5 januari 2014

Att springa in i väggen

För lite drygt ett halvår sedan blev jag sjukskriven.

Det var hemskt. Jag var så arg. Arg på allting. Jag ville så mycket. Jobbet var som en lavin; det blev bara mer och mer och vi var allt färre som skulle hålla undan.

Hemma var jag mest arg på familjen. Arg för att de ville att jag skulle sluta tänka på jobbet hela tiden. Arg för att de inte fattade att bara jag fick GÖRA KLART det där på jobbet så skulle jag ju komma hem sen.

På jobbet var jag så arg på min (nye) chef. Han fattade ingenting. Och vi hade fått neddragningar. Och nya neddragningar. Och det var så mycket att göra. Men det var kaos i skallen. Jag klarade inte ut så mycket. Fick panikattacker. Gråtattacker. En övermäktig ångest. Tillslut fick jag träffa en person, B, på företagshälsan. Vid tredje besöket ringde han min chef och berättade att jag bara skulle komma till jobbet och hämta mina grejer. Jag skulle inte jobba mer på "ett tag". B tog beslutet åt mig och det var väl egentligen bra. Fast jag är fortfarande lite lite arg på honom för att han gjorde så.
B ordnade så jag fick träffa en läkare redan nästa dag. Det besöket tog över två timmar och jag var helt slut efteråt. Jag blev sjukskriven. Gick hem. Och la mig i sängen i flera veckor.

Det här är inget unikt. Jag är inte på något sätt annorlunda eller speciell mer än vad någon annan människa är (vi är ju alla unika på vårt eget sätt förstås). OCh det är för jäkligt. För jäkligt att det är så många som halkat dit på samma sätt som jag gjort.

Nu vill jag skriva. Skriva ur mig. Sätta ord på det som är, och det som varit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar