17 mars 2014

Ett steg i taget

Har börjat trappa ner på imovane/zopiklon.
Vill verkligen inte äta tabletter och nu märker jag att jag kan bli sömning av mig själv.
Pratade lite med P om det när vi träffades senast. Han rådde mig att göra en plan, och nu har jag gjort det. Känns bra.
I planen ingår förutom en långsam nedtrappning av dos, också att sluta sova på dagen. Har gått okej att inte göra det ett litet tag nu så det känns rimligt att klara.

Har varit tokigt förkyld i ett par veckor nu. Skulle gärna vilja komma ut och springa men det får vänta tills förkylningen klingat av. Är grymt otålig. Men kan samtidigt se att jag tänker lite klokare nu; i höstas hade jag sprungit ändå, förkyld eller inte.

Ägnar därför dagarna åt att tänka, fundera, småfilosofiera lite. Kanske blir det ett nytt legobygge vad det lider. Just nu tecknar jag lite. Vet inte ens om jag gillar det, men det är en skön känsla att dra kolet eller pennan mot papperet.

Gör också mitt bästa för att läsa lite. Berättade för P att jag börjat läsa en bok av Anna Kåver. "Vad handlar den om då?" undrade han och då fick jag hjärnfrys, kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den handlade om...
Men så är det nu. Minne som ett såll. Otålig, rastlös och trött. Koncentrationsförmågan växlar mellan dålig och usel.

Igår plockade jag fram min kalender. Den som jag fick från jobbet innan jul, den för 2014. Inser att framtiden ligger där och väntar. Så igår bläddrade jag i den och skrev in makens semesterveckor, ungarnas skolavslutning, lovdagar, och en resa jag ska göra i maj.
Funderade också på hur min egen sommar kan se ut. Oavsett om jag då är fullt arbetsför eller fortfarande sjukskriven, så kommer ju sommaren.
Och innan dess en vår, även om den för tillfället verkar vara gisslan i Kung Bores klor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar