Cirkeln sluts?

Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.

Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.

Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...

Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.

Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?

"Sköt om dig"

Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.

Hur fan gör man?

När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv. 

Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig. 

Vet inte hur man gör. 

"Sköt om dig"...

Var är laddsladden?

Det omätbara

Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.

"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet. 

Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."

Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!

Om vikten att vara mer modig och mindre perfekt

Ett tankeväckande TED-talk, om hur tjejer och killar socialiseras till olika beteenden.

Kolla här!

Att pusha sig själv

Har funderat på hur långt man kan pusha sig till olika saker.

Jag har t ex själv haft både pianolektion, fysikprov och konsert (fiol) med bruten arm. I ett av fallen visste jag inte att den var av...

Hur som. 

Såg ett klipp med en orkester där alla, en bit in i stycket, åt en ganska stark chilifrukt. Och sedan - trots ganska svåra plågor - genomförde stycket till slutet. Sedan kräktes vissa medlemmar. 

Det fick mig att fundera på hur mycket av alla möjliga "signaler" man kan stänga av. Eller snarare sätta sig över, bemästra för att genomföra något annat, fokusera på att genomföra en gemensam uppgift. 

När delarna tillsammans blir mer än summan av alla som är med. När man har en roll som ingen annan kan axla, som andra är beroende av. 

Då kan man klara nästan vadsomhelst. 

På bekostnad av... vad?

Klippet är 4 minuter och ganska fascinerande. 

Varsågoda, tango jalouise - med hetta 🙂

Trevligt

Att vara trevlig lönar sig inte, om man är tjej.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.

Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.

Win some, lose some

Vissa dagar känns livet som en enda lång förlustaffär.

När en del av det man lärt sig, tränat på... försvinner.

Jag märker det när jag läser läxorna med mina barn. Ord och begrepp som känns så välbekanta men liksom glider iväg som en hal tvål, svåra att greppa igen - för att inte tala om att kunna förklara eller resonera kring.

Jag märker det när jag använder kroppen. Det går trögare, det är stelare, det krävs mer vila. En del saker går överhuvudtaget inte att göra längre.

Jag märker det när jag pratar och försöker skriva. Sådant som jag tänker på glider iväg, minns inte, ord försvinner och sådant jag vill skriva ramlar på någon minut utanför minnesboxen och är förevigt förlorat.

Jag tänker på människor jag mött, särskilt lärare och andra som jag sett upp till, som lämnat jordelivet och förevigt tystnat. De kommer aldrig mer plantera idéer i mitt huvud eller vrida om min världsbild.

Jag tänker också på alla relationer som ebbat ut, några är saknade andra inte, men alla har liksom tagit någ med sig. Eller kanske lämnat en tomhet.

Vissa dagar känns livet som en slags evig studentskiva där framtiden ligger som en ljus sommarhimmel med mörka moln knappt synliga i horisonten, och festen gör allt för att klämma ur vareviga kvadratcentimeter ur den där blå himlen innan det mörka kommer.

Nya lärdomar, nya människor, nya tankar, nya utmaningar som liksom lämnar ett slags löfte om framtiden; "Vi kan inte avslöja nåt men det blir nåt helt annat än det här! Det blir säkert skitbra - men det kan gå åt helvete också. Faktistk rätt troligt. Men tills dess - LET'S PARTY!!!"

Boyes knoppar brister i smärta och ja, det kan vara jävligt jobbigt att öppna nya dörrar. Det känns som om jag aldrig kommer finna mig till ro i de rum jag passerar. Förr eller senare måste jag gå vidare. Söker - ibland frenetiskt, ibland mer sansat, men alltid sökande - efter det där stället där det känns okej att stanna. Varje ny plats erbjuder något annat än den förra - och samtidigt blir det allt fler saker som inte erbjuds längre och som lämnar saknad efter sig.

Har aldrig tänkt om mig att jag är en sökare. Kanske var jag inte född till det, utan blev det längs de där av livet nödvändiga förlustaffärerna.

Å andra sidan - människor förändras väl egentligen aldrig. Det är fokuset som byts men strävan och sinnets ramar är de samma.

Har alltid gillat att lära nytt. Ny musik. Nya intrument. Nya böcker. Nya ämnen. Drivet att simma allt djupare ner i kunskapsspiralerna... Läste Hans Uno Bengtsson i gymansiet och det var nog på randen av vad min skalle klarade av att greppa då men fascinationen och längtan av mer - den har jag nog förevigt inskriven i själen.

Att kittlas av musik... att låta intrumentet, musiken, själen... hela tillvaron faktiskt... ta form i toner. Omvandla träliga skalövningar och etyder till resor genom och utanför världen så som den ter sig i skolböcker, termometrar, instruktionshäften, luxmetrar, decibelmätare, linjaler, lagar, voltmetrar, gegrafiska gränser eller andra torra sätt att beskriva världen. Bekanta sig med nya, och återuppta välbekanta stycken. Låta fingrarna knyppla ut rymder rakt in i mina öron - befriade från vardagens tredimensionella fängelse. Att berätta om och skapa med toner. Helt ljuvligt och fruktansvärt smärtsamt och allt däremellan. Där detalj och helhet inte utesluter varandra, man är både myra och universum på samma gång. Ett sätt att uttrycka sig som inte behöver ta omvägen om orden. Att ständigt sträva mot såväl teknisk som musikalisk fulländning och veta att det kommer aldrig bli perfekt. Man kommer aldrig i mål. Och det är själva poängen. Det är inte målet utan vägen som är grejen.


Att sträva med och mot sig själv, överkomma sina egna hinder liksom. Sträva i en riktning. Mot ett mål som man vet att man aldrig kommer nå. Där har jag varit större delen av livet.

Så, kanske har jag varit en sökare hela tiden, ändå. Isåfall så är det väl så att jag behöver hitta nya skor att gå i. 

Och hur fan slutar man känna saknad? 

När jag vet vad jag är...

... då ska jag se till att inte slipa bort det för att "passa in" på nån jäkla arbetsplats, i en roll som passar lika illa för alla.
En såndär standardarbetsroll som är som ett par byxor från nån random klädkedja, som liksom aldrig sitter riktigt bra på någon för hela konstruktionen är en kompromiss mellan motstridiga önskemål.


När jag vet vad jag är, vilket jag hoppas komma fram till åtminstone ett par år innan jag dör, så ska jag betrakta mina egenheter, det som sticker ut från "alla andra" och gör mig till just den jag är - och njuta av dom. Jag ska inte pressa in mig i några komprimissbyxor. Inte ens om jag tvingas gå naken.


Och nu, tills jag kommit fram, ska jag ägna mig åt att lista ut vad jag är. Och vad jag inte är.
Det är nog en bra sak att börja rita kartlinjen - vad skiljer mig från resten av världen, var går min gräns...? Vad är jag kanske, och vad är jag kanske inte.


Ensam, det är jag.
Och jag tror att jag är ganska envis.


Sådärja. Bara resten kvar nu då...

Observera lite mera II

Så har vi haft en liten högtid inom familjen. Hos oss.
Med gäster alltså.


Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.


Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.

Trötthet

Det finns flera sätt att beskriva trötthet. 

Vårtrötthet. Dagen-efter-trött. Trött och seg. Trött pch matt. Trött på. Trött av. 

Att vara trött utan att vara sömnig är tortyr. 

Jag vet inte vilken trötthet jag är i nu, är dock tacksam att den har sällskap med sömnighet. 

Bra bok, gott vin. Återkommer med tankar och reflektioner på känslor och deras inverkan påvåra liv och arbetsliv.

Tre år på banan.

Så har jag varit i farten på heltid i tre år.

Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.

I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.

Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.

Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.

Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.



Är det bra att arbeta?

Den frågan ställer sig arbetsmiljöverket i en rapport från 2012.

Själv har jag inte funderat så mycket på det förrän ganska nyligen.

Faktiskt har jag ifrågasatt rätt mycket av det jag förut tagit för självklart. Och jag har betett mig rätt olika mot förut.

Har bytt jobb ofta. Tredje jobbet nu på tre år. Går mot att jobba på mindre och mindre "övervakade" jobb - där jag är nu har jag så stor frihet att det är löjligt. Samtidigt som jag tjänar bra och får uppskattning för det jag gör (som blir bra trots - eller kanske just tack vare - att jag är på kontoret mer typ 8 timmar i veckan än 8 timmar om dan).

Samtidigt som jag ibland faktiskt fnissar lite i hemlighet åt min situation nu jämfört med den arbetsplats där jag blev sjuk, så gnager ändå nåt slags dåligt samvete. Kanske är det Luther som styr över det, det där insocialiserade protestantiska arvet där arbete är vägen till frälsning.

Ett par månader är det väl nu, som jag drömt mardrömmen där jag sjunker ner i vattnet, ner, ner, ner och där ovanför rösten som konstaterar att "där försvinner mina skattepengar"...

VARFÖR är det så? Eller mer konstruktivt: hur fan blir jag av med det?

Och kanske mest relevant i sammanhanget är det väl ändå att fråga sig, varför det dåliga samvetet föds ur att inte känna att man bidrar tillräckligt till kapitalismens ekorrhjul.

Särskilt när en jobbat så hårt så länge att en blivit sjuk av det.

Jag är ingen marxist, men jag kan säga att min tidigare ganska liberala hållning har vänt åt vänster. Kan inte se någon annan logik än att arbete åt andra är åt helvete.

Iallafall i den form vi känner det.

Samtidigt tror jag inte riktigt på att det blir bättre av "gigekonomi" eller "fria agenter", inte i ett samhällsperspektiv.

---

Är halvvägs till en ny examen. I ett nytt ämnesområde. Det är intressant, själva ämnet. Men min strävan i sig är också lite intressant. Den drivs av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte kunna tillföra tillräckligt, en känsla att fortfarande ha rollen "sönderspelad musiker". Vad är en ospelbar violinist värd? Inte mer än en trasig leksak. Alltså inget. Intressant att självkänslan till så stor del bygger på yrkesidentiteten. Förbaskade Luther.

För cirka två år sen, fick jag från en klok person frågan om vad jag jobbat med i mitt liv - alltså alla olika jobb. När jag berättade om mitt musicerande och vad jag gjort i den vägen (som jag då inte längre kunde) fick jag istället för en beklagande grymtning ett utrop "men ÅH vilken ERFARENHET!"

Och det är ju för katten just det där, ERFARENHETEN, som betyder nåt. Eller iallafall borde göra det. För självkänslan alltså.

Nu har jag ju dessutom också erfarenheten av att ha varit utmattad.

Börjar så smått inse att det är DÄR jag behöver se mig själv. Istället för att se listan med tillkortakommanden och förluster, behöver jag titta på mina erfarenheter. Skit samma att jag inte  besitter en viss färdighet längre. Jag har ändå erfarenheten av att tillgodogöra mig den. Erfarenheten från att ha gått vägen och nått målet, även om resan råkar vara över för att man kanske till och med blivit bryskt avsparkad mitt under färden.

Om färdigheten säger något om vad människan kan göra eller utföra... så kanske erfarenheterna hon fått säger något om vad hon kan föreställa sig. De banar liksom vägen för nya tankebanor och nya föreställningsvärldar, tänder ljuset i dittills dunkla skogar, drar upp ridån och blottar nya djup...

---

Överväger att ta upp bloggandet igen. Inte för att jag är sjuk eller så, men jag har fortfarande en massa tankar som behöver komma ut - filtrerade och utmejslade genom tangentbordet blir de något mer eller kanske något annat, än när de bara är i huvudet.

Som funderingen på om det är bra att arbeta.

Jag tror faktiskt inte att det är det.