Är det bra att arbeta?

Den frågan ställer sig arbetsmiljöverket i en rapport från 2012.

Själv har jag inte funderat så mycket på det förrän ganska nyligen.

Faktiskt har jag ifrågasatt rätt mycket av det jag förut tagit för självklart. Och jag har betett mig rätt olika mot förut.

Har bytt jobb ofta. Tredje jobbet nu på tre år. Går mot att jobba på mindre och mindre "övervakade" jobb - där jag är nu har jag så stor frihet att det är löjligt. Samtidigt som jag tjänar bra och får uppskattning för det jag gör (som blir bra trots - eller kanske just tack vare - att jag är på kontoret mer typ 8 timmar i veckan än 8 timmar om dan).

Samtidigt som jag ibland faktiskt fnissar lite i hemlighet åt min situation nu jämfört med den arbetsplats där jag blev sjuk, så gnager ändå nåt slags dåligt samvete. Kanske är det Luther som styr över det, det där insocialiserade protestantiska arvet där arbete är vägen till frälsning.

Ett par månader är det väl nu, som jag drömt mardrömmen där jag sjunker ner i vattnet, ner, ner, ner och där ovanför rösten som konstaterar att "där försvinner mina skattepengar"...

VARFÖR är det så? Eller mer konstruktivt: hur fan blir jag av med det?

Och kanske mest relevant i sammanhanget är det väl ändå att fråga sig, varför det dåliga samvetet föds ur att inte känna att man bidrar tillräckligt till kapitalismens ekorrhjul.

Särskilt när en jobbat så hårt så länge att en blivit sjuk av det.

Jag är ingen marxist, men jag kan säga att min tidigare ganska liberala hållning har vänt åt vänster. Kan inte se någon annan logik än att arbete åt andra är åt helvete.

Iallafall i den form vi känner det.

Samtidigt tror jag inte riktigt på att det blir bättre av "gigekonomi" eller "fria agenter", inte i ett samhällsperspektiv.

---

Är halvvägs till en ny examen. I ett nytt ämnesområde. Det är intressant, själva ämnet. Men min strävan i sig är också lite intressant. Den drivs av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte kunna tillföra tillräckligt, en känsla att fortfarande ha rollen "sönderspelad musiker". Vad är en ospelbar violinist värd? Inte mer än en trasig leksak. Alltså inget. Intressant att självkänslan till så stor del bygger på yrkesidentiteten. Förbaskade Luther.

För cirka två år sen, fick jag från en klok person frågan om vad jag jobbat med i mitt liv - alltså alla olika jobb. När jag berättade om mitt musicerande och vad jag gjort i den vägen (som jag då inte längre kunde) fick jag istället för en beklagande grymtning ett utrop "men ÅH vilken ERFARENHET!"

Och det är ju för katten just det där, ERFARENHETEN, som betyder nåt. Eller iallafall borde göra det. För självkänslan alltså.

Nu har jag ju dessutom också erfarenheten av att ha varit utmattad.

Börjar så smått inse att det är DÄR jag behöver se mig själv. Istället för att se listan med tillkortakommanden och förluster, behöver jag titta på mina erfarenheter. Skit samma att jag inte  besitter en viss färdighet längre. Jag har ändå erfarenheten av att tillgodogöra mig den. Erfarenheten från att ha gått vägen och nått målet, även om resan råkar vara över för att man kanske till och med blivit bryskt avsparkad mitt under färden.

Om färdigheten säger något om vad människan kan göra eller utföra... så kanske erfarenheterna hon fått säger något om vad hon kan föreställa sig. De banar liksom vägen för nya tankebanor och nya föreställningsvärldar, tänder ljuset i dittills dunkla skogar, drar upp ridån och blottar nya djup...

---

Överväger att ta upp bloggandet igen. Inte för att jag är sjuk eller så, men jag har fortfarande en massa tankar som behöver komma ut - filtrerade och utmejslade genom tangentbordet blir de något mer eller kanske något annat, än när de bara är i huvudet.

Som funderingen på om det är bra att arbeta.

Jag tror faktiskt inte att det är det.

Gamla mönster

Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.

Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..

Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.

Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.

Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.

Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.

Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt  fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.


Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför  inte liksom?!


Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.

Semester...

Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.

Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall

Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!

Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.

Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.

Om jag kunde...

Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)

- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt

- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre

- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa

- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr

- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen

- baka riktigt snygga tårtor

- fila på en artikel, eller två

- lära mig åka skateboard

- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...

- bygga en spillvirkeskoja med barnen

- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud

- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...

- jag skulle se film. massor med film.

- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

Utmattad av härskartekniker...?

Stirrade ut genom fönstret på en våldsam skur av kornsnö/hagel/regn som piskades runt av häftiga vindbyar.

Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.

Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.

Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.

Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.

Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.

Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...

Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.