Observera lite mera II

Så har vi haft en liten högtid inom familjen. Hos oss.
Med gäster alltså.


Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.


Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.

Semester

Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.

Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.

Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.

Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.

Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.

Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.

Semester...

Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.

Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall

Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!

Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.

Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.

Jävligt

Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.

Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.

Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...

Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.

Den Fantastiska Människan...

Funderar en del på min sjukskrivning och återgången till arbete.

Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...

Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!

Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.

Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.

Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.

Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.

Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!

En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?

En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.

Människor behöver utrymme. Människor tar plats.

Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.

Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.

Hur man mäter en människa?

En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.

Låt oss vara det också!!

Om jag kunde...

Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)

- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt

- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre

- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa

- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr

- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen

- baka riktigt snygga tårtor

- fila på en artikel, eller två

- lära mig åka skateboard

- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...

- bygga en spillvirkeskoja med barnen

- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud

- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...

- jag skulle se film. massor med film.

- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.

Bra och dåligt

Igår var jag på jobbet och hälsade på.

Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.

Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.

Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.

Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.

Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.

Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!

Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...

På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.

Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.

Hushålla med energin...

Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.

Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.

Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.

Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!

Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...

Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.

Och det är det värt!

Brännande längtan

För två veckor sen höjde jag dosen paroxetin från 20 till 30 mg.
Det var rätt jobbigt först, samma symtom som när jag började med tabletterna. Men inte riktigt lika tufft. Det har klingat av nu. Och kanske upplevde jag inte besävern lika jobbiga nu när jag kände igen dem och visste vad det berodde på.
Hur som helst. Jag kan känna en tydlig förändring i stämningsläget. Det skulle visserligen kunna bero på en del andra saker än just medicinhöjningen.

Som att våren sopar sig fram med allt större tag, värmen och soltimmarna ökar och världen sjuder av yrvaken livskraft efter vinterns dvala.
Som att jag snar, snart snaaart får ha maken hemma om kvällarna, att snaaaart, om tre veckor bara, är alla jävla kvällsföreställnignar slut. Och jag slipper vara ensam om att natta våra fyra älsklingar.
Som att jag får allt större distans till både jobbet och mig själv. Allt står inte p åspel hela tiden.
Som att jag har börjat lyssna in kroppen med hjälp av både sjukgymnast och sensei.
Som att kvällarna är ljusare och vänligare.
Som att jag börjar känna en allt större livsglädje.
Som att jag börjar se det magiska i tillvaron igen. Kan glädjas med mina barn över världens små och stora mirakler; hur härligt det är att skvätta med vatten eller se dem uppleva den djupa varma glädjen över att ha en vän som står upp för en i vått och torrt. Eller det underbara i att gå balansgång eller gunga så det suger i magen. Eller att se dem förundras över språket och med liv och lust börja konstruera egna ord, klä sin vilja och sin syn på världen i ord, glädjen i att kunna göra sig förstådd.
Som att se en solnedgång och känna magin och kraften i den, att förundras och häpna över skådespelet - och den lugna fascinationen över att se Vintergatans allt blekare, allt vagare band spänna över det mörka himlavalvet.
Som att känna doften av tusen ramslöksblad kittla näsan och se det förtrollande gröna som en matta mellan knoppande träd.

Samtidigt en ständigt pockande längtan, en längtan som gör ont.
Längtan att oförbehållslöst kunna ge mig hän och göra det jag vill, när jag vill!
Längtan efter att orka ta in allt som händer en vanlig dag.
Längtan efter att kunna uppleva hela världen utan förbehåll; utan att titta bort eller blunda för att ljuset sticker, utan att vardagens ljud skär i öronen, utan att vara så på helspänn att varje beröring elelr varje intryck blir förstärkt intill smärtgränsen...
Längtan efter att orka.
Längtan efter att springa i en skirt ljusgrön vårskog och känna livet rusa i kroppen, tillfredsställelsen att ha kommit lite längre, lite snabbare än förut.
Längtan efter att plocka en bok ur bibliotekshyllan och försvinna in i en annan värld.
Längtan efter att älska passionerat och känna lusten i hela kroppen och en njutning som bara kan nås genom att uppleva honom.
Sorgen över att inte kunna det, att inte orka, att ha mig själv som evigt förbannad bromskloss...

Och, långt inne, en brännande ilska över att det är såhär.

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

Skit fucking samma

Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.

Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.

Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...

Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.

Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.

Trött och less.

Gräva för sinnesro

Försöker skita i saker nu.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...

Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.

Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.

Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.

Bedövad och bedrövad

Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!

Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.

Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.

Fortsatt helt utmattad... fan också!

Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.

Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.

Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?

Utmattad av härskartekniker...?

Stirrade ut genom fönstret på en våldsam skur av kornsnö/hagel/regn som piskades runt av häftiga vindbyar.

Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.

Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.

Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.

Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.

Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.

Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...

Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.

SSRI, känslor och personlighet

Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".

Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?

Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".

Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...

Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?

Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...

Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.

Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.

En chef betyder så mycket

Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.

Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.

Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.

Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.

Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...

Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!

Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar

Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...

Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!

Känna efter, lyssna inåt...

Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.

Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.

Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.

Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.

Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!