Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!

Trevligt

Att vara trevlig lönar sig inte, om man är tjej.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.

Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.

Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.



Några ord till dig som är utmattad...

Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)

Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.

Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.

Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.

Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.

Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma  i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.

Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.

Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.

Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.


Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...

Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.

Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu

Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.

Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...

Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.

Semester

Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.

Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.

Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.

Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.

Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.

Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.

Kampen tar ju aldrig slut…!

Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)

Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.

Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.

Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.

Gamla mönster

Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.

Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..

Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.

Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.

Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.

Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.

Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt  fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.


Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför  inte liksom?!


Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.

Funkar, funkar inte...

Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.

Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!

Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.

På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.

Två sidor står och träter i mig -  en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.

Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.

Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.

Lärdom:  Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.

Slitas mellan jobb och vabb...

Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12. 

Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.
Man är sin egen värsta fiende... 

ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...

Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.

Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.

Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.

Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.

Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?

Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.

Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.

Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.

Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.


Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!

Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.

Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?

Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.

Frustration - vägen in i helvetet

Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.

Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.

Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.

När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.

På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.

Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.

Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.

Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.

Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?

Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.

Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.

Dags för jobbstart

Äntligen.

Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.

Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:

Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.

Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.

Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.

Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.

Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...