Nu får det fasen vara nog!

Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.

På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.

Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.

Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".

Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.

Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.

Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?

Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?

Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.

Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.

Semester

Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.

Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.

Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.

Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.

Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.

Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.

Men jag vill HA obalans...!

Kan nog inte tänka mig något tråkigare än ett liv utan stress.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.

Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.

Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!

När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...

Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)

Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.

 

 

 



14 juni

Är fortfarande så negativt inställd att jag räknar dåliga saker isf bra...
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär

Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.

Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.

Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...

Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.

Om jag kunde...

Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)

- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt

- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre

- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa

- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr

- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen

- baka riktigt snygga tårtor

- fila på en artikel, eller två

- lära mig åka skateboard

- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...

- bygga en spillvirkeskoja med barnen

- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud

- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...

- jag skulle se film. massor med film.

- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.

Hushålla med energin...

Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.

Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.

Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.

Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!

Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...

Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.

Och det är det värt!

Fortsatt sjukskriven, fortfarande...

Har haft några fina dagar i påsk.
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.

På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.

Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!

Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...

Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.

Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!

Brännande längtan

För två veckor sen höjde jag dosen paroxetin från 20 till 30 mg.
Det var rätt jobbigt först, samma symtom som när jag började med tabletterna. Men inte riktigt lika tufft. Det har klingat av nu. Och kanske upplevde jag inte besävern lika jobbiga nu när jag kände igen dem och visste vad det berodde på.
Hur som helst. Jag kan känna en tydlig förändring i stämningsläget. Det skulle visserligen kunna bero på en del andra saker än just medicinhöjningen.

Som att våren sopar sig fram med allt större tag, värmen och soltimmarna ökar och världen sjuder av yrvaken livskraft efter vinterns dvala.
Som att jag snar, snart snaaart får ha maken hemma om kvällarna, att snaaaart, om tre veckor bara, är alla jävla kvällsföreställnignar slut. Och jag slipper vara ensam om att natta våra fyra älsklingar.
Som att jag får allt större distans till både jobbet och mig själv. Allt står inte p åspel hela tiden.
Som att jag har börjat lyssna in kroppen med hjälp av både sjukgymnast och sensei.
Som att kvällarna är ljusare och vänligare.
Som att jag börjar känna en allt större livsglädje.
Som att jag börjar se det magiska i tillvaron igen. Kan glädjas med mina barn över världens små och stora mirakler; hur härligt det är att skvätta med vatten eller se dem uppleva den djupa varma glädjen över att ha en vän som står upp för en i vått och torrt. Eller det underbara i att gå balansgång eller gunga så det suger i magen. Eller att se dem förundras över språket och med liv och lust börja konstruera egna ord, klä sin vilja och sin syn på världen i ord, glädjen i att kunna göra sig förstådd.
Som att se en solnedgång och känna magin och kraften i den, att förundras och häpna över skådespelet - och den lugna fascinationen över att se Vintergatans allt blekare, allt vagare band spänna över det mörka himlavalvet.
Som att känna doften av tusen ramslöksblad kittla näsan och se det förtrollande gröna som en matta mellan knoppande träd.

Samtidigt en ständigt pockande längtan, en längtan som gör ont.
Längtan att oförbehållslöst kunna ge mig hän och göra det jag vill, när jag vill!
Längtan efter att orka ta in allt som händer en vanlig dag.
Längtan efter att kunna uppleva hela världen utan förbehåll; utan att titta bort eller blunda för att ljuset sticker, utan att vardagens ljud skär i öronen, utan att vara så på helspänn att varje beröring elelr varje intryck blir förstärkt intill smärtgränsen...
Längtan efter att orka.
Längtan efter att springa i en skirt ljusgrön vårskog och känna livet rusa i kroppen, tillfredsställelsen att ha kommit lite längre, lite snabbare än förut.
Längtan efter att plocka en bok ur bibliotekshyllan och försvinna in i en annan värld.
Längtan efter att älska passionerat och känna lusten i hela kroppen och en njutning som bara kan nås genom att uppleva honom.
Sorgen över att inte kunna det, att inte orka, att ha mig själv som evigt förbannad bromskloss...

Och, långt inne, en brännande ilska över att det är såhär.

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

En liten ljusning

Har haft en helt ok dag. I förrgår. Det kändes "ljust" liksom och jag orkade ta mig igenom dagen med ork och energi i behåll. När morgonen grydde och det var dags för uppstigning låg lilltösen i sängen. Isf att börja tjata om att gå upp och komma i tid till skolan, kittlade jag henne och hon skrattade och vi busade och kramades. Bara det gör ju att man känner sig pigg! Resten av dan gick i jämnt lunk trots att minstingen var hemma med feber och hosta. Jag orkade med det mesta. Fick inte något utbrott förrän på kvällen faktiskt.
Jätteskönt.

Igår var jag hos sjukgymnasterna på vårdcentralen och deltog i "Basal kroppskännedom". Har gjort övningar hos sjukgymnsaten förut, men då ensam. Nu var det i grupp.
Som vanligt när det var liggande öveningar så kändes det som att hela golvet lutade, riktigt läskigt. Annars var det helt ok. Men shit vad jag är skev i kroppen... Vänster sida kändes helt ok men höger som nåt skevt, stelt skrotavfall... Ska träffas 10 ggr så det blir intressant att se om det blir någon förändring. Om det känns annorlunda så småningom.
Blev så trött efteråt. Men när jag kommit hem kände jag mig ändå "livlig" på nåt sätt och tog mig ut och sprang. Har inte sprungit sen trettonhelgen. Blev en kortrunda på knappa 4 km, men ändå.
Maken hade fixat middag under tiden, så sen var det bara att duscha och sätta sig vid dukat bord. Mycket trevligt. Jag var faktiskt - kors i taket -  HUNGRIG!! Åt som en häst. Nackdelen med det var ju att eftersom jag inte ätit speciellt mycket på flera månader så fick magen panik. Hela kroppen faktiskt. Fick lägga mig, hade frossa och magknip och maken värmde vetekudden så jag skulle få lite lindring...

Vet inte om det är tabletterna, basal kroppkännedom eller löpningen som gjorde det. Antagligen en kombo. Iallafall. Det kändes himla bra att både orka springa och att känna hunger. Och att dagen innan dessutom orkat inte bara existera utan faktiskt orkat leva en liten smula.

Vågar knappt hoppas på nåt längre - det gör ju ont när man trillar ner i skiten sen - men kanske, kanske... Är det en vändning på gång?