När jag vet vad jag är...

... då ska jag se till att inte slipa bort det för att "passa in" på nån jäkla arbetsplats, i en roll som passar lika illa för alla.
En såndär standardarbetsroll som är som ett par byxor från nån random klädkedja, som liksom aldrig sitter riktigt bra på någon för hela konstruktionen är en kompromiss mellan motstridiga önskemål.


När jag vet vad jag är, vilket jag hoppas komma fram till åtminstone ett par år innan jag dör, så ska jag betrakta mina egenheter, det som sticker ut från "alla andra" och gör mig till just den jag är - och njuta av dom. Jag ska inte pressa in mig i några komprimissbyxor. Inte ens om jag tvingas gå naken.


Och nu, tills jag kommit fram, ska jag ägna mig åt att lista ut vad jag är. Och vad jag inte är.
Det är nog en bra sak att börja rita kartlinjen - vad skiljer mig från resten av världen, var går min gräns...? Vad är jag kanske, och vad är jag kanske inte.


Ensam, det är jag.
Och jag tror att jag är ganska envis.


Sådärja. Bara resten kvar nu då...

Funkar, funkar inte...

Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.

Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!

Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.

På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.

Två sidor står och träter i mig -  en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.

Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.

Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.

Lärdom:  Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.

Riskfri arbetsglädje?

Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.

Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".

Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.

Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.

Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...

Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.

Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...

Rehabmöte, typ...

Jahapp.
I morgon fm ska jag ut till företagshäsan. Det är något slags möte med psykologen P, läkaren L, kontorschefen T och så någon person från HR-avdelningen som reser ända hit från hufvudstaden minsann...

Har ingen aning om vad syftet med mötet är och vet därför inte heller riktigt vad jag kan förvänta mig ska hända eller vad mötet kan leda till.

Får lite olika input från L och T om vad mötet kan handla om. Och först tänkte jag gå själv. Men vid sittning med P igår så fick jag rådet att ta med mig någon. Så jag hoppas att fackombudet som varit med en del andra möten kan hoppa in med kort varsel. Har inte fått något svar från henne ännu...

Är rätt orolig inför mötet. Hatar det. Fan, jag brukar inte stirra upp mig. Men som sagt, nu är de flesta avdelningarna i hjärnan avstängda men Enheten För Krig Och Katastrof är överbemannad...

Satt på biblioteket igår och gjorde mitt bästa för att samla ihop mig. Det är en skön atmosfär där. Gillar bibliotek. Ett lugn, en harmonisk stämning och samtidigt så tillåtande, så.... fritt. En slags aktiv rofylldhet. Till skillnad mot t ex en kyrka, som också kan vara lugn men som ställer krav på nån slags högtidlig stillsam vördnad.
Kan känna vördnad för ett bibliotek också iofs, men böckerna KRÄVER inte vördnad... de vill bli lästa. Förmedla sitt innehåll. Till den som vill. På det sätt man kan och orkar. Tillåtande.
Shit vad jag svamlar...

Sittningen med P kändes faktiskt riktigt bra igår. För första gången vågade jag liksom bara vara, utan att känna att jag behöver hålla nån slags "gard" uppe. Kände mig lugn. Trygg. Kunde prata på riktigt, liksom. Skönt. Hopaps nu vi får fortsätta träffas.
En tjurskalle, som jag väl är, behöver ibland hjälp att se på saker o ting ur olika perspektiv. Eller... P känns lite som en ledstång, faktiskt. Bra å hålla i när man ska lära sig gå i trappan. Gå får man göra själv men lite stöd kan man få hålla i.
För jag vill verkligen inte "få verktyg" eller vad en del säger. Fasktiskt.
Fan, det trodde jag aldrig jag skulle säga.. att jag vill ha stöd. Hjälp. Att erkänna att jag inte riktigt fixar det här själv....

Shit pommefrite! Jag som alltid kan själv....

Tillit till psykologen

Det är jäkligt skumt att sitta och prata om sitt innersta med någon man inte känner.

För mig är det svårt att öppna upp för folk i största allmänhet. Jag vill gärna känna personen väl, vara trygg med den, känna förtroende och tillit. För mig utvecklas det över tid. Ibland fortare, ibland knappt alls.

Dessutom känns det svårt med just P eftersom det inte är JAG som är "kunden", liksom, utan min arbetsgivare. Det är så konstigt med vård nuförtiden. Det enkla förhållandet "jag har ett hälsoproblem och du är een läkare/sjukgymnast/psykolog/terapeut som kan hjäla mig komma tillrätta med det här" har komplicerats av företeelser som företagshälsa, att "köpa in" "tjänster" och inte minst det förvirrande kundbegreppet. Jag undrar vem som är kund i detta fallet. Jag känner mig inte som en kund. Det är väl min arbetsgivare då, som köper psykologtimmar till mig för att jag förhoppningsvis ska fungera bättre (eller kanske fungera över huvud taget...) på jobbet.
Vad jag är i detta läget känns tämligen oklart.

Så.
Jag kommer till psykologen P ungefär var 14:e dag.

Hittills har jag känt mig väldigt obekväm. Det är inte hans fel. Det är det ovanstående, i kombination med att jag har oerhört svårt för att prata om vissa saker.

Och jag var nog rätt öppen de första sittningarna, och pratade om hur det var på jobbet, om hur mycket det var att göra, vilken idiot min chef var och sånt.
Sen en dag frågade P väldigt rakt på hur mycket självmordstankar jag hade. Jag minns att jag blev knäpptyst och jag kände hur kinderna hettade.
Då insåg jag att han kunde förstå mig, fatta vissa grejer, utan att jag ens nämnt något om det. Det kändes jävligt otäckt. Lite som om nån hade röntgenblick och kunde se igenom kläderna, se en naken, liksom. Det kändes som om jag inte kunde skyla mig för honom, som om P plötsligt fått förmågan att se rakt in i mina tankar. Och det skrämde livet ur mig.
Jag skämdes också. För jag tycker egentligen inte att det är schysst att begå självmord.

Första gången han frågade sa jag "nej, jag har inte planer på att avsluta nånting".
Gången därpå frågade han, igen. Jag blev tyst, igen. Och rodnade, igen. Jag var tyst länge. Till slut frågade han när jag tänkte göra det, och hur? Jag mumlade till svar att jag inte tänkt ut nån speciell tidpunkt och att jag hade tänkt kasta mig från ett stup som låg inte så långt bort.
Och jag skämdes, kände mig livrädd och lite lite lättad samtidigt. Fan att jag inte fick panikångest, det är lite konstigt.

Därefter blev jag mer och mer sluten under sittningarna. Till slut frågade P om jag ville fortsätta? Kanske ville jag träffa B istället? Eller vända mig till vårdcentralen?
Jag svarade att jag inte ville träffa B. Och inte ville gå till vårdcentralen. Fan, jag ville ju ändå liksom. Nu hade jag ändå börjat hos P och berättat saker och han förstod mig. Vilket som sagt var väldigt läskigt och samtidigt väldigt skönt. Iallfall efter ett par dar. Fast just under själva sittningen kunde jag ofta känna mig helt paralyserad.

Vi hade ett uppehåll på ett par veckor. Under den tiden hade vi "avstämning" tillsammans med min kontorschef och läkaren, L, men utan försäkringskassekillen, K.

Jag minns fragment av mötet. Det jag minns mest är hur jag upplevde att P och kontorschefen verkade vara som två magneter som repellerade varann. Jag upplevde dem som nästan fientligt inställda mot varann. Och jag tyckte det var obehagligt. Min chef verkade - som jag minns och upplevde det - fiska efter hur det kunde komma sig att jag mådde som jag gjorde, det kunde väl ändå inte bara vara jobbet... eller?
Och vid dessa antydningar upplevde jag att P ställde sig som en vägg och, tja... Inte fan vet jag. Men det kändes som om han ställde sig mellan mig och chefen och det kändes bra.

Vid mötet då kom vi iallafall överens om att P och jag skulle fortsätta träffas (om jag ville, och det ville jag). Och nu har det väl vänt litegrann, eller vad man ska säga. Jag tror att jag är lite mindre fientligt inställd nuförtiden.
Åtminstone har jag hasplat ur mig en del grejer som jag med kraft skjutit bort och undan lååångt bort. Gammal skit också.

Men fortfarnde känns det skitläskigt. Kanske skulle berätta det. Att det känns läskigt. Han har nog redan fattat det. Men jag tror kanske ändå det vore bra att säga det. Om jag törs.

Men tillit finns det nog lite nu. Det är mitt mod som saknas.