Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

"Sköt om dig"

Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.

Hur fan gör man?

När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv. 

Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig. 

Vet inte hur man gör. 

"Sköt om dig"...

Var är laddsladden?

Observera lite mera II

Så har vi haft en liten högtid inom familjen. Hos oss.
Med gäster alltså.


Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.


Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.

Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.



Nu får det fasen vara nog!

Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.

På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.

Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.

Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".

Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.

Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.

Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?

Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?

Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.

Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.

Några ord till dig som är utmattad...

Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)

Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.

Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.

Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.

Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.

Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma  i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.

Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.

Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.

Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.


Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...

Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.

Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu

Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.

Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...

Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.

Semester

Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.

Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.

Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.

Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.

Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.

Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.

Kampen tar ju aldrig slut…!

Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)

Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.

Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.

Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.

Längtan...

Idag har jag varit ledig.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.

Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.

Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.

Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.

Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.

Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!

Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…

Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.

I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.

Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina nycklar på olika ställen i bygget. 

Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen. 

När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra, fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på de nyvässade pennorna...

När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.

För så funkar jag. För att jag ska kunna smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär, sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det är jäkligt mycket jag.

Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.

Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma, impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.

Riskfri arbetsglädje?

Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.

Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".

Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.

Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.

Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...

Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.

Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...

Förbannade jävla envishet...!

Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.

Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.

Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?


---

Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.

Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.

---

På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.

Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...

Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.

ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...

Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.

Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.

Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.

Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.

Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?

Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.

Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.

Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.

Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.


Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!

Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.

Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?

Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.

Dags för jobbstart

Äntligen.

Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.

Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:

Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.

Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.

Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.

Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.

Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...

Semesterångest, semesterfrid...

I vanliga fall har jag sett fram emot helgen. Fredagsfeeling på jobbet. Lugnare tempo, gladare prat i lunchrummet.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.

Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.

Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.

Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.

Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.

Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.

Verklig återhämtning.

En kväll i juni...

Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.

S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.

Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.

Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.

Men jag vill HA obalans...!

Kan nog inte tänka mig något tråkigare än ett liv utan stress.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.

Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.

Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!

När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...

Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)

Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.