"Gör nåt som bereder dig njutning"

Ja, det är min hemläxa från förra sittningen med P.

Men fan vad klurigt det är.
Först så känns ju tillvaron meningslös, riktningslös, tom och utan syfte.
Så ska jag njuta av något...

Funderade länge kring det där med vad njutning är. För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar.
Exempel.
Om jag bygger lego med mina barn, är det inte själva byggandet i sig eller att jag leker med dem utan det faktum att vi gör något tillsammans som får DEM att vara glada. DÅ känns det gött - njutning antar jag.

Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det.

Att gå in för något med målet att "nu ska jag njuta" - det går liksom inte. Att göra njutningen till själva huvudnumret gör att det inte går. Moment 22.

Meningen med allting?

Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.

De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.

Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.

Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.

En punkt som inte går att komma ur.

Sjukskrivning

Idag har jag varit vid företagshälsan. Igen.
Tärffade läkaren, L, idag.

Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.

Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.

Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.

För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.

Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.

Mina utmattningssymtom

Satt en stund med fuck-it listan och tankarna började snurra en del. Hur jag fungerar nu, hur jag fungerade innan och hur jag vill att det ska vara.

Hur jag brukade funka, så som jag minns det:
- Var aktiv och driftig inom flera grupper på jobbet. Både inom det "professionella", själva jobbet alltså, men också genom att ta initiativ till t ex knytfika och så vidare.
- Höga ambitioner och en drivkraft att alltid göra mitt allra allra bästa - det viktiga var itne att bara "komma över ribban" utan att göra det precis så bra som jag tyckte att det skulle vara.
- Kunde inte hålla tyst på möten, APT osv. Frågade, ifrågasatte och kom med idéer, problematiserade, fann lösningar eller åtmistone pusselbitar av en lösning. Starkt helhetstänk.
- Mån om kunder/klienter och mina kolleger. Tog grna på mig saker, utan att reflektera närmre över om jag kanske gjorde mer än någon annan. Jag ansåg att jag gjorde det jag hade kapacitet att göra.
- Tog gärna hand om andras "behov". Satte jobbet först. Sen familjen.
- Kände stort ansvar för att "allt" skulle funka. Om något behövde göras, gjorde jag det.  Väntade inte på "tillåtelse" eller på att någon annan skulle märka eller att någon annan skulle "delegera". Jag var en "fixare", liksom. Alltid på väg till nästa grej. Och så fixade jag lite smågrejer på vägen. "Många bollar i luften".
- Blev lite taggad av att jobba under press. Jobbade mest och bäst när det var kort om tid och snabba puckar. Jag gillade det.
Och så vidare.


Hur jag funkar nu:
- Kan bara göra en sak i taget, eller rättare hålla en sak i taget i skallen. Annars blir det pannkaka av alltihop. Kan inte hålla isär olika uppgifter.
- Har svårt att hålla tråden. Kan börja med att jag vattnar blommorna, ser vissna blad och plockar dem och på väg till soptunnan ser jag smutsig tvätt så går jag till tvättkorgen och på vägen går jag förbi toa och kommer på att jag ska borsta tänderna. Typ.
- Får panikattacker. Då slutar jag fungera över huvud taget.
- När jag får för mycket att göra blir jag "fastfrusen", kan inte sortera ut vad jag ska börja göra, liksom vilken ordning. Ibland om jag känner mig pressad försvinner/förvrängs sinnesintrycken, både det jag ser och hör. Jag kan plötsligt inte tolka vad som står på en datorskärm, t ex.
- Svårt för texter, läser långsamt och har svårt att ta till mig vad texten innebär, betyder.
- Kan inte räkna ut hur mycket jag ska betala om jag går och handlar. Vilket är lite märkligt för jag gillar att sitta med polynomekvationer....
- Jag har svårt att varva ner.
- Jag har svårt att somna, att sova hela natten och att sova tillräckligt länge. Dvs jag har svårt med insomning, problem med uppvaknande på natten och att jag vaknar förtidigt på morgonen. Sådär runt fyra-femrycket.
- När jag pratar försvinner orden. Särskilt saker, alltså substantiv. Är det riktigt illa kan jag inte formulera mig alls. Men mest blir det att jag tar till gester och visar vad jag menar. Min man tycker det är rätt roligt. Ibalnd kan jag också skratta åt det. Men oftast känns det bara skitjobbigt.

- Jag har blivit lite lugnare och kan njuta av att natta mina barn. Jag har börjat tycka det är mysigt faktiskt.
- Jag har tvingat mig att börja känna efter vad jag faktiskt orkar, kan klara.
- Och jag har börjat träna på att säga NEJ till saker och ting Och det är fruktansvärt svårt.
- Jag har insett att jag ofta får skuldkänslor när jag låter bli att göra vissa saker, särskilt när det handlar om att andra ber mig om hjälp med känsliga saker.
- Jag har börjat upptäcka hur ofta jag tänker att "jag borde"... Istället för att fundera på vad jag vill. Intressant... eller kanske mest tragiskt. Jag vet inte riktigt.

På sistone, typ de senaste månaderna, har jag blivit rätt nere. Det magiska skimret har försvunnit. En solnedgång är inte underbar längre. Jag orkar inte stå vid mina barns sida och upptäcka den fantastiska världen och alla dess mirakler.
Tillvaron känns alltmer hopplös och jag har slutat tro och hoppas på att nånsin fungera som vanligt igen. En del dagar vill jag bara göra slut på alltihop. Men så kommer skuldkänslorna, eller om det är skam. Hur bortskämd får man vara som inte uppskattar livet, som ens funderar på att avsluta i förtid, kasta in handduken? Vilken slags förälder är jag som planerar att lämna mina barn i sticket? Vilken schysst partner som lämnar sin älskade på detta vis?


Hur jag skulle vilja funka:
- Jag skulle vilja känna mig nöjd med mina insatser.
- Jag skulle vilja veta hur det känns att följa sin vilja, istället för sitt dåliga samvete. Typ.
- Jag leker med tanken på att ta vara på mig själv mer. Också. Kanske kan man se efter både andra och sig själv.
- Jag skulle vilja uppleva tillvarons magi igen. Känna livslust.
- Jag vill kunna sova lugnt.