag skjutsad hem. Vid ett tillfälle, alldeles innan jag blev sjukskriven, hittade jag inte ut från kontoret. Jag hade haft en panikattack och även om paniken släppte så ville inte ångesten ge sig. Jag vet att jag letade och till slut hittade kollegan T. Bad honom köra hem mig, vilket han gjorde. Det är inte långt hem till mig från jobbet men det kändes som en halv dag innan vi var framme. Och hela tiden var jag övertygad om att jag skulle kvävas.

Från slutet av februari till mitten av april gick jag ner drygt sju kilo. Det gjorde mig ingenting. Jag hade varit rätt rund innan. Fyra graviditeter, liksom, där varje lämnar 2-3 kilon efter sig, hade gjort sitt till. Men nu var jag inte överviktig längre. Jag minns att det irriterade mig att jag inte hade byxor som passade. Och så var det obehagligt att tappa i vikt när jag inte ens medvetet hade försökt gå ner.

Jag hade dålig aptit. Jag sov väldigt lite. Jag var ständigt orolig, rastlös. Jag kom inte ihåg saker och ting, inte ens viktiga saker (som födelsedagar, möten eller besökstider på företagshälsan), och jag hade panikångestattacker ofta. Och så var jag arg nästan jämt, förbannad på min chef och hela organiseringen av jobbet, var nästan livrädd för möten med kund/klient, tappade ord och hade öht svårt med att uttrycka mig, både i tal men också skriftligt.

Men mest av allt var jag skitförbannad.

Jag vände mig till vårdcentralen igen. Fick träffa en sk "hyrläkare" och blev sjukskriven i två veckor. För depression. "Men jag är inte deprimerad" protesterade jag. För det var jag inte. Jag var skitförbannad, stressad och totalt uppvarvad och kunde inte sova, och åt inte. Men deprimerad var jag inte. "Det är det man sjukskrivs för med dina symptom", var hennes kommentar och så fick jag papperet i handen.
Efter en och en halv vecka hemma stod jag inte ut, nu måste jag väl upp på banan iallfall tänkte jag och gick till jobbet. Jag gjorde inget strålande arbete, precis.
Några dagar efteråt träffade jag så B på företagshälsan för tredje (och sista) gången.

B ordnade en tid med företagsläkaren L till dagen därpå.
L satt med mig i över två timmar. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och panikångest. Jag minns att jag protesterade. "Jag är inte sjuk heller".
Lars lade huvudet lite på sned och tittade på mig och sa lite dröjande "Nähä... men har du någon arbetsförmåga då, tycker du?"