Frustration - vägen in i helvetet

Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.

Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.

Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.

När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.

På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.

Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.

Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.

Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.

Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?

Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.

Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.

Meningen med allting?

Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.

De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.

Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.

Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.

En punkt som inte går att komma ur.

Sömnen

Under sommaren, när jag var helt sjukskriven från jobbet, då hade jag börjat få ordning på sovandet. Tyckte jag iallafall. Jag sov inte åtta timmar i sträck, men jag sov de timmar jag behövde lite jämnt uppdelade över dygnet.

Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?

Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.

Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.

Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.

Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.

Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.

Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.

Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.

Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.

Sjuk, eller inte sjuk?

Jag träffade B på företagshälsan vid tre tillfällen under våren. Vid tredje besöket sa han att "Du ska inte vara på jobbet. Nu tar jag det beslutet åt dig. Och nu ringer jag till din chef".
Vid den här tidpunkten hade jag redan varit på vårdcentralen flera gånger.

Jag gick dit under vintern eftersom jag hade ont i kroppen. Och jag var så trött, sov inte så bra. Sliten. Inte sömnig eller dåsig. Mera matt, liksom.
En läkare, en äldre man, tyckte att det var väl inte så konstigt att jag var trött, "du har ju fyra barn". Jag undrade argt om han hade ställt samma diagnos på en person med PENIS?
Träffade en ny läkare som trodde att jag kanske hade artros? Eftersom jag också hade mycket problem med mina knän. Jag fick Naproxen av honom samt rådet att försöka gå ner ett par kilo.
Jo, för hösten hade ju också varit rätt stressig och det blev sisådär med maten då. Mycket godis på eftermiddagarna för att hålla skallen på topp. Och de där kilona var väl rätt bra att tappa, det höll jag också med om. Jag ändrade faktiskt mina matvanor då. Och gick ner 1,5 kilo, det fick väl räcka.
Det togs prover. Allt fint, utom järnet som låg "lite lågt". Annars inget fel nånstans.

Jag började nu må allt sämre.
Det blev svårare att sköta de administrativa arbetsuppgifterna. Jag blandade ihop saker och ting. Jag blev väldigt dålig på att skriva  - både stavning och att formulera vettiga meningar. Orden gled iväg när jag pratade.
Fick panikattacker. Hade aldrig stiftat bekantskap med ångest förut men nu fick jag så det räckte. Det kom alltid på jobbet, nästan uteslutande vid möten. Resultatmöten, erpsonalmöten, alla slags möten egentligen där vi fick veta antingen hur mycket vi inte gjort, som vi borde hunnit med att göra, eller att vi skulle få mer neddragningar i personalen eller att det var dags för omorganisering . igen... Varje gång fick jag panik. Halsen blev trång, luften räckte inte till. Marken gungade. Hjärtat rusade. Fick domningar i hander och ansikte, världen runtomkring zoomade bort och kvar fanns bara skräck och total panik.
Fick också svårt med minnet. Vi har lite olika kalendersystem på jobbet, och jag lyckades alltid missa något. Eftersom jag aldrig redde ut ifall jag skrivit upp allt i alla kalendrar.
Efter ett tag blev det också svårare att möta kunder, eller klienter, eller vad jag ska kalla dem. De personer jag mötte oftast hade väldigt trassliga liv och svårigheter med sig, och för mig var det svårt att hålla ifrån mig.
Jag sov allt sämre och vaknade ofta på nätterna. Ibland vaknade jag av konsktiga drömmar, ibland vaknade jag av att jag hade panik och ganska ofta vaknade jag med mina klienter eller med min chef i sängen - rent bildligt alltså...

Dessutom - och det här skäms jag verkligen för - så blev jag väldigt otrevlig mot mina kolleger. Tappade tålamodet fullständigt, blev cynisk och ironisk och var fruktansvärt grälsjuk. Det sistnämnda höll också på att ta livet av mitt äktenskap med S. S och jag hade vid den här tidpunkten varit ett par i cirka 13 år och gifta i snart 10. Och vi har som sagt också fyra barn tillsammans.
Emellanåt hade jag rejäla snuvor, halsbaciller och småfeber. Inte för att det höll mig hemma. Då och då fick jag såklart vabba.

Jag hade börjat ta promenader för att jag hade sån oro i kroppen. Så småningom började jag springa. Knäna var inte riktigt glada för det men det var på nåt sätt väldigt SKÖNT när de gjorde ont för då fick jag nåt annat att tänka på än jobbet och allt jag inte hunnit och allt jag borde fixa.
Nåstans under våren försvann också min aptit. På något sätt påminde det om känslan den första tiden av en graviditet, då när man är vansinnigt trött och mår lite illa hela tiden. Fast jag var ju inte gravid.
Jag hade bara verkligen ingen matlust. Och en stor rastlöshet. Och en enorm känsla av att inte räcka till. Jag var verkligen fullständigt otillräcklig på alla plan.

Gick till vårdcentralen för att få hjälp med sömnen. Fick träffa en okej läkare som skrev ut Mirtazapin. Tyvärr kändes tabletterna inte okej och jag slutade efter någon vecka.

Panikångesten var nu inte längre något som bara jag och mina närmsta kolleger kände till. Hela kontoret visste om. Och mina fina kolleger höll ett öga på mig, har jag fått veta nu i efterhand. vid några tillfällen blev jag skjutsad hem. Vid ett tillfälle, alldeles innan jag blev sjukskriven, hittade jag inte ut från kontoret. Jag hade haft en panikattack och även om paniken släppte så ville inte ångesten ge sig. Jag vet att jag letade och till slut hittade kollegan T. Bad honom köra hem mig, vilket han gjorde. Det är inte långt hem till mig från jobbet men det kändes som en halv dag innan vi var framme. Och hela tiden var jag övertygad om att jag skulle kvävas.

Från slutet av februari till mitten av april gick jag ner drygt sju kilo. Det gjorde mig ingenting. Jag hade varit rätt rund innan. Fyra graviditeter, liksom, där varje lämnar 2-3 kilon efter sig, hade gjort sitt till. Men nu var jag inte överviktig längre. Jag minns att det irriterade mig att jag inte hade byxor som passade. Och så var det obehagligt att tappa i vikt när jag inte ens medvetet hade försökt gå ner.

Jag hade dålig aptit. Jag sov väldigt lite. Jag var ständigt orolig, rastlös. Jag kom inte ihåg saker och ting, inte ens viktiga saker (som födelsedagar, möten eller besökstider på företagshälsan), och jag hade panikångestattacker ofta. Och så var jag arg nästan jämt, förbannad på min chef och hela organiseringen av jobbet, var nästan livrädd för möten med kund/klient, tappade ord och hade öht svårt med att uttrycka mig, både i tal men också skriftligt.

Men mest av allt var jag skitförbannad.

Jag vände mig till vårdcentralen igen. Fick träffa en sk "hyrläkare" och blev sjukskriven i två veckor. För depression. "Men jag är inte deprimerad" protesterade jag. För det var jag inte. Jag var skitförbannad, stressad och totalt uppvarvad och kunde inte sova, och åt inte. Men deprimerad var jag inte. "Det är det man sjukskrivs för med dina symptom", var hennes kommentar och så fick jag papperet i handen.
Efter en och en halv vecka hemma stod jag inte ut, nu måste jag väl upp på banan iallfall tänkte jag och gick till jobbet. Jag gjorde inget strålande arbete, precis.
Några dagar efteråt träffade jag så B på företagshälsan för tredje (och sista) gången.

B ordnade en tid med företagsläkaren L till dagen därpå.
L satt med mig i över två timmar. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och panikångest. Jag minns att jag protesterade. "Jag är inte sjuk heller".
Lars lade huvudet lite på sned och tittade på mig och sa lite dröjande "Nähä... men har du någon arbetsförmåga då, tycker du?"