Mina utmattningssymtom

Satt en stund med fuck-it listan och tankarna började snurra en del. Hur jag fungerar nu, hur jag fungerade innan och hur jag vill att det ska vara.

Hur jag brukade funka, så som jag minns det:
- Var aktiv och driftig inom flera grupper på jobbet. Både inom det "professionella", själva jobbet alltså, men också genom att ta initiativ till t ex knytfika och så vidare.
- Höga ambitioner och en drivkraft att alltid göra mitt allra allra bästa - det viktiga var itne att bara "komma över ribban" utan att göra det precis så bra som jag tyckte att det skulle vara.
- Kunde inte hålla tyst på möten, APT osv. Frågade, ifrågasatte och kom med idéer, problematiserade, fann lösningar eller åtmistone pusselbitar av en lösning. Starkt helhetstänk.
- Mån om kunder/klienter och mina kolleger. Tog grna på mig saker, utan att reflektera närmre över om jag kanske gjorde mer än någon annan. Jag ansåg att jag gjorde det jag hade kapacitet att göra.
- Tog gärna hand om andras "behov". Satte jobbet först. Sen familjen.
- Kände stort ansvar för att "allt" skulle funka. Om något behövde göras, gjorde jag det.  Väntade inte på "tillåtelse" eller på att någon annan skulle märka eller att någon annan skulle "delegera". Jag var en "fixare", liksom. Alltid på väg till nästa grej. Och så fixade jag lite smågrejer på vägen. "Många bollar i luften".
- Blev lite taggad av att jobba under press. Jobbade mest och bäst när det var kort om tid och snabba puckar. Jag gillade det.
Och så vidare.


Hur jag funkar nu:
- Kan bara göra en sak i taget, eller rättare hålla en sak i taget i skallen. Annars blir det pannkaka av alltihop. Kan inte hålla isär olika uppgifter.
- Har svårt att hålla tråden. Kan börja med att jag vattnar blommorna, ser vissna blad och plockar dem och på väg till soptunnan ser jag smutsig tvätt så går jag till tvättkorgen och på vägen går jag förbi toa och kommer på att jag ska borsta tänderna. Typ.
- Får panikattacker. Då slutar jag fungera över huvud taget.
- När jag får för mycket att göra blir jag "fastfrusen", kan inte sortera ut vad jag ska börja göra, liksom vilken ordning. Ibland om jag känner mig pressad försvinner/förvrängs sinnesintrycken, både det jag ser och hör. Jag kan plötsligt inte tolka vad som står på en datorskärm, t ex.
- Svårt för texter, läser långsamt och har svårt att ta till mig vad texten innebär, betyder.
- Kan inte räkna ut hur mycket jag ska betala om jag går och handlar. Vilket är lite märkligt för jag gillar att sitta med polynomekvationer....
- Jag har svårt att varva ner.
- Jag har svårt att somna, att sova hela natten och att sova tillräckligt länge. Dvs jag har svårt med insomning, problem med uppvaknande på natten och att jag vaknar förtidigt på morgonen. Sådär runt fyra-femrycket.
- När jag pratar försvinner orden. Särskilt saker, alltså substantiv. Är det riktigt illa kan jag inte formulera mig alls. Men mest blir det att jag tar till gester och visar vad jag menar. Min man tycker det är rätt roligt. Ibalnd kan jag också skratta åt det. Men oftast känns det bara skitjobbigt.

- Jag har blivit lite lugnare och kan njuta av att natta mina barn. Jag har börjat tycka det är mysigt faktiskt.
- Jag har tvingat mig att börja känna efter vad jag faktiskt orkar, kan klara.
- Och jag har börjat träna på att säga NEJ till saker och ting Och det är fruktansvärt svårt.
- Jag har insett att jag ofta får skuldkänslor när jag låter bli att göra vissa saker, särskilt när det handlar om att andra ber mig om hjälp med känsliga saker.
- Jag har börjat upptäcka hur ofta jag tänker att "jag borde"... Istället för att fundera på vad jag vill. Intressant... eller kanske mest tragiskt. Jag vet inte riktigt.

På sistone, typ de senaste månaderna, har jag blivit rätt nere. Det magiska skimret har försvunnit. En solnedgång är inte underbar längre. Jag orkar inte stå vid mina barns sida och upptäcka den fantastiska världen och alla dess mirakler.
Tillvaron känns alltmer hopplös och jag har slutat tro och hoppas på att nånsin fungera som vanligt igen. En del dagar vill jag bara göra slut på alltihop. Men så kommer skuldkänslorna, eller om det är skam. Hur bortskämd får man vara som inte uppskattar livet, som ens funderar på att avsluta i förtid, kasta in handduken? Vilken slags förälder är jag som planerar att lämna mina barn i sticket? Vilken schysst partner som lämnar sin älskade på detta vis?


Hur jag skulle vilja funka:
- Jag skulle vilja känna mig nöjd med mina insatser.
- Jag skulle vilja veta hur det känns att följa sin vilja, istället för sitt dåliga samvete. Typ.
- Jag leker med tanken på att ta vara på mig själv mer. Också. Kanske kan man se efter både andra och sig själv.
- Jag skulle vilja uppleva tillvarons magi igen. Känna livslust.
- Jag vill kunna sova lugnt.