Äntligen.
Hade möte idag med kontorschefen. Vi pratade om hur jag mår, vad som funkar o inte funkar så bra, vad jag tänker inför jobbet o hur det känns. Och så la vi upp en plan inför jobbstarten.
Jag börjar nämligen nu på måndag, på 25%.
Jag behövde inte säga så himla mycket, hon hade redan tänkt en hel del och kom med bra förslag. Oväntade, och bra.
Såhär ser mina första veckor ut:
Vecka 1: Jobbar 9.30-11.30. Börjar med att fika m kollegerna vid 9.30. Ska ta ytterligare rast vid 10.45,
Ska fixa iordning mitt rum, få igång tekniken med bla ny telefon. Och tydlig förmaning om att TA DET LUGNT. "Så att du inte sitter här på måndag kl 11 och är klar och känner dig frustrerad över att inte ha nåt att göra". Hm. Nån känner mig bra...
Dessutom: på fredagen ska jag inte vara på kontoret utan "jobba hemifrån" och då vill chefen att jag ska "promenera och reflektera" och fundera över veckan som varit.
Vecka 2: Som vecka 1 med arbetstid och fredagsreflektionen. Så får jag en mapp av chefen med lite grejs som jag ska börja sätta mig in i. I min egen takt, underströk hon.
Vecka 3: Avstämning med henne på måndagen, och fortsatt planering för kommande veckor. Har också tid med P på onsdagen och L på fredagen.
Det känns skitbra. Och ett helt annat läge än när jag skulle börja jobba förra året.
Dels är jag i ett annat mentalt läge nu, mer "laid back" liksom. Dels är jag så jädra återhämtad, jag sover ju faktiskt helt okej och det blir oftast 7 timmar per natt vilket är helt otroligt bra. I stort sett inga uppvak heller och det är ljuvligt! (däremot jävligt sjuka drömmar, men jag sover iaf!)
Och så till sist får jag en sån här mjuk fin start, med "pejlande" frågor och klokt upplägg.
Känner mig väldigt på gång, och det känns väldigt bra!
Samtidigt är jag skitnervös för hur jag ska klara mig.
S peppar på sitt sätt: "En TMJ med halvbra hjärna är faktiskt ändå bättre än de flesta." Jag försöker intala mig att det ligger nåt i det, men det är svårt...
31 juli 2014
Musik=träning för knoppen
Efter att ha sett det här är jag beredd på att sätta igång och spela nästan vilket instrument som helst.
Det verkar ju kunna förbättra hjärnfunktionerna och det är ju precis vad jag behöver!
http://youtu.be/R0JKCYZ8hng
Det verkar ju kunna förbättra hjärnfunktionerna och det är ju precis vad jag behöver!
http://youtu.be/R0JKCYZ8hng
20 juli 2014
Forcerat perspektiv
När jag får svackor så tänker jag att SHIT nu är det kört IGEN!
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.
Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.
När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.
Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.
När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!
Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.
... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...
Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.
Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.
När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.
Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.
När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!
Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.
... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...
Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.
17 juli 2014
Groundhog day
Det går framåt. tror jag. Tills jag märker att det är samma - numera faktiskt också gamla - visa om igen.
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
6 juli 2014
4 juli 2014
Semesterångest, semesterfrid...
I vanliga fall har jag sett fram emot helgen. Fredagsfeeling på jobbet. Lugnare tempo, gladare prat i lunchrummet.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
1 juli 2014
Helvetes jävla utflykt
Har gjort en familjeutflykt idag.
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)