Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.



Det här är fan inte ett individproblem!

Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;

Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."

(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )

Semester...

Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.

Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall

Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!

Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.

Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

Skit fucking samma

Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.

Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.

Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...

Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.

Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.

Trött och less.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

Gräva för sinnesro

Försöker skita i saker nu.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...

Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.

Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.

Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.

Snurrig knopp och trött kropp

Öm i kroppen. Trött i musklerna. Fastän jag varit vaken i två timmar bara och tagit det lugnt så känns det som om jag varit ute och sprungit flera timmar...
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.

För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.

Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.

Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.

Vet varken ut eller in längre.

Bedövad och bedrövad

Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!

Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.

Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.

Väck väck, sömntablett...

Har nu hart uppehåll från imovane/zopiklon sedan... natten mot tisdag... det blir 5 nätter nu. Funkar över förväntan.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.

Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.

Fortsatt helt utmattad... fan också!

Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.

Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.

Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?

Utmattad av härskartekniker...?

Stirrade ut genom fönstret på en våldsam skur av kornsnö/hagel/regn som piskades runt av häftiga vindbyar.

Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.

Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.

Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.

Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.

Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.

Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...

Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.

Genom kaoset, ut ur utmattningen!

I ett kaotiskt system så kan som tidigare nämnts en liten förändring av initialvärden leda till stora förändringar på sikt. Om detta sker så kan systemet efterhand börja bete sig till synes helt slumpmässigt. Om det är ett deterministiskt system så är beteendet inte slumpmässigt i egentlig mening, eftersom varje nytt värde kan bestämmas med de ekvationer som beskriver systemet.(Wikipedia)

Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.

Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.

Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.

Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!

SSRI, känslor och personlighet

Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".

Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?

Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".

Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...

Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?

Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...

Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.

Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.

En chef betyder så mycket

Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.

Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.

Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.

Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.

Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...

Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!

Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar

Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...

Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!

Efterskalv från rehabmötet

Hemma nu, från det där mötet.

Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.

Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.

Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.

Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.

Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.



****


Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...

Rehabmöte, typ...

Jahapp.
I morgon fm ska jag ut till företagshäsan. Det är något slags möte med psykologen P, läkaren L, kontorschefen T och så någon person från HR-avdelningen som reser ända hit från hufvudstaden minsann...

Har ingen aning om vad syftet med mötet är och vet därför inte heller riktigt vad jag kan förvänta mig ska hända eller vad mötet kan leda till.

Får lite olika input från L och T om vad mötet kan handla om. Och först tänkte jag gå själv. Men vid sittning med P igår så fick jag rådet att ta med mig någon. Så jag hoppas att fackombudet som varit med en del andra möten kan hoppa in med kort varsel. Har inte fått något svar från henne ännu...

Är rätt orolig inför mötet. Hatar det. Fan, jag brukar inte stirra upp mig. Men som sagt, nu är de flesta avdelningarna i hjärnan avstängda men Enheten För Krig Och Katastrof är överbemannad...

Satt på biblioteket igår och gjorde mitt bästa för att samla ihop mig. Det är en skön atmosfär där. Gillar bibliotek. Ett lugn, en harmonisk stämning och samtidigt så tillåtande, så.... fritt. En slags aktiv rofylldhet. Till skillnad mot t ex en kyrka, som också kan vara lugn men som ställer krav på nån slags högtidlig stillsam vördnad.
Kan känna vördnad för ett bibliotek också iofs, men böckerna KRÄVER inte vördnad... de vill bli lästa. Förmedla sitt innehåll. Till den som vill. På det sätt man kan och orkar. Tillåtande.
Shit vad jag svamlar...

Sittningen med P kändes faktiskt riktigt bra igår. För första gången vågade jag liksom bara vara, utan att känna att jag behöver hålla nån slags "gard" uppe. Kände mig lugn. Trygg. Kunde prata på riktigt, liksom. Skönt. Hopaps nu vi får fortsätta träffas.
En tjurskalle, som jag väl är, behöver ibland hjälp att se på saker o ting ur olika perspektiv. Eller... P känns lite som en ledstång, faktiskt. Bra å hålla i när man ska lära sig gå i trappan. Gå får man göra själv men lite stöd kan man få hålla i.
För jag vill verkligen inte "få verktyg" eller vad en del säger. Fasktiskt.
Fan, det trodde jag aldrig jag skulle säga.. att jag vill ha stöd. Hjälp. Att erkänna att jag inte riktigt fixar det här själv....

Shit pommefrite! Jag som alltid kan själv....

Redo för jobb?

Ett skirt hopp spirar inuti.

Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.

Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.

Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.

Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.

Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.

Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...

En liten ljusning

Har haft en helt ok dag. I förrgår. Det kändes "ljust" liksom och jag orkade ta mig igenom dagen med ork och energi i behåll. När morgonen grydde och det var dags för uppstigning låg lilltösen i sängen. Isf att börja tjata om att gå upp och komma i tid till skolan, kittlade jag henne och hon skrattade och vi busade och kramades. Bara det gör ju att man känner sig pigg! Resten av dan gick i jämnt lunk trots att minstingen var hemma med feber och hosta. Jag orkade med det mesta. Fick inte något utbrott förrän på kvällen faktiskt.
Jätteskönt.

Igår var jag hos sjukgymnasterna på vårdcentralen och deltog i "Basal kroppskännedom". Har gjort övningar hos sjukgymnsaten förut, men då ensam. Nu var det i grupp.
Som vanligt när det var liggande öveningar så kändes det som att hela golvet lutade, riktigt läskigt. Annars var det helt ok. Men shit vad jag är skev i kroppen... Vänster sida kändes helt ok men höger som nåt skevt, stelt skrotavfall... Ska träffas 10 ggr så det blir intressant att se om det blir någon förändring. Om det känns annorlunda så småningom.
Blev så trött efteråt. Men när jag kommit hem kände jag mig ändå "livlig" på nåt sätt och tog mig ut och sprang. Har inte sprungit sen trettonhelgen. Blev en kortrunda på knappa 4 km, men ändå.
Maken hade fixat middag under tiden, så sen var det bara att duscha och sätta sig vid dukat bord. Mycket trevligt. Jag var faktiskt - kors i taket -  HUNGRIG!! Åt som en häst. Nackdelen med det var ju att eftersom jag inte ätit speciellt mycket på flera månader så fick magen panik. Hela kroppen faktiskt. Fick lägga mig, hade frossa och magknip och maken värmde vetekudden så jag skulle få lite lindring...

Vet inte om det är tabletterna, basal kroppkännedom eller löpningen som gjorde det. Antagligen en kombo. Iallafall. Det kändes himla bra att både orka springa och att känna hunger. Och att dagen innan dessutom orkat inte bara existera utan faktiskt orkat leva en liten smula.

Vågar knappt hoppas på nåt längre - det gör ju ont när man trillar ner i skiten sen - men kanske, kanske... Är det en vändning på gång?

Motigt i uppförsbacken

Så många tankar. Den ena hinner inte landa förrän nästa, och nästa, och nästa flyger in i en ständig flod. En flod som håller på att dränka mig. När jag inte hinner med mig själv, när jag översköljs av dessa flyktiga, nästintill ogripbara tankar och känslor… då drunknar jag. Hinner inte få luft. Kvävs. Sakta – men obevekligt.

Orden sviker mig. Får inte fatt på dem. Får frågan hur jag mår. ”Bättre”. ”Hur då? På vilket sätt?” jag vet ju svaret men kan inte formulera det. Munnen blir stum en lång stund. Jag som avskyr att vara långsam. Att inte kunna svara direkt. Eller åtminstone – att inte kunna svara när jag vet svaret. Ibland, i vanliga fall, kan jag vara ”långsam”, eller kanske snarare ta tid för vissa saker. Men det är för att låta hjärnan snurra på. Så även om kroppen är stilla och munnen tyst så snurrar skallen och jag mejslar ut mina svar, mina tankar, mina ord.

Men nu, nu fungerar det inte. Jag är långsam i tanken. Skallen hänger inte med. Jag avskyr det. Jag hatar vad jag blivit. Att jag inte kan. Gapet mellan att vilja och kunna har tänjts ut långt bortom smärtgränsen till en ständigt förtvivlad frustration över mina begränsningar.

Begränsningar som det inte går att jobba på eller träna bort, åtminstone inte på något för mig veterligt sätt. Det blir bara värre och värre. Jag avskyr att inte kunna påverka. Att hela jag ligger i händerna på den obevekliga Tiden. Tiden som ska läka mig. Tiden, som jag inte vet om den kommer kunna läka mig överhuvudtaget. Eller när den är klar. Om den nånsin blir det.

Jag vill kunna påverka min situation. Jag vill veta var jag befinner mig på vägen till mitt mål, och hur jag kan ta mig dit på fortast tid eller kortast väg. Eller smartast väg, oftast. Oftast är det värt att ta en liten omväg för att slippa göra ytterligare en resa.

Ibland försöker jag tänka så nu också. Att ta det lugnt, låta det ta tid, låta det bli en ”omväg” för att slippa ta en till resa. För att slippa krascha igen. Ändå har jag gjort just det. Tiden, den obevekliga Tiden, går och går och jag blir ju inte bättre. Jag fungerar inte som jag brukar, som jag är van. Och jag hatar det. Jag hatar långsamheten, ofärdigheten.