Nu får det fasen vara nog!

Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.

På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.

Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.

Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".

Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.

Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.

Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?

Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?

Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.

Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.

Några ord till dig som är utmattad...

Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)

Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.

Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.

Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.

Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.

Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma  i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.

Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.

Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.

Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.


Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...

Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.

Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu

Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.

Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...

Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.

Det här är fan inte ett individproblem!

Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;

Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."

(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )

Dags för jobbstart

Äntligen.

Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.

Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:

Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.

Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.

Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.

Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.

Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...

Sommarlunch

Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.

Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.

Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.

Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.

Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.

Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.

Bra och dåligt

Igår var jag på jobbet och hälsade på.

Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.

Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.

Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.

Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.

Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.

Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!

Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...

På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.

Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

En chef betyder så mycket

Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.

Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.

Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.

Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.

Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...

Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!

Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar

Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...

Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!

Efterskalv från rehabmötet

Hemma nu, från det där mötet.

Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.

Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.

Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.

Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.

Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.



****


Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...

Redo för jobb?

Ett skirt hopp spirar inuti.

Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.

Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.

Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.

Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.

Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.

Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...

Grader av utmattning?

Byggde lego i förrgår, byggsats nr 2.
Hade plockat fram en bricka att bygga på, resonerade med mig själv att nu ska det här vara kul och roligt och inte pressande, det spelar ingen roll när det blir klart eller hur "bra" det går. Det är ju faktiskt LEGO, liksom!!
Det gick hur bra som helst. Att ha kul, och att bygga. Och det kändes lugnt, lite mysigt. Blev irriterad ibland på bitarna när de inte ville som jag men det blåste över snabbt.
Tyvärr blev jag klar rätt snabbt. Hade sett lite fram emot att sitta och pillra i ett par dar men den blev klar under eftermiddagen.

TADAAA! Nu är jag nog itne så värdelös längre, nu kan ske jag skulle kunna börja jobba igen då den 10:e på säkert 50% för det här är ju strålande....!

Eller hur?!

Träffade kontorschefen igår och pratade. Var skitnervös innan och det var rätt jobbigt att gå upp till jobbet, och att komma in där. Tog bakvägen in, men stötte ändå direkt på två kolleger. Två riktigt goa kolleger. Det kändes faktiskt okej att prata med dem, de är så fina...!
Mötet med chefen gick väl också okej. Det kändes bra efteråt. Men en sak sa hon som jag funderade på efteråt. "Du ska ju inte göra våld på dig för att kunna jobba här". Hon menade kanske nåt annat men i min skalle betydde det ungefär att jag kanske inte passade till jobbet och att jag skulle se mig om efter annat?
Jag blev rätt stirrig av just den meningen och hasplade ur mig en massa saker snabbt om hur bra jag ändå trivts förut och hur rätt själva grunduppdraget, själva arbetsuppgiftens kärna, kändes.
Okej sa hon, det var ju bra, och då var det ju annat runtomkring som jag behövde förhålla mig till på ett klokt sätt. Typ. Minns inte ordagrant men ungefär så.

Jag funderar fortfarande. Det är ju jäkligt smidigt för en arbetsgivare att säga typ att "ja, men om du mår dålilgt av jobbet här så ska du inte 'göra våld på dig' för att passa in" - då behöver ju inte arbetsgivaren göra några förändringar "till det bättre" utan kan fortsätta omorganisera till förbannelse och beordra övertid och ställa omäskliga krav på resultat med ständigt minskade resurser....

Jag önskar att alla, inte bara arbetsgivare utan hela samhället, kan börja se på alla människor som en tillgång, något som det är värt att "investera" i, att lägga tid kraft och resurser på. Att tro på och se varje människa, dess förmåga och vilja till utveckling, dess betydelse för resten av världen. Vi är alla en del av varandras tillvaro. Alla. Varför kan vi inte se oss som positiva, oumbärliga varelser, oavsett vad vi råkar ha för "förmågor", för studnen och mer bestående?
Vi är väl mer än så? Visst kan vi alla se och förstå magin med ett samhälle där var och en värderas för sig, sin egenhet, för just det som den personen är?
Förstå och uppskatta olikheter, heterogeniteten, att var och en av oss och våra egenheter gör världen mer intressant, komplex... tillför ytterligare färger till den palett som livets och tillvarons tavla hämtar färg ifrån?

Jag kämpar själv med detta. Inte för att jag har svårt att se andras värde. Utan för att jag har svårt, nästan omöjligt, att uppskatta mig själv där jag är just nu. Men ändå.
Det är egentligen för jävligt att man blivit så insocialiserad i vissa värderingar att man tappar sig själv. Fy fan.

Det jag också funderar på mycket är hur detta gör att man pressar sig själv.
När man känner att ens värde och existensberättigande avgörs av vilken arbetsförmåga man har, vad man kan uträtta och hur bra, snabbt och smidigt man kan utföre det, då är det svårt att hitta någon mening med livet när man blivit utmattad.
Eftersom allt det man byggt sitt egenvärde på är borta. Eller iallafall nästan helt borta.

Så när jag nu i glädje över att han byggt ihop en liten legofarkost genast drog iväg till att nu är jag halvvägs tillbaka.... så är det nog den där arbetsdjävulen som viskar i örat på mig.
Som piskar på att komma tillbaka och så snabbt som möjligt också gärna tre steg i taget. För att jag ska känna mitt värde igen.

Stopp där.

Jag vill ju ha ett samhälle där varje människa uppskattas för den hon är. Den hon är och förmår just nu och på sikt.
Det är nog dags att inbegripa mig själv i den tanken också. För jag ingår också i samhället. Även när jag är sjukskriven på heltid. Trots allt...

Så, om jag nu gått ur den totala utmattningen så betyder det inte att jag därmed är helt på banan.
Det är okej att klara av att bygga en legosats för sjuåringar, även om man är sjukskriven. Att fungera då och då är okej. Och det är möjligen också okej att jag stannar hemma och blir mer stabil innan jag går tillbaka i jobb.

Det är ju möjligen så att det finns grader i sjukdomen. Och för att kunna jobba, behöver man ändå ha en del grunder som funkar. Att sova på natten och inte på dagen. Laga lite mat åt sig. Äta. Kunna passa en tid varje dag. Kunna läsa iallafall sina mail. Att kunna sortera lite, prioritera. Att ta sig till jobbet och koncentrera sig i åtminstone två timmar. Och sen kunna ta sig hem.

Fan. Det är svårt för mig att erkänna att jag inte funkar riktigt. Att erkänna att jag just nu behöver vila. Jag som aldrig vilar!
Matchen har börjat.

Tillit till psykologen

Det är jäkligt skumt att sitta och prata om sitt innersta med någon man inte känner.

För mig är det svårt att öppna upp för folk i största allmänhet. Jag vill gärna känna personen väl, vara trygg med den, känna förtroende och tillit. För mig utvecklas det över tid. Ibland fortare, ibland knappt alls.

Dessutom känns det svårt med just P eftersom det inte är JAG som är "kunden", liksom, utan min arbetsgivare. Det är så konstigt med vård nuförtiden. Det enkla förhållandet "jag har ett hälsoproblem och du är een läkare/sjukgymnast/psykolog/terapeut som kan hjäla mig komma tillrätta med det här" har komplicerats av företeelser som företagshälsa, att "köpa in" "tjänster" och inte minst det förvirrande kundbegreppet. Jag undrar vem som är kund i detta fallet. Jag känner mig inte som en kund. Det är väl min arbetsgivare då, som köper psykologtimmar till mig för att jag förhoppningsvis ska fungera bättre (eller kanske fungera över huvud taget...) på jobbet.
Vad jag är i detta läget känns tämligen oklart.

Så.
Jag kommer till psykologen P ungefär var 14:e dag.

Hittills har jag känt mig väldigt obekväm. Det är inte hans fel. Det är det ovanstående, i kombination med att jag har oerhört svårt för att prata om vissa saker.

Och jag var nog rätt öppen de första sittningarna, och pratade om hur det var på jobbet, om hur mycket det var att göra, vilken idiot min chef var och sånt.
Sen en dag frågade P väldigt rakt på hur mycket självmordstankar jag hade. Jag minns att jag blev knäpptyst och jag kände hur kinderna hettade.
Då insåg jag att han kunde förstå mig, fatta vissa grejer, utan att jag ens nämnt något om det. Det kändes jävligt otäckt. Lite som om nån hade röntgenblick och kunde se igenom kläderna, se en naken, liksom. Det kändes som om jag inte kunde skyla mig för honom, som om P plötsligt fått förmågan att se rakt in i mina tankar. Och det skrämde livet ur mig.
Jag skämdes också. För jag tycker egentligen inte att det är schysst att begå självmord.

Första gången han frågade sa jag "nej, jag har inte planer på att avsluta nånting".
Gången därpå frågade han, igen. Jag blev tyst, igen. Och rodnade, igen. Jag var tyst länge. Till slut frågade han när jag tänkte göra det, och hur? Jag mumlade till svar att jag inte tänkt ut nån speciell tidpunkt och att jag hade tänkt kasta mig från ett stup som låg inte så långt bort.
Och jag skämdes, kände mig livrädd och lite lite lättad samtidigt. Fan att jag inte fick panikångest, det är lite konstigt.

Därefter blev jag mer och mer sluten under sittningarna. Till slut frågade P om jag ville fortsätta? Kanske ville jag träffa B istället? Eller vända mig till vårdcentralen?
Jag svarade att jag inte ville träffa B. Och inte ville gå till vårdcentralen. Fan, jag ville ju ändå liksom. Nu hade jag ändå börjat hos P och berättat saker och han förstod mig. Vilket som sagt var väldigt läskigt och samtidigt väldigt skönt. Iallfall efter ett par dar. Fast just under själva sittningen kunde jag ofta känna mig helt paralyserad.

Vi hade ett uppehåll på ett par veckor. Under den tiden hade vi "avstämning" tillsammans med min kontorschef och läkaren, L, men utan försäkringskassekillen, K.

Jag minns fragment av mötet. Det jag minns mest är hur jag upplevde att P och kontorschefen verkade vara som två magneter som repellerade varann. Jag upplevde dem som nästan fientligt inställda mot varann. Och jag tyckte det var obehagligt. Min chef verkade - som jag minns och upplevde det - fiska efter hur det kunde komma sig att jag mådde som jag gjorde, det kunde väl ändå inte bara vara jobbet... eller?
Och vid dessa antydningar upplevde jag att P ställde sig som en vägg och, tja... Inte fan vet jag. Men det kändes som om han ställde sig mellan mig och chefen och det kändes bra.

Vid mötet då kom vi iallafall överens om att P och jag skulle fortsätta träffas (om jag ville, och det ville jag). Och nu har det väl vänt litegrann, eller vad man ska säga. Jag tror att jag är lite mindre fientligt inställd nuförtiden.
Åtminstone har jag hasplat ur mig en del grejer som jag med kraft skjutit bort och undan lååångt bort. Gammal skit också.

Men fortfarnde känns det skitläskigt. Kanske skulle berätta det. Att det känns läskigt. Han har nog redan fattat det. Men jag tror kanske ändå det vore bra att säga det. Om jag törs.

Men tillit finns det nog lite nu. Det är mitt mod som saknas.