"Sköt om dig"

Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.

Hur fan gör man?

När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv. 

Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig. 

Vet inte hur man gör. 

"Sköt om dig"...

Var är laddsladden?

Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.



Några ord till dig som är utmattad...

Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)

Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.

Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.

Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.

Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.

Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma  i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.

Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.

Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.

Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.


Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...

Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.

Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu

Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.

Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...

Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.

Riskfri arbetsglädje?

Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.

Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".

Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.

Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.

Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...

Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.

Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...

Förbannade jävla envishet...!

Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.

Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.

Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?


---

Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.

Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.

---

På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.

Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...

Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.

Frustration - vägen in i helvetet

Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.

Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.

Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.

När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.

På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.

Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.

Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.

Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.

Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?

Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.

Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.

Sommarlunch

Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.

Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.

Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.

Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.

Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.

Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.

Semester...

Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.

Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall

Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!

Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.

Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.

Tid och otid

Nej, jag har inte läst Bodil Jänssons tankar om tid...
Jag har funderat på egen hand.

Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...

Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.

Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.

Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!

Jävligt

Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.

Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.

Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...

Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.

Balansövning IRL

Det är rätt svårt att hitta balansen. Det som utmanar och är roligt men inte blir för mycket.
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.

Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.

Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.

Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...

Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.

Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.

Livet tar verkligen oväntade vändningar....

Om jag kunde...

Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)

- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt

- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre

- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa

- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr

- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen

- baka riktigt snygga tårtor

- fila på en artikel, eller två

- lära mig åka skateboard

- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...

- bygga en spillvirkeskoja med barnen

- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud

- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...

- jag skulle se film. massor med film.

- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.

Så tar vi det en gång till...

Jaha, det här känner jag igen.

Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.

Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"

Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.

Dygnsrytm i otakt...

Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.

Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl  13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...

Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.

Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.

Bra och dåligt

Igår var jag på jobbet och hälsade på.

Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.

Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.

Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.

Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.

Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.

Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!

Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...

På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.

Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.

Hushålla med energin...

Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.

Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.

Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.

Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!

Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...

Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.

Och det är det värt!

Fortsatt sjukskriven, fortfarande...

Har haft några fina dagar i påsk.
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.

På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.

Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!

Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...

Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.

Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

Skit fucking samma

Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.

Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.

Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...

Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.

Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.

Trött och less.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?