Pastisch på Torsten Flinck

En något mer sprucken version än Flincks men ändå. Jag reser mig igen.
Man gör ju det, förr eller senare, uppenbarligen.

Sitter just på biblioteket. Har gjort djupdykningar i lite olika hyllor och har lånat Grossis böcker igen.
Tänkte jag skulle ta till mig en del av hans tips, eller "verktyg" kanske det heter? (Fast verktyg är för mig nåt som man har för att sätta ihop möbler med...)

Ska träffa L senare idag. Vill upp i tid nu. Och så vill jag börja fasa ut paroxetinet.

Är pissetrött MEN det har visat sig att jag har stor järnbrist. Också. Har fått järntabletter och ska också typ "utreda" min extremt kraftiga mens. Helst skulle jag plocka ur hela den där jäkla apparaten för jag vill inte använda den längre.... men då hamnar jag väl i klimakteriet och det vore minst sagt lite övermåttan att förutom utmattnings-allmäntrötthetochbristpåkoncentrationochettsjuhelveteshumörochjävligtanti och järnbrist-trötthet dessutom lägga till klimakterie-bitchighet till min inte särskilt förtjusande personlighet.

Har för övrigt köpt nya byxor i veckan eftersom jag lagt ut så kring midjan. Är ute och springer men det är envist kvar, det där mjuka sladdriga på mitten.
Och så har jag fått ett lönebesked med den intressanta summeringen
"att betala till arbetsgivarens namn : 3000 kr"

Livet är underbart. Sägs det.
Men.
Jag reser mig igen.
Men går det för fort så tuppar jag av.
Så.
Jag reser mig LÅNGSAMT igen.

Ingen luft

För första gången på väldigt länge fick jag panikångest. Världen rasade. Famlar tomt efter nåt slags grepp men får inget fäste.

Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.

Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.

Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.

Självömkan

Det blir väldigt enahanda, det här.

P ritar sina sinuskurvor över måendet, ringar in toppen och säger "håll igen", ringar in dalen och säger "pressa bara liiite här". Förrädiskt enkelt. Måendet sammanfattat i ett fint, lagom kurvigt streck.

Har surfat på en vågtopp ett litet tag nu. Varit trött visserligen, men senaste två veckorna ungefär har ändå varit okej. En känsla av hoppfullhet, och styrka. Trötthet, absolut, ibland galet trött, men ändå med en underliggande styrka liksom.
Pratade med L idag över telefon. Jag har svimmat några ggr vilket ffa S tycker är oroväckande. Så jag ringde lydigt L för att höra vad han tänkte. Och hörde mig själv liksom utifrån... "jo men förutom det så är det bra, jag är lite trött men det känns bra... jag är inställd på att gå upp i tid... jo det är lättare att stänga av och så, jag mår fint."

Men orden ekade falskt efteråt. Jag var så trött, mentalt tom, vid lunch att jag blev sittandes där jag parkerat arslet, i en och en halv timme bara satt jag där på en stol i lunchrummet medans folk runtomkring kom, åt och gick igen.
Bruset i huvudet tog över allt mer. Bakhuvudet brann. Tillslut tvang jag kroppen att resa sig och gå iväg. En rejäl kraftansträngning. In på mitt rum för att hämta väskan och byta skor. Stod en stund utanför dörren med nyckeln i handen. gäspade och gäspade. En av psykologerna på jobbet gick förbi. "Är det kväll nu?" undrade han med ett vänligt leende. "Mmmm..."
Han stod och tittade på mig när jag fumlade med nyckeln. Fan, gå iväg, titta inte... snälla...
"Gå hem och vik ihop dig en timme" tyckte han och sa hejdå.
Väl hemma gick jag och la mig, inte en timme men tre.

Är så trött och tom.
Och jag är så inihelvetes jävla trött på att vara så inihelvetes jävla trött.
Jag vill inte mer nu!
Hur mycket ska man orka med egentligen? Jag är så satans trött på den här jävla skiten!

HELVETES JÄVLA PISS OCH SKIT! JAG HATAR DET HÄR!
JAG VILL FÖR I HELVETE ORKA LEVA NU!
JAG VILL VILL VILL VILL VILL!!!

...och ju mer jag vill desto mindre orkar jag...

ett dränerande moment 22

Kafka IRL