12 november 2014

Varv på varv

Så var det dags igen att falla bakåt.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.

Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."

Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.

För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.

Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.

2 kommentarer:

  1. Och här 3 stycken förstörd mjölk som står framme i rumsvärme. När man har IH hjärnan under armen. Suck. Mönstret upprepar sig. :) :/
    Vänligen din nytillkommna läsare sedan förra helgen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en liten tröst att inte vara ensam :-/

      Radera