När jag får svackor så tänker jag att SHIT nu är det kört IGEN!
Och det blir startskottet för en hel del andra tankar och känslor som ivrigt kör igång.
Har också lagt märke till att jag då tappar tidsperspektivet. Att jag funkat ok i kanske två veckor spelar ingen roll, det faller bort. Även om min "malfunction" bara varar i tre dar så blir det så att det väger så mycket tyngre än de två veckorna av att funka ok.
När jag tänker efter så har jag ofta reagerat sådär. Sådant som jag ser som misslyckanden får enorma proportioner jämfört med sådant jag varit nöjd med.
Under min utbildning fick jag dessutom en utmärkt träning i att aldrig nöja mig, att ständigt identifiera och jobba med det som INTE funkade, att öva, öva, öva tills det satt och då genast fortsätta med nästa... jakten på det perfekta. Inte nöja sig. Det kunde alltid bli renare, tightare, mer uttrycksfullt... leta djupt inombords för att hitta rätta känslan att förmedla. Allt för att göra stycket rättvisa och leverera.
Och jag gillade det. Gillade att öva och öva och öva och bli bättre och bättre. Framförallt gillade jag att spela med andra, att "komma i trans" liksom. Helt underbart. Bättre lön för mödan finns inte. Då när tid och rum upphör, när allt bara stämmer, när jaget och musiken liksom har smält ihop, då är allt bara positiv energi. Mental orgasm.
Nu har jag efter ett antal år lämnat den yrkesbanan. men tänket sitter i.
Bättre och bättre. Mycket och mer. Ge allt. DÅ kommer det, det fantastiska!
Men det stämmer inte. Det kommer inget fantastiskt när jag ger allt. Det går inte att överföra det musiska till det världsliga.
Jag börjar äntligen fatta den fulla innebörden av det.
När jag går ner mig i malfunction-träsket måste jag tvinga mig att se saker o ting i sina rätta dimensioner.
Jag måste få rimliga perspektiv på saker och ting! Om jag så måste tvinga fram det! För så här kan jag ju inte hålla på och fortsätta, då går jag ju sönder!
Jag behöver nog sticka hål på några av mina "sanningar", mina myter. De som jag har om mig själv. Mina förväntningar på mig. Mina måsten...
Att jag måste klara allt, att jag inte får misslyckas för då är katastrofen ett faktum, att jag måste göra rätt hela tiden annars... Att jag får bära skulden för det som går fel, att jag borde kunna förutse och därmed förhindra annalkande katastrofer. Att jag måste se till att alla har det bra.
... Herregud, jag är för i helsike ingen superhjälte...
Tänk att jag fick ur mig det... här sitter jag och skälver! Slut för idag minsann.
20 juli 2014
17 juli 2014
Groundhog day
Det går framåt. tror jag. Tills jag märker att det är samma - numera faktiskt också gamla - visa om igen.
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
Sympatiserar starkt med den panikslagne reportern, gestaltad av Bill Murray, som var morgon vaknar upp i en gudsförgäten bonnhåla måndagen den 2 februari. Samma dag utspelas om och om igen. Så småningom börjar han göra helt galna saker. Han testar gränsen till det yttersta och begår självmord. För att återigen vakna upp måndagen den 2 februari. Han begår självmord flera gånger på många olika sätt.
Den stackars reportern kom tillslut ur sin personliga tidsögla. Han fick äntligen - efter en himla massa "första dejten" - tillbringa en natt tillsammans med tjejen han var förälskad i. När de vaknade upp tillsammans var det tisdag.
Jag kämpar liksom på samma hopplösa sätt känns det. Har ägnat mig åt allt möjligt för att komma ur loopen, öglan.
Sjukskrivning. Vila. Motion. Meditation. Basal kroppskännedom. Samtal. Medicinering. Aikido. Tragglat mig igenom böcker om utmattning, stress, KBT, acceptans, för att förstå och kunna ändra på det som inte varit bra... Herregud, jag har till och med lärt mig dricka rött te!
Men ändå, fortfarande...
Blir så fort trött. Det gör mig så extremt begränsad och jag avskyr det!
Hänger inte med när det går fort. Som i film, eller trafiken för den delen. Eller när femåringen förklarar något.
Minnet är lika pålitligt som elen på turkiska landsbygden.
Orden, som varit mina vänner, är ibland helt opålitliga. Jag pratar stundtals mer med gester än med ord.
Och även om orden stannar hos mig så tappar jag ofta tråden. "Vad var det jag skulle säga?" Eller, ännu oftare, "vad var det nu jag var på väg att göra?!"
Har ont i kroppen och spänner mig mycket och ofta i nacken och käkarna.
Sömnen är ostadig.
Mensen är lika oregelbunden som när jag var 16.
Magen är också ofta helt oförutsägbar.
Tvingar mig nu att byta tankespår.
Det HAR hänt grejer.
Jag har slutat med sömntabletterna.
Det går långsamt men ändå, bättre med sovandet - färre uppvak, längre sammanhängande sömn, mer utvilad när jag vaknar.
Är mindre ljud- och ljuskänslig. Behöver fortf solglasögon ute, men sist hos P var taklamporna igång hela sittningen utan att det blev jobbigt.
Filmer jag sett förut/med inte alltför komplicerad handling kan jag hänga med i. Och jag var på bio med S o såg nya X-men filmen och det gick bra att hänga med trots att jag blev trött och det var väldigt stark ljudvolym. Dock en bit kvar innan jag vågar mig på en Tarantino-film.
Det går allt bättre att läsa, jag behöver inte läsa om avsnitt lika mycket nu.
Får lite lättare att minnas vissa saker. Redan för drygt en månad sedan mindes jag koden till min bankdosa. För några veckor sedan började jag minnas pinkoden till telefonen. Så jag vågade stänga av den. Idag kom jag ihåg lösenordet till mitt iCloud-konto.
Och så är jag inte självmordsbenägen längre.
Är igång med löpningen igen. Med målet att få bättre kondis och starkare kropp. Istället för att rasa runt i skogen för det mesta av ren och skär ilska/ångest/desperation/förtvivlan. Som ett led i denna satsning på mig själv har ag till och med anmält mig till tjejmilen i Sthlm och åker dit med tre kompisar. Tänk att jag vågar det - jag orkar umgås med folk på ett annat sätt än för ett halvår sedan.
Så det är inte måndag morgon riktigt varje gång jag vaknar. Emellanåt känns det som att det är halvvägs till tisdag.
Det är svårt bara att finna mig i att härda ut mycket längre nu.
Är så inihelvete trött på att inte fungera "som vanligt". Faktiskt borde jag väl nu formulera det som att jag är trött på att vara som vanligt - för det vanliga nuförtiden är att fungera såhär. Glappkontakt. Blä.
Nåväl. Nog om murmeldjurets dag.
Jag har bestämt mig för att ta en skrivarkurs till våren. På distans. Det känns riktigt, riktigt bra!
Lite typiskt tjejigt kanske att "åh det har var ju kul, nu ska jag gå en kurs och 'lära' mig".
Men jag vill få input, en spark i ändan, och inte minst få läsa andras texter och "vidga mina vyer". För även om orden är mina vänner och jag gillar att använda dem, så vill jag utveckla fiktionen - att snickra ihop och berätta en intressant historia.
Det blir ju rätt enahanda att skriva om sig själv hela tiden...!
6 juli 2014
4 juli 2014
Semesterångest, semesterfrid...
I vanliga fall har jag sett fram emot helgen. Fredagsfeeling på jobbet. Lugnare tempo, gladare prat i lunchrummet.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
Gosa med familjen på kvällen. Dråsa ner i sängen med den sköna vetskapen att i morgonbitti ringer ingen klocka.
Så började det bli annorlunda. Ingen fredagsfeeling. Det mesta blev liksom bara ihopgrötat.
Och sedan. Så skönt i veckorna - med ungarna i skolan eller på förskolan, maken på jobbet. Bara vara ensam. Orkade inte med något annat. Nästan panik om helgerna när alla var hemma, det blev så rörigt och en massa saker att ta ställning till och rodda runt och alla små och stora bråk att medla i och/eller avvärja.
Nu är det sommar och jag har haft en semesterklump i magen full av funderingar på hur det ska gå. Vissa av orosmolnen har visat sig vara onödiga medan andra har varit värre än jag kunnat föreställa mig.
Bara det att börja morgonen med att ta tabletter. En mycket kort men mycket tydlig och besvärad tystnad när tabletterna ljudligt poppar ur kartan. Och förr eller senare de oundvikliga frågorna kring medicinen. Varför? Hur långe då? Märks det skillnad? Ju mer rättframma svaren är desto mer besvärad brukar frågeställaren bli. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle kunna bli en så stor grej.
Men å andra sidan har det inte varit lika jobbigt med sömnen som jag var rädd för. Har sovit helt okej hittills faktiskt. Mellan 5-8(!) timmars sömn per natt och några enstaka uppvaknanden. Mycket drömmar och mardrömmar visserligen men inga nattliga panikattacker eller så.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor kring hur det skulle bli att hälsa på hemma hos mor och far. Är lessen för det. Inte så att jag gråter. Mer nån slags molande sorg.
Hemma hos mina svärföräldrar är det så annorlunda. Så tillåtande. Så lugnt. Avspänt. Behagligt. Mjuk glädje. Och över det en orubblig tillit och tillförsikt inför livet.
Det är så enkelt att bara vara i det.
Barnen njuter också. Då kan jag slappna av ännu mer. Och en positiv spiral är igång.
Verklig återhämtning.
1 juli 2014
Helvetes jävla utflykt
Har gjort en familjeutflykt idag.
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
Tror att den skulle knäckt även helt friska, starka personer.
När ungarna väl var inpackade i bilen och vi äntligen kommit iväg visade det sig strax att maken glömt sin plånbok och därför bytte vi så jag körde istället. Som på given signal började barnen låta en massa; kivas, kommentera varann, vara överdrivet känsliga.
Efter någon kvart, tjugo minuters körtid (som kändes mkt längre pga det hysteriska bakgrundsljudet) tog det stopp. Enfiliga motorvägen var helt blockerad av en låååååång bilkö. Rätt som det var kröp det fram en liten bit. Så stopp. Så småningom (två evigheter ungefär) visade det sig att det var något slags vägarbete längre fram och bilar släpptes fram åtetthåll i taget av vakter.
Vid det här laget hade vi stått länge i kön i gassande sol med trasig AC (givetvis!) och det var varmt och kvavt, barnen skrek och bråkade och jag höll på att gå i bitar. Hjärtat bankade hårt hårt och det pirrade/stacks sådär i bakhuvudet.
Maken hade trots allt lite humor kvar och började filma med sin mobil... behöver jag ens nämna att jag vid detta laget hade tappat bort min humor för länge länge sen...
Väl framme vid vakten fanns äntligen en lucka i avspärrningen mellan körbanorna och jag gjorde en aggressiv U-sväng och gasade så hårt att vår stackars nybytta automatlåda höll på att bli kvar på asfalten.
Bet ihop käkarna hårt, märkte det inte då men de gör fortfarande ont...
Höll på att brista totalt men höll ändå ihop tills vi slutligen stannade vid en rätt stor trevlig lekplats i min hemstad.
Ungarna lät som en hel jädra cirkus och maken plockade med sig dem till lekplatsen medan jag tog en minut för mig själv i bilen med händerna hårt runt ratten och bara andades.
En rätt trevlig stund på lekplatsen följde, även om elvaåringen med jämna mellanrum kom fram och berättade hur trååååkigt det var att vara på en lekplats... tills hon fick syn på nåt och sprang iväg och lekte en stund till.
Sen dags att gå. Jag går före till bilen, tänkte jg, och packar i vagnen. Jo visst. Hade ett följe av tre livliga ungar med mig och den fjärde utövade sitt-och-skrik-strejk på lekplatsen.
Fick in övriga tre i bilen men de kravlade runt på golv och säten isf att sätta sig på sina platser.
Slutligen satt så de fyra älsklingarna på sina platser, minst två av dem skrikande och gråtande. Jag satt på passagerarsätet, maken tog hellre risken att köra utan körkort än att låta mig köra. Jag upplevdes möjligen som lite labil...
Väl "hemma" från utflkten kom maken och jag i gräl om allt möjligt, elvaåringen blev jättelessen och efter att ha skällt ut ungefär hela familjen efter noter och slängt iväg en skopa ovett på min man, stupade jag in i säng o sov i två timmar.
Väcktes av en öm puss på kinden. Maken strök mig över ryggen och berättade att det var dags att vakna.
I bakgrunden hörde jag mina föräldrar bråka som två treåringar.
"De tar kål på mig" sa jag tyst till maken.
"Vi åker inte hit i jul va?" blev hans svar.
Upplyste rakt och rättframt att det inte var rätt tid och plats för funderingar om julfirande. Det kunde väl räcka med ångest för idag?!
29 juni 2014
Observera lite mera
Har funderat lite, det är ju svårt att låta bli...
Ska ha som målsättning när det gäller vissa nära familjemedlemmar - som mor och far t ex - att ställa mig avvaktande i ordväxlingar, diskussioner, samtal... Det kan lätt bli rätt hård stämning vid såna tillfällen. Kommentarer som svider, gamla oförrätter kommer upp, anklagelser, skuldbelägganden och så är pajkastningen igång...
Tänkte som sagt hålla mig avvaktande och observerande. Vad det är som sker, vad sägs och hur sägs det. I vilka situationer blir det hårt och kallt. Observera vad som väcks i mig, hur jag reagerar. Observera hur de reagerar på vad jag gör, inte gör, säger och inte säger.
Är nyfiken på vad det kan leda till. Och såklart finns det rädsla också. Den jädra eviga följeslagaren...
Ska ha som målsättning när det gäller vissa nära familjemedlemmar - som mor och far t ex - att ställa mig avvaktande i ordväxlingar, diskussioner, samtal... Det kan lätt bli rätt hård stämning vid såna tillfällen. Kommentarer som svider, gamla oförrätter kommer upp, anklagelser, skuldbelägganden och så är pajkastningen igång...
Tänkte som sagt hålla mig avvaktande och observerande. Vad det är som sker, vad sägs och hur sägs det. I vilka situationer blir det hårt och kallt. Observera vad som väcks i mig, hur jag reagerar. Observera hur de reagerar på vad jag gör, inte gör, säger och inte säger.
Är nyfiken på vad det kan leda till. Och såklart finns det rädsla också. Den jädra eviga följeslagaren...
28 juni 2014
Way out
Har haft några svajiga dagar. Uppåt och neråt liksom.
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
Har också hållit på och städa/röja ur i lägenheten. Tillsammans med S tack o lov. Det blir plågsamt tydligt hur lätt jag tappar tråden. Och hur kort tid jag orkar. Och hur kort stubin jag får då. Inbillar mig ändå att det är bättre än förut, men det är ju svårt att avgöra förstås.
Är nu på väg med familjen mot fastlandet. Vi ska ha semester på resande fot i två veckor. Blandade känslor inför det.
Undrar hur jag kommer orka, om jag kommer fixa att stå ut med att möta alla dessa människor - som jag håller av - utan att braka ihop. Det blir lätt så att när man inte ses så ofta vill man (iaf jag) att det ska vara sådär jättemysigt hela tiden. Det är ju rätt orimligt.
Ska verkligen prioritera och lägga upp dagarna så jag spar mig till sånt jag verkligen vill och har lust till och vilar däremellan.
Och just ja. Jag ska börja springa igen. Ordentligt. Regelbundet, klokt och försiktigt och disciplinerat. Ska springa tjejmilen 6 september. Sist jag sprang i närheten av den distansen var det trettonhelg...!
18 juni 2014
Sommarlunch
Det blev jag inbjuden till av kontorschefen, T. Den var idag.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
Var rätt fundersam innan hur det skulle vara att gå dit och träffa en massa kolleger, samtidigt.
Det visade sig vara helt okej.
Dels var det lagom många i lunchrummet. Dels var det inget märkvärdigt utan trivsamt enkelt med pastasallad och folk kom och gick lite lugnt, inte "allapåengånginnandettarslut" som det annars lätt kan bli.
Prat med kolleger om sommarens planer, småskryt om barns och barnbarns färdigheter och allmänna fantastiskhet, och sen kom min sektionschef och satte sig vid samma bord som jag och jag flippade inte ur - saker o ting går framåt.
Bytte några ord med T också och det kändes bra. Vi önskade varann en skön sommar och så har vi ett möte inbokat 31 juli.
Efterhand som folk droppade av och det blev färre folk kvar så gled samtalen in på jobbet och hur tufft det var och rörigt och hur mjäkiga cheferna var och hur dåligt saker o ting funkade o vilken arbetsbelastning det var... Jag stängde halvt om halvt av och tänkte stenhårt på kolonilotten.
Sen vart lunchen slut och jag började samla ihop mig för att gå. Då kom kollegan TL för att prata lite på tu man hand. TL körde hem mig den där gången när jag inte hittade ut från kontoret, när jag trodde jag skulle kvävas. Då när jag blev sjukskriven.
Han är av en sällsynt sort, en av mycket få som känns genuint god, alltigenom en snäll och välvillig människa.
Han frågade hur det var med mig och vi pratade rätt länge. Om hur vi båda mådde, och om lite fritidsaktiviteter - han är livräddare och jag har ett förflutet som tävlingssimmare (läääänge sen...).
Sorgligt nog så verkade TL inte må så bra. Pressad på jobbet, problem med sömnen. Jag gav några förmaningar om att ta hand om sig. Han konstaterade halvt på skämt att "ja du vet det är svårt för oss gamlingar också, även farbror TL har det tufft". Det är för sorgligt.
Vi kramades hejdå och det var skönt att gå hem.
Var så trött, fast det hade gått bra. Kände mig ganska urlakad. Kom hem till en tom lägenhet - S hade tack o lov åkt o badat m barnen. Visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bara satte mig på en stol för att vila lite. Försöka samla ihop mig liksom.
Det skvalpade runt tankar om jobbet, om TL, rädsla för att gå tillbaka och krascha igen, tankar om samtalet med P igår och det ledde in på tråkiga minnen, sånt jag kunnat stänga av men som nu irriterande poppar upp och faktiskt är rätt plågsamma. Hjärtat bankade hårt i bröstet.
Plötsligt ringde det.
Det var S som förvarnade om att de var på väg och att jag gärna kunde sätta igång med maten. Klockan hade galopperat fram till kvart i sex, hur nu det gått till?! När vi pratade kände jag hur spänd jag var i käkarna, hur hårt jag bitit ihop tänderna och hur stel jag var i nacken.
Ytterligare ett framsteg. Kunna känna att jag spänner mig.
16 juni 2014
En kväll i juni...
Haft samtal m P idag. Det var rätt jobbigt. Eller, egentligen kändes det bra att komma dig. Men sen ställde han en fråga som rörde upp rätt mycket.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Fick hjärtklappning och på hemvägen flashade rätt många minnesbilder förbi. Mådde skit.
När jag kom hem var jag så trött att jag la mig och sov i ungefär tre timmar.
S väckte mig när middan var klar vid sextiden.
Ingen vidare aptit men åt ändå.
Tillbringade sen kvällen i Botaniska trädgården med en termos te och en bok. Läste inte så mycket men satt och bara satt, helt enkelt. Sippade lite te och insöp lugnet i örtagården.
Ville väl egentligen mest krama om min fina familj men jag bara orkade inte med människor, frågor, att vara mamma och fru... orkade bara med att vara ensam och försöka landa helt enkelt.
Snart sovdags. Trots att jag sovit så mkt i eftermiddags är jag aptrött. Och äntligen, efter ganska lång tid, kan jag faktiskt säga att det ska bli skönt att gå och lägga mig. För jag sover rätt okej nu. Både på dan och på natten.
Men jag vill HA obalans...!
Kan nog inte tänka mig något tråkigare än ett liv utan stress.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
Jag gillar stress. Jag gillar att jobba under press, att ha en deadline, lite för många saker i luften. Gillar att känna adrenalinet.
Sucka inte nu. Jag inser att det inte är hållbart att fortsätta som tidigare, vilket ju uppenbarligen var ohälsosamt.
Osökt tänker jag nu på ordet "balans". "Balans" är synonymt med "jämviktsläge", ett läge där två eller fler lika stora krafter motverkar varann så att ingen rörelse sker.
Jämvikt - och balans - brukar illustreras som en stillastående gungbräda.
Så.
Om jag nu har press/påfrestning/stress i ena änden av brädan, så behöver jag uppenbarligen återhämtning, vila, rekreation, whatever, i den andra.
Jag gillar inte jämviktslägen. När det står still. Orörligt. Odynamiskt.
Jag vill ha rörelse! Jag vill pendla, gunga!
När man gungar gungbräda behöver man antingen 1) vara ungefär lika tunga för att det ska gå, eller, om man inte är det, så kan man 2) justera avståndet till gungbrädans mitt så att den tyngre sitter närmre mitten och den lättare längre ifrån. Då får man mer likvärdiga krafter att hantera och gungandet blir riktigt behagligt och kul.
Enda gången det definitivt INTE går att gunga gungbräda är om man är själv. Det MÅSTE sitta nån i andra änden. Annars spelar det ingen roll hur mycket man än sparkar ifrån, så kommer den antingen stå hopplöst still eller möjligen röra sig en eller ett par decimeter uppåt innan den snabbt landar med en hård duns...
Så vill jag gunga mig fram, pendla, så får jag nog se till att mina påfrestningar får nåt att gunga med. Nån slags balanserad obalans :-)
Nåja, klockan är mycket och jag hade tänkt avsluta lite roligt med någon syftning på livet som lekplats och gungbrädor bla bla bla...
Får inte ihop det utan får helt enkelt nöja mig med att konstatera att jag behöver samla ihop en en del schysst återhämtning till den där inre gungbrädan, om jag vill få fart på den.
Det vill jag.
14 juni 2014
14 juni
Är fortfarande så negativt inställd att jag räknar dåliga saker isf bra...
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
Hur som så ser övre delen av fuck-it listan ut såhär
Koncentration & minne - den jävla röda tråden trasslar ihop sig hela tiden.
Skillnaden mellan att Vilja och Kunna - orken tar slut PANG bara, och då MÅSTE jag lägga mig och sova en stund. Blir ungefär vid ett/tvåtiden på dan, lite beroende på vad jag hittat på. Ena dan fick jag för mig att springa en runda på morronen vid åtta. Då somnade jag redan vid elva.
Rädsla - för allt möjligt. Att inte kunna börja jobba som planerat. Eller att börja jobba och krascha IGEN. Att inte kunna säga nej och ta på mig för mycket. Att säga nej och bli uppfattad som en trist tråkmåns och svikare som inte ställer upp när det behövs. Rädd för att fundera på jobbiga saker. Rädd för att inte fundera på jobbiga saker/inte reda ut mina issues. Rädd för att inte orka. Rädd för att vara otillräcklig. Rädd för att bli en fetknopp. Rädd för att bli en pinne. Rädd för att prata med P. Rädd för att inte prata med P. Rädd för att prata med K på försäkringskassan. Rädd för att inte ring o prata med K.
(Jag är verkligen genialisk på att sätta snubbeltråd för mig själv för med det sättet att gå och vara rädd för allting så kan jag ju fasen inte lyckas med mycket...
Är så förbannat trött på att vara rädd, trött, ofokuserad och glömsk.
13 juni 2014
Semester...
Har fått okej från FK att fortsätta vara sjukskriven, trots att jag nu passerat någon slags magisk gräns i systemet.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
Man ska visst helst vara frisk inom ett år. Nu blev jag ju inte det. Men får som sagt lov att fortsätta vara sjukskriven. Får lite mindre pengar. Nåt straff ska man väl ha för att inte ha kurerat sig inom ramen för regelverket.
Har hängt en del på facebook och blir så heligt irriterad på den där trenden att skriva "tre bra saker idag" eller "dagens tre positiva"... Fan vad folk är hurtiga!
Mina tre anti-punkter utkristalliserade sig tämligen snabbt:
- efter sol kommer regn
- ingenting spelar egentligen någon roll ändå
- rätt som det är dör man iallafall
Vidare har jag funderat en del på att ta mig vidare i skrivandet. Har gått runt lite på biblioteket (fan ta deras kortare öppettider "sommaröppet"... fnys! "Sommarstängt" vore mer passande beskrivning!) och kikat på böcker som heter saker i stil med "att skriva noveller", "att skriva för barn", "att berätta en historia" osv. Har reserverat en bok som jag kan hämta ut i morgon.
Det är ju en sak att beskriva sin egen vardag, en helt annan att faktiskt skapa något eget. Fiktion.
Får se hur det kan gå.
Har också budat på en laptop av äldre modell, får se om jag vinner. Den är äldre så förmodligen kan jag få ha den ifred för barnen - för seg att spela på förhoppningsvis. Behöver en egen skrivmaskin känner jag. Shit. Det börjar bli lite på allvar...!
Har också börjat läsa allt mer. Det går hyfsat när jag är ensam och det är lugnt runtomkring.
Just nu håller jag på med en bok med den storartat fantasilösa titeln "Hantera din stress med kognitiv beteendeterapi". Samma författare har också skrivit "I balans" (grandiost och fantasilöst samtidigt - nästintill genialiskt titelsatt) som jag nu är färdig med.
De är lite mer tilltalande än Anna Kåvers bok, måste jag säga. För även om titeln är mossbelupet trist så är innehållet desto bättre skrivet.
Lagom information, lagom snackigt och tack och lov inga utbroderade flicksöta liknelser om hur man kan se livet som en teaterscen bla bla bla... Mer konkret liksom. Jag gillar det.
Då och då tar jag långa promenader med en god vän. Vi promenerade i tisdags. Två timmar.
Vi pratade bland annat om att vara "vuxet barn". Alltså, att som barn gå in och ta på sig en vuxenroll. Och hur det hänger efter en även som vuxen. Det väckte en hel del funderingar.
12 juni 2014
Tid och otid
Nej, jag har inte läst Bodil Jänssons tankar om tid...
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jag har funderat på egen hand.
Det är markligt det där med inställningen till tid och hur den aldrig verkar räcka till. Inte ens när man kan vara så effektiv att man mha smarta telefonen till och med kan mejla och socialisera över nätet till och med inifrån toaletten...
Och hur det som redan skett kan fortsätta snärja en trots ett ibland väldigt långt tidsmässigt avstånd.
Och hur min egen inställning till "min" tid kan vara så skev att jag mer ser den som andras ägodel att förfoga över, än min egen att fördela hur jag vill.
Nog tänkt, nog skrivet. Trött som sagt, i skallen.
Dock - tack och lov - verkar Krig- och Katastrofavdelningen ha minskat bemanningen. Ibland har de till och med stängt på nätterna!!
Jävligt
Gillar ju att skriva egentligen men har inte kommit mig för på länge nu.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
Antar att jag är rätt trött på tillvaron och likaså på att beskriva den.
Det står mig faktiskt upp i halsen.
Det får gärna vara nog nu, med trötthet, orkeslöshet, att vilja men inte kunna, att ha idéer som jag bara blir besviken på att inte klara ut att genomföra.
Har exempel på misslyckanden i allt från trädgårdsprojekt till legobyggen, läsning, att spela, till mer basic-grejer som matlagning och planering av semestern.
Den som säger att jag ska "se vad du HAR gjort istället för vad du INTE har gjort" kommer att få känna en kraftfull närkontakt mellan sin kind och min hand...
Skulle inte beskriva mig som deppig. Bara jävligt trött på hela jävla skiten.
14 maj 2014
Samma jävla signaturmelodi
Börjar kännas enahanda att skriva.
Samma ord, samma tema.
Trött.
Frustrerad.
Hoppfull.
Hopplös.
Vrålhungrig.
Illamående.
Aptitlös.
Idag rätt så mycket trött. Seg. Trög. Kom i går em, har hållit i sig o blivit värre under dagen.
Hade bestämt en tur neråt södra delen av ön för å gärva upp lite astrar som jag skulle få till lotten. Redan när jag vred om nyckeln kände jag att det vore egentligen bra att gå in o lägga mig igen.
Envisa jag åkte såklart ändå. Ville väl bevisa nåt... Det var en pärs. Täta pauser blev det.
Det var SÅ vrät att åka ner. Jag har fått en ny vän! (och blommor...)
Men hon får kmoma upp till stan om hon vill ses i det närmsta.
För en så lång bitlur gör jag inte igen på ett tag. Jag kan ju köra ihjäl nån när jag blir så törtt!
I morron ska jag gräva irodning till astrarna. Hoppas jag.
Samma ord, samma tema.
Trött.
Frustrerad.
Hoppfull.
Hopplös.
Vrålhungrig.
Illamående.
Aptitlös.
Idag rätt så mycket trött. Seg. Trög. Kom i går em, har hållit i sig o blivit värre under dagen.
Hade bestämt en tur neråt södra delen av ön för å gärva upp lite astrar som jag skulle få till lotten. Redan när jag vred om nyckeln kände jag att det vore egentligen bra att gå in o lägga mig igen.
Envisa jag åkte såklart ändå. Ville väl bevisa nåt... Det var en pärs. Täta pauser blev det.
Det var SÅ vrät att åka ner. Jag har fått en ny vän! (och blommor...)
Men hon får kmoma upp till stan om hon vill ses i det närmsta.
För en så lång bitlur gör jag inte igen på ett tag. Jag kan ju köra ihjäl nån när jag blir så törtt!
I morron ska jag gräva irodning till astrarna. Hoppas jag.
10 maj 2014
Den Fantastiska Människan...
Funderar en del på min sjukskrivning och återgången till arbete.
Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...
Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!
Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.
Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.
Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.
Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.
Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!
En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?
En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.
Människor behöver utrymme. Människor tar plats.
Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.
Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.
Hur man mäter en människa?
En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.
Låt oss vara det också!!
Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Fast jag är lite mer försiktig än i höstas, då hade jag bara ett för ögonen och det var att komma tillbaka så fort som bara möjligt. Kosta vad det ville...
Och kostade gjorde det.
Mer än jag trodde, mer än jag fattade att jag betalade. Mycket mer än det var värt. Det kostade nästan mitt äktenskap. Det har kostat bråk, besvikelser och tid. Mängder med tid. Tid som jag hellre spenderat på annat sätt, men som nu är spenderad och inget att grubbla mer över. Inte mer än att inte göra om misstaget. För det ska jag banne mig inte göra om.
Jag tänker INTE springa som en blind galning i det förbannade ekorrhjulet igen!
Nånstans är det ju fel.
Nånstans har vi, allihop, slutat tänka. Slutat vara mänskliga.
För trots att vi med dagens teknik kan räkna ut och få siffror på allt möjligt - och omöjligt - så blir inställningen till människor, till den mänskliga resursen, allt mer spartansk.
Jag tror inte jag är den ende som verkat på ett arbete där "resultat" är det som räknas och "resultat" är samma sak som en hög med siffror utifrån variabler som är mer eller mindre obegripliga.
Jag arbetade ett tag inom utbildningsvärlden. En kommun slutade kalla sina skolområden för just skolområde. Det blev "resultatenheter" istället. Alla barn, ungdomar och personal blev "resultatbärare" istället för människor. Resultat i form av vad?
Pengar. Såklart. Och det som genererar mer pengar; minskade utgifter och ökade inkomster.
För tillfället jobbar jag statligt inom en myndighet som ska stötta människor som mer eller mindre ofrivilligt befinner sig i en förändring.
Även här är resultatstyrning och resultat i form av siffror av största vikt.
Det som inte går att mäta har inget värde.
Hur mäter man en människa?
Människan är inte en människa längre, vi är resultatbärare, som ska producera.
Och de av oss som inte hänger med i ekorrhjulets tempo, de av oss som blir utmattade och sjukskrivna, vad göra med oss?
Medicineras och terapeutas och samtalas med tills vi orkar harva på efter bästa förmåga, oftast på deltid eftersom det inte längre är okej att inte hänga med i det höga varvtalet.
Allt fler mår dåligt. Allt fler blir åksjuka.
Ändå tillåter vi oss att springa fortare och fortare. Ändå lyssnar vi på de få som står bredvid och hetsar oss att springa, som lockar med en morot som vi ändå aldrig kommer nå hur mycket vi än tar i.
Hur kan det vara att vi låter det hålla på?!
En "slimmad människa" är i dag något hedersamt, något positivt, ett tecken på hälsa och kanske också självkontroll. Eller?! Hur hälsosamt är det att sitta på en cykel som sitter fast, med någon som illvrålar på dig för att du ska kämpa på som en galning utan att komma nånstans.. hur hälsosamt är det att dricka avfettad mjölk, mat som upprätthåller förg och form med hjälp av konstgjorda tillsatser, hur sunt är det att äta superprocessade pulversoppor för att "se slimmad ut"?
En "slimmad organisation" är definitivt varken hedersam, hälsosam eller ett under av självkontroll.
En slimmad organisation är något som håller på att kvävas. En organisation där det inte finns utrymme. Där det inte finns plats.
Människor behöver utrymme. Människor tar plats.
Människor som får det utrymme de behöver och en plats de trivs på kommer att ge så mycket.
Kommer att ge allt det där som inte för plats i ett excelark.
Allt det där som inte ryms i excelarket - det är det som göder samvetsgrannhet, stolthet, viljan att göra sitt allra bästa och en strävan efter ständig förbättring. Det är DET som är det verkliga värdet!
Det är DET som gör oss mänskliga, som ger oss vår mänsklighet tillbaka!
Oavsett om vi jobbar med att göra schampo, laga bilar, undervisa eller läka människor.
Vi, allihop, behöver ägna oss mer åt att vara mänskliga och sluta försöka pressa in oss i excelarkets enahanda rutnät.
Hur man mäter en människa?
En människa mäter man inte!
En människa står utom all möjlighet att rama in med siffror, ekvationer och tabeller.
En människa är fantastisk, enastående och fullkomligt ovärderlig.
Låt oss vara det också!!
8 maj 2014
Balansövning IRL
Det är rätt svårt att hitta balansen. Det som utmanar och är roligt men inte blir för mycket.
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.
Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.
Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.
Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...
Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.
Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.
Livet tar verkligen oväntade vändningar....
Som att lära sig cykla. Ingen kan förklara, man måste själv prova och prova och träna och träna... en del skrubbsår blir det innan det sitter där.
Har just haft en vecka med en del "mentala skrubbsår". Har kollat runt på sidor på nätet och budat på lite trädgårdsgrejer o så. Det går hyfsat. Men sen att hålla reda på vilka grejer jag fått köpa, och sen åka och hämta dem vid rätt tid på rätt dag... där finns det utvecklingspotential, så att säga.
Kan inte hålla nåt i skallen det blev smärtsamt tydligt. Så nu har jag börjat skriva ner ALLT i min kalender. Min egna kalender. Det blir plottrigt, och jag kan se att jag nog gör för mycket vissa dagar.
Att jag lägger in lite för många tider att passa. Det är sorgligt att jag itne kan boka in mer än 2 grejer om dan.
Har försökt flera ggr att lägga in mer men jag tar helt slut. Blir så trött att jag bara liksom stänger av, bara MÅSTE lägga mig ner.
Det är jäkligt frustrerande. Men. Det är så det är.
Drömmer skumma drömmar. Vaknar ofta svettig och med rätt hög puls. Tanken på att ta de där jädra tabletterna är fortfarande väldigt lockande, men har hållit mig ifrån ändå.
Har gett mig fan på att jag ska komma tillrätta med sovet UTAN dem. Får väl se hur det blir med det...
Ska träffa P på tisdag. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Eventuellt är det sista gången vi träffas. Hm. Känns lite tråkigt.
Har funderat en del på det där med ACT och kanske skulle jag våga mig på det ändå. Fast jag vete 17 om jag orkar. Sen fattar jag inte riktigt vad skillnaden är mellan terapi och samtalen med P. Får fråga på tisdag.
Den 19 maj är det möte med L och T, ev också P? men det vet jag inte än... Avstämningsmöte. Samma dag fyller jag 35.
Av allt som jag kunnat tänka mig kring mitt 35-årsfirande så hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle tillbringa eftermiddagen på företagshälsan och prata om min sjukskrivning som jag haft i ett år.
Snarare hade jag tänkt mig att bjuda kollegerna på tårta på eftermiddan, sen flexa ut vid halvfyratiden och sen tillbringa dagen med familj o vänner.
Får väl se vad jag orkar med efter det där mötet. Sist vi hade möte var jag tämligen spak länge efteråt.
Livet tar verkligen oväntade vändningar....
4 maj 2014
Om jag kunde...
Om jag hade mer ork/fokus/koncentration/minne skulle jag (utan inbördes ordning)
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
- svara på mina barns alla frågor isf att säga "jag vet inte" innan de ens hunnit ställa frågan färdigt
- inventera vinds- och källarförrådet och sälja av alla prylar vi inte använder längre
- hämta mina yngsta barn direkt efter lunch på förskolan och vara ute på äventyr med dem tills de äldsta kommer hem från skolan. Då skulle vi baka mellis tillsammans och vara glada allihopa
- hitta på egna godnattsagor med ungarna, precis som förr
- skriva ner alla ideer och uppslag som ramlar ner i skallen
- baka riktigt snygga tårtor
- fila på en artikel, eller två
- lära mig åka skateboard
- njuta av att det är helg och barnen är lediga, isf att se fram mot helgen med fasa...
- bygga en spillvirkeskoja med barnen
- gräva om hela lotten och flytta om växterna efter eget huvud
- förmodligen skulle jag starta upp någon form av verksamhet...
- jag skulle se film. massor med film.
- jag skulel läsa också. massor med böcker. om allt. och inget. bara för att jag vill, och KAN.
3 maj 2014
Så tar vi det en gång till...
Jaha, det här känner jag igen.
Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.
Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"
Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.
Uppskruvad och trött.
Helt slut, men inte sömnig alls.
Magen är i uppror.
Huvudet bultar och förutom mitt vanliga brus så har jag en envis myggsvärm som piper också.
Nacken och bakhuvudet sticker, svider, liksom pirrar.
Axlarna spända, uppskjutna, ryggen böjd, händerna kalla, benen trampar utan att ta mig någonstans.
Är så nära, så nära nu att ta en sömntablett... har två kommentatorer i skallen, den ena säger "Såklart du ska ta den, du kommer aldrig att somna annars och då blir det skit i morgon" och den andra säger "Låt bli, låt bli! Du kommer bli beroende och då blir det skit resten av ditt liv!"
Så då är jag tillbaka i oktober igen. Ungefär.
1 maj 2014
Dygnsrytm i otakt...
Idag har jag varit som trasa...
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
Vilat och sovit nästan hela dagen. Ont i kroppen, öm liksom. Kaos i skallen. Seg i både kropp o knopp. Jag vilade inte igår. Dumma mig.
Min tillvaro känns så flytande. Nu har det börjat ballat ur med dygnsrytmen igen. Känner mig speedad, uppvarvad, samtidigt supertrött men inte sömnig och kan inte komma till ro. Så är jag vaken istället. Får lite upphackad sömn och sen räcker jag fram till kl 13-14 ungeför och sen är jag helt slut. Vilar, somnar... Halvsover lite upphackat kanske 2 timmar och sen är det samma visa igen, med uppvarvning och den onda cirkeln är sluten...
Har verkligen försökt med den där sömnrestriktionen som P och jag pratade lite om senast vi sågs. Men det har gått åt pipan och nu är jag SÅ nära att bara stoppa de jävla pillren i munnen och somna.
Vad är värst... extrem sömnbrist eller pillerknaprande? Jag lutar åt det första faktiskt.
Jag hoppas att jag inte drivit in i ett bakslag IGEN.
Fan också.
30 april 2014
Bra och dåligt
Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
Det är så svajigt med känslan kring jobbet. Ibland känns det jobbigt att gå dit, men så kan det vända när jag är där. Och tvärtom, att det känns ok att gå dit, men när jag kommer in faller känslor av hopplöshet och motvilja över mig.
Mycket beror på vilka männsikor jag träffar på just när jag kommer in.
Jag skulle träffa min sektionschef.
Jag gillar inte min sektionschef. Jag uppfattar att han är en såndär som bara ser siffror, scheman, luckor som ska fyllas. Som en sån som inte ser människan. Jag har svårt för personer som är sådana.
Mötet gick både bra och dåligt.
Dåligt eftersom jag inte nådde fram, liksom. Dåligt för att jag inte fick ut det jag ville.
Bra eftersom jag 1. inte svimmade, 2. inte fick panikångest, 3. kunde ställa relevanta följdfrågor eftersom jag 4. tog tid på mig att tänka efter och vägrade känna mig jäktad, 5. tog initiativ till att avsluta mötet när vi nått vägs ände - vilket tog ca 20 minuter.
Efteråt var jag jättearg. Och lättad. Jag hade stått på mig, vilket kändes jävligt bra. Min sektionschef, som jag idiotförklarat för länge sen, visade sig dock tyvärr fortfarande vara en idiot. Det gjorde mig arg.
Gick ut i personalrummet för att ta en kopp te och hälsa lite på kolleger.
Där var rätt så trevligt, och dessutom väldigt få personer. Lagom ljudnivå alltså. Men det tog inte lång stund förrän en alltför välbekant känsla spred sig från nacken upp i bakhuvudet.
Jag fick svårt att fokusera, först var det koncentrationen som sviktade sen fick jag svårt att fokusera blicken också.
Så jag sa hejdå och gick hem. Lydde kroppen. Lyssnade på kroppen. Ser det som ett stort framsteg. För jag brukar mest bara be kroppen hålla käften, och jag brukar ha svårt att slita mig när jag har trevligt, och det var trevligt i personalrummet.
Väl hemma kände jag efter ordenligt på lite basal-kroppskännedom-vis och jo, det var väldigt många spända muskler... Fan, vad lättpåverkad jag är!
Cyklade ut till lotten. Hade svårt att komma igång. Det är rätt mycket att fixa med men kunde liksom inte bestämma mig för var jag skulle börja. Efter att ha stått och tittat rätt länge tog jag iallafall och började rensa i en av "rabatterna". Grävde, vände runt jorden, krafsade ut ogräs och blev trött i ryggen. Började fixa på ett anant ställe, en såbädd som jag började rensa lite i. Sen paus. Vatten och kexchoklad.
Sen... tror jag att jag började i pallkragarna och sätta broccoli. Sen grejade jag med rabatten, sen gick jag över till såbädden igen och gjorde två diken så att det blev tre upphöjda "åsar". Så satte jag sockerärter i två av åsarna.
Gick ut i grusgången med vattenkannan för att hämta vatten. På tillbakavägen såg jag lotten - hela lotten, där är inget som skymmer varken träd eller nån byggnad - och höll på att bryta ihop.
Det krävdes ingen Sherlock Holmes för att följa min framfart... Runtomkring låg redskap hur som haver, det var ogräshögar lite överallt och jordhögar och fröpåsar och faaan och hans anhang...
Jag belv jättelessen, känslosam, tårarna stod i avgångshallen och det brände i halsen. Magen knöt sig och jag fick tvinga mig de sista metrarna in på lotten. Rasade ner bakom redskapslådan.
Under vad som kan ha varit fem minuter eller kanske femtio? satt jag och åkte emotionell bergodalbana i hundratrettio och mådde faktiskt illa också.
Va fan. Tog en kexchoklad till. Klyftigt.
Det är ju själva FAAAN! Vad har jag blivit?! Varför är jag så rörig och VARFÖR I HELVETE måste jag börja gråta för och DET ÄR JU SJÄLVA FAN vad pissigt det kan vara...
På cykelturen hemåt var jag såpass samlad att jag kunde tänka lite.
Kan detta ha med sömnbrist att göra? Vissa likheter med hur jag mådde och kände mig i höstas.
Väl hemma satt jag still i soffan med frossa och huvudvärk. Jag behövde verkligen sova. Funderade starkt på att ta en sömntablett. Men det blev en varm dusch istället.
28 april 2014
Hur ska man se ut när man är utbränd?!
Förutom att jag är heligt trött på att inte fungera som jag tycker att jag borde, så finns det några fler grejer som gör mig både trött, lite arg, lite frustrerad och mycket irriterad.
Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.
"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!
"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.
"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.
"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.
"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.
"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!
"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!
Det handlar om att bli bemött av omgivningen. Av vanliga människor. Vänner. Kolleger. Familj.
"Men å, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut nu!"
HUR FAN SKA JAG SE UT, SOM UTMATTAD, TYCKER DU? SKA JAG FÄSTA ETT TOMT VÄRMELJUS I PANNAN ELLER??
Jag är inte sjukskriven pga mörka ringar under ögonen. Eller dålig hållning. Eller svag utstrålning. Det sitter inte utanpå, det här!!
"Utmattning... men du får ta och vila en stund på eftermiddagen, det gör susen!"
"Utmattning... min kusins bästa kompis svåger har börjat med D-vitamin och är SÅ mycket piggare nu!"
"Utmattning... har du testat yoga? Det är superskönt och efter ett pass har jag SÅÅÅ mycket energi!"
Snälla, jag träffar läkare och psykolog och sjukgymnast och det räcker bra tack. Jag är SÅ. JÄVLA. TRÖTT. på att få "goda råd" från höger och vänster så snälla håll bara käften. Kom inte med "goda råd" eller "uppmuntran". Om du vill veta hur jag mår så LYSSNA på mig istället för att avbryta med dina "goda råd". Det är försent för det. För sent och för lite.
"Jaha, är du hemma och är sjukskriven. Vad skönt! Då hinner du ju städa/läsa/ägna dig åt hobby/motionera/vara m barnen/gå på föreläsningar/hänga på stan/shoppa/åka o hälsa på folk."
NEJ. Jag har inte semester. Jag är fucking jävla sjukskriven. Jag är SJUK. Hemskt, ville inte erkänna det själv först, det tog mig säkert ett drygt halvår att erkänna det. Jag är SJUK. I en hemsk åkomma för ju mer jag kämpar desot värre blir den. Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp. En del dagar går jag i morronrock hela dagen. Att ta mig ut bland folk är ett så stort projekt att jag helst bara vill vara hemma. Jag orkar inte med alla intryck, allt "kaos" ute i världen. Det du beskriver är sånt du skulle göra m du hade semester. Men jag har inte semester. Jag är sjukskriven. eftersom jag inte fungerar. Eftersom jag är SJUK.
"Å, är du utmattad? Tänk så mycket du kommer LÄRA dig om dig själv!"
Jaså, måste jag hålla på och LÄRA mig också, kan jag inte bara få vara ifred och återhämta mig så gott jag kan utan att vara duktig i sjukskrivningen också och LÄRA mig en massa då?!
Min upplevelse är att den enda lärdomen utmattningen ger är att det inte funkar att fortsätta som tidigare. Och den lärdomen är brutal och skoningslös. Det är inget du erövrar. Den lärdomen erövrar dig. Den kastar sig över dig och fäller dig till marken, gnuggar in skiten i ditt ansikte så att du varken ser eller hör eller kan andas. Den sätter sig över ryggen på dig så du inte kommer upp. Och ju mer du kämpar och försöker vrida dig loss, desto hårdare håller den sitt järngrepp över dig, desto hårdare trycker den ner dig i skiten och du får allt svårare att andas...
Den "lärdomen" vill jag bespara dig, och alla andra. Den "lärdomen" önskar jag ingen.
"Åh, träffar du en psykolog? Tänk vad mycket du får LÄRA dig om dig själv!"
Jaså. Det har jag inte märkt. Psykologen gör inte jobbet. Det gör jag. Det enda jag "fått lära mig" är att det inte finns genvägar. Psykologen hejar på mig. Psykologen kan ställa frågor. Och jag gör jobbet med att hitta svaren, hitta mig själv. Jag LÄR mig inget om mig själv på det sättet. Psykologen kör inte in en apparat i skallen på mig för att se vem jag är för att därefter hålla föredrag för mig vem jag är och vad som felas mig.
"Men, är du FORTFARANDE sjukskriven? När kommer du tillbaka då?"
Ja, jo den femtonde då är jag frisk, då funkar jag igen. Eller hur?!
JAG VET FÖR I HELVETE INTE MEN DU KAN LITA PÅ ATT JAG INTE ÄR HEMMA EN ENDA JÄVLA DAG TILL OM JAG INTE MÅSTE!!
"Men vad GÖR du hela dagarna?"
Ja du, ofta gör jag inte så mycket eftersom JAG INTE KAN eftersom jag tappar tråden hela tiden och inte kan avsluta eller så kommer jag inte till skott eftersom jag inte kan reda ut var jag ska börja eller så sover jag/vilar nästan hela dan. Och ofta gör jag inte så mycket eftersom jag är så inihelvete trött och långsam och HINNER helt enkelt inte göra nåt eftersom jag är så långsam nuförtiden. Jag är sjuk, JAG HAR INTE SEMESTER, JAG FIXAR INGA PROJEKT. JAG GÖR NÄSTAN INGENTING OCH DET ÄR APTRÅKIGT MEN JAG KLARAR INTE UT ATT GÖRA EN MASSA SAKER!!
Hushålla med energin...
Hade en fin dag igår.
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
Lekte med barnen och trots att S var och jobbade från lunch till sena kvällen, funkade det mesta.
Dessutom orkade jag vara med ungarna. På deras villkor, liksom.
Sparkade boll på gården med lilleman. Gick till lekplatsen med de tre yngsta. Och lekte, jag också, klättrade, klängde, jagade, blev jagad, gungade, blev gungad...
Blev inte yr, fick inte ågren, ingen panik, ingen plötslig extrem trötthet, ingen blixtrande huvudvärk och inga utbrott. Kort sagt så var jag lugn.
Vi hade så mysigt. På vägen hem plockade barnen blommor och det var nästintill löjligt pittoreskt.
Och jag kände mig för första gången på länge som en rätt ok morsa.
Det kändes som om jag var solid igen, på nåt sätt. Har länge känt det nästan som om jag vore bara en skugga av mig själv, ungefär sådär som spöken ibland görs på film, liksom genomskinliga,...
Men igår var jag inte genomskinlig.
Idag har varit en mycket mycket trött och långsam dag. S jobbade bara en föreställning idag och det var på eftermiddanm så han var hemma rätt länge och tog med barnen ut på lekplatsen. Jag låg kvar hemma i solstolen och bara satt. Trött, avslagen och rätt så känslig för intryck. Skallen kändes som ett skrapsår, svidande liksom. Eller egentligen mer som stickande svid. I bakhuvudet. Svårt att förklara.
Tillbaks i spöklikt genomskinligt läge igen.
Och det var så värt det. SÅ VÄRT en dag av mys, en dag av att känna mig lugn, en dag av att känna mig hyfast tillräcklig och som en hyfsat okej morsa.
Nu vill jag ha mer av det här. Det får faan vara slut på den här jävla skiten nu!
Är så jävla trött på det. Jag vill ju göra, vill fixa, vill vill vill!
Trött på att vara trött. Trött på att glömma saker. Trött på att blanda ihop saker och vara allmänt förvirrad. Trött på att få utbrott och skälla och gorma. Trött på att ta slut. Trött på att vara som jag är just nu. Bara trött, trött...
Nån slags lärdom ändå av dagen och gårdagen.
OM det nu är så att jag har en mindre skopa energi än andra... OM det nu är så att jag måste finna mig i att det är såhär...
Ja, då ska jag nog fundera två gånger innan jag gör något. Fundera över hur jag kommer känna mig dagen efter, om jag gör det jag tänkt/blivit tillfrågad. Och sedan fundera över om jag kommer tycka att det var värt det, då dagen efter.
Vid minsta tvekan ska jag skita i det/säga nej. För då sparar jag mig till något som kommer vara värt det.
Och det är det värt!
24 april 2014
Fortsatt sjukskriven, fortfarande...
Har haft några fina dagar i påsk.
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.
På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.
Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!
Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...
Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.
Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!
Soligt och varmt.
Skärtorsdagen var ingen toppendag i o för sig. Fullt ös. Bland annat ville maken att vi skulle köpa skor till barnen. Det behövdes verkligen och det var skönt att han tog initiativet. Men att köpa skor till fyra ungar är ett helt företag. Och sen lunch på Gyllene Måsen. Som var fullt av folk givetvis. Och sen ville ena dottern köpa byxor. Med mig... och sen var det påskmarschen och den andra dottern ville ha hjälp NU GENAST med att hitta kläder och kvast och korg och vad det nu var.
Jag svimmade. Hemskt. Yngre dottern blev jätterädd.
Men sen blev det bättre - lugnare - dagar.
På annandagen var vi på stranden hela dan och grillade och badade - ja faktiskt! och barnen hade det så bra och lekte så härligt i bara badkläder dessutom.
Själv gick jag i linne och uppvikta jeans och tog en lång barfotapromenad i sanden. Älskar att gå barfota i sand. Hade glömt det. Gjorde inte det förra sommaren. Men nu! Ljuvligt.
Kände mig varm ända in i själens minsta skrymslen. Kände mig också hoppfull och stark. En skön känsla. Och trött. Skönt att ligga i den varma sanden med solen smekande på ryggen.
Sen blev det onsdag.
Ännu ett läkarbesök åt helvete.
Träffade L igår och nej, han tyckte inte det var läge att börja jobba. Hade även denna gång en förhoppning om att jag repat mig såpass att jag skulle kunna rulla igång med 25% åtminstone. Men nähä.
Och som ett brev på posten kommer en massa borde-ha och borde-inte-ha och måste och måste-sluta-med tankar i skallen. Kommentatorsbåset i skallen har fullt upp nu, kan jag säga!
Träffade T igår också. Vi pratade en timme ungefär och efteråt var jag rejält trött i skallen. Det pirrar liksom i nacken och bakhuvudet, en stickande känsla ungefär som när ens fot somnar, eller tja, svårt att beskriva. vilade lite hemma sen var jag ute på lotten. Grävde och grävde. Fortsätter jag vara såhär frustrerad kommer vi ha kolonimrådets mest välgrävda lott...
Har sovit lite sämre ett tag nu men hoppas på att det vänder sig snart. Det är ingen katastrof, runt 5,5-6,5 timmar per natt. Men det vore gött o sova en eller två timmar mer.
I natt var det givetvis åt helsike men det hade jag nästan väntat mig efter möte med både L och T. Får väl se, det blir säkert bättre i natt.
Drömmer så konstigt nuförtiden. Inatt drömde jag om en våldsam björnjakt och explosioner och vikingaskepp, om elaka kaptener och hårt arbetande däckskarlar och olycklig kärlek. Ska inte läsa in för mycket i det...
Natten till igår hade jag också mycket livliga drömmar och vaknade alldeles svettig, som så ofta nuförtiden.
Men ingen ångest, tack och lov!
20 april 2014
Brännande längtan
För två veckor sen höjde jag dosen paroxetin från 20 till 30 mg.
Det var rätt jobbigt först, samma symtom som när jag började med tabletterna. Men inte riktigt lika tufft. Det har klingat av nu. Och kanske upplevde jag inte besävern lika jobbiga nu när jag kände igen dem och visste vad det berodde på.
Hur som helst. Jag kan känna en tydlig förändring i stämningsläget. Det skulle visserligen kunna bero på en del andra saker än just medicinhöjningen.
Som att våren sopar sig fram med allt större tag, värmen och soltimmarna ökar och världen sjuder av yrvaken livskraft efter vinterns dvala.
Som att jag snar, snart snaaart får ha maken hemma om kvällarna, att snaaaart, om tre veckor bara, är alla jävla kvällsföreställnignar slut. Och jag slipper vara ensam om att natta våra fyra älsklingar.
Som att jag får allt större distans till både jobbet och mig själv. Allt står inte p åspel hela tiden.
Som att jag har börjat lyssna in kroppen med hjälp av både sjukgymnast och sensei.
Som att kvällarna är ljusare och vänligare.
Som att jag börjar känna en allt större livsglädje.
Som att jag börjar se det magiska i tillvaron igen. Kan glädjas med mina barn över världens små och stora mirakler; hur härligt det är att skvätta med vatten eller se dem uppleva den djupa varma glädjen över att ha en vän som står upp för en i vått och torrt. Eller det underbara i att gå balansgång eller gunga så det suger i magen. Eller att se dem förundras över språket och med liv och lust börja konstruera egna ord, klä sin vilja och sin syn på världen i ord, glädjen i att kunna göra sig förstådd.
Som att se en solnedgång och känna magin och kraften i den, att förundras och häpna över skådespelet - och den lugna fascinationen över att se Vintergatans allt blekare, allt vagare band spänna över det mörka himlavalvet.
Som att känna doften av tusen ramslöksblad kittla näsan och se det förtrollande gröna som en matta mellan knoppande träd.
Samtidigt en ständigt pockande längtan, en längtan som gör ont.
Längtan att oförbehållslöst kunna ge mig hän och göra det jag vill, när jag vill!
Längtan efter att orka ta in allt som händer en vanlig dag.
Längtan efter att kunna uppleva hela världen utan förbehåll; utan att titta bort eller blunda för att ljuset sticker, utan att vardagens ljud skär i öronen, utan att vara så på helspänn att varje beröring elelr varje intryck blir förstärkt intill smärtgränsen...
Längtan efter att orka.
Längtan efter att springa i en skirt ljusgrön vårskog och känna livet rusa i kroppen, tillfredsställelsen att ha kommit lite längre, lite snabbare än förut.
Längtan efter att plocka en bok ur bibliotekshyllan och försvinna in i en annan värld.
Längtan efter att älska passionerat och känna lusten i hela kroppen och en njutning som bara kan nås genom att uppleva honom.
Sorgen över att inte kunna det, att inte orka, att ha mig själv som evigt förbannad bromskloss...
Och, långt inne, en brännande ilska över att det är såhär.
Det var rätt jobbigt först, samma symtom som när jag började med tabletterna. Men inte riktigt lika tufft. Det har klingat av nu. Och kanske upplevde jag inte besävern lika jobbiga nu när jag kände igen dem och visste vad det berodde på.
Hur som helst. Jag kan känna en tydlig förändring i stämningsläget. Det skulle visserligen kunna bero på en del andra saker än just medicinhöjningen.
Som att våren sopar sig fram med allt större tag, värmen och soltimmarna ökar och världen sjuder av yrvaken livskraft efter vinterns dvala.
Som att jag snar, snart snaaart får ha maken hemma om kvällarna, att snaaaart, om tre veckor bara, är alla jävla kvällsföreställnignar slut. Och jag slipper vara ensam om att natta våra fyra älsklingar.
Som att jag får allt större distans till både jobbet och mig själv. Allt står inte p åspel hela tiden.
Som att jag har börjat lyssna in kroppen med hjälp av både sjukgymnast och sensei.
Som att kvällarna är ljusare och vänligare.
Som att jag börjar känna en allt större livsglädje.
Som att jag börjar se det magiska i tillvaron igen. Kan glädjas med mina barn över världens små och stora mirakler; hur härligt det är att skvätta med vatten eller se dem uppleva den djupa varma glädjen över att ha en vän som står upp för en i vått och torrt. Eller det underbara i att gå balansgång eller gunga så det suger i magen. Eller att se dem förundras över språket och med liv och lust börja konstruera egna ord, klä sin vilja och sin syn på världen i ord, glädjen i att kunna göra sig förstådd.
Som att se en solnedgång och känna magin och kraften i den, att förundras och häpna över skådespelet - och den lugna fascinationen över att se Vintergatans allt blekare, allt vagare band spänna över det mörka himlavalvet.
Som att känna doften av tusen ramslöksblad kittla näsan och se det förtrollande gröna som en matta mellan knoppande träd.
Samtidigt en ständigt pockande längtan, en längtan som gör ont.
Längtan att oförbehållslöst kunna ge mig hän och göra det jag vill, när jag vill!
Längtan efter att orka ta in allt som händer en vanlig dag.
Längtan efter att kunna uppleva hela världen utan förbehåll; utan att titta bort eller blunda för att ljuset sticker, utan att vardagens ljud skär i öronen, utan att vara så på helspänn att varje beröring elelr varje intryck blir förstärkt intill smärtgränsen...
Längtan efter att orka.
Längtan efter att springa i en skirt ljusgrön vårskog och känna livet rusa i kroppen, tillfredsställelsen att ha kommit lite längre, lite snabbare än förut.
Längtan efter att plocka en bok ur bibliotekshyllan och försvinna in i en annan värld.
Längtan efter att älska passionerat och känna lusten i hela kroppen och en njutning som bara kan nås genom att uppleva honom.
Sorgen över att inte kunna det, att inte orka, att ha mig själv som evigt förbannad bromskloss...
Och, långt inne, en brännande ilska över att det är såhär.
16 april 2014
Asgarv!
Roar mig ibland med att göra sånadär fåniga quiz och tester på facebook. Det kan ju verkligen bli helt tokiga svar. Men ikväll slog alla rekord. Gjorde ett "auratest" med följande utfall:
Your aura is gold. Those with gold auras are often watched over by another soul or spirit. You lead a charmed life and tend to take the high road in arguments. You don’t get bogged down by everyday problems. Enlightened, calm, and transcendent are words often used to describe people with gold auras.
Jag garvade tills jag fick ont i magen. Snacka om helt fel ute!!!
Your aura is gold. Those with gold auras are often watched over by another soul or spirit. You lead a charmed life and tend to take the high road in arguments. You don’t get bogged down by everyday problems. Enlightened, calm, and transcendent are words often used to describe people with gold auras.
Jag garvade tills jag fick ont i magen. Snacka om helt fel ute!!!
15 april 2014
Balans på skuldkontot?
Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.
Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...
Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.
Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.
P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.
Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.
Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.
Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...
När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!
Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.
Fyra av sex är inte så illa ändå.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.
Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...
Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.
Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.
P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.
Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.
Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.
Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...
När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!
Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.
Fyra av sex är inte så illa ändå.
11 april 2014
Skit fucking samma
Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.
Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.
Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...
Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.
Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.
Trött och less.
Rastlös, frustrerad.
Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.
Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...
Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.
Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.
Trött och less.
9 april 2014
Hej hej jobbet... eller...
Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.
Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.
Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.
Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.
Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.
Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.
Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.
Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.
Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?
7 april 2014
En bild säger mycket...
Så lång tid som jag behöver för att klara av det, så lär jag inte bli klar på flera veckor...
Gräva för sinnesro
Försöker skita i saker nu.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...
Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.
Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.
Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...
Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.
Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.
Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.
2 april 2014
Snurrig knopp och trött kropp
Öm i kroppen. Trött i musklerna. Fastän jag varit vaken i två timmar bara och tagit det lugnt så känns det som om jag varit ute och sprungit flera timmar...
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.
För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.
Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.
Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.
Vet varken ut eller in längre.
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.
För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.
Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.
Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.
Vet varken ut eller in längre.
31 mars 2014
Bedövad och bedrövad
Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!
Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.
Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!
Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.
Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.
29 mars 2014
Väck väck, sömntablett...
Har nu hart uppehåll från imovane/zopiklon sedan... natten mot tisdag... det blir 5 nätter nu. Funkar över förväntan.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.
Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.
Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.
25 mars 2014
Fortsatt helt utmattad... fan också!
Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.
Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.
Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.
Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.
Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?
17 mars 2014
Utmattad av härskartekniker...?
Stirrade ut genom fönstret på en våldsam skur av kornsnö/hagel/regn som piskades runt av häftiga vindbyar.
Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.
Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.
Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.
Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.
Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.
Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...
Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.
Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.
Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.
Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.
Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.
Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.
Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...
Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.
Ett steg i taget
Har börjat trappa ner på imovane/zopiklon.
Vill verkligen inte äta tabletter och nu märker jag att jag kan bli sömning av mig själv.
Pratade lite med P om det när vi träffades senast. Han rådde mig att göra en plan, och nu har jag gjort det. Känns bra.
I planen ingår förutom en långsam nedtrappning av dos, också att sluta sova på dagen. Har gått okej att inte göra det ett litet tag nu så det känns rimligt att klara.
Har varit tokigt förkyld i ett par veckor nu. Skulle gärna vilja komma ut och springa men det får vänta tills förkylningen klingat av. Är grymt otålig. Men kan samtidigt se att jag tänker lite klokare nu; i höstas hade jag sprungit ändå, förkyld eller inte.
Ägnar därför dagarna åt att tänka, fundera, småfilosofiera lite. Kanske blir det ett nytt legobygge vad det lider. Just nu tecknar jag lite. Vet inte ens om jag gillar det, men det är en skön känsla att dra kolet eller pennan mot papperet.
Gör också mitt bästa för att läsa lite. Berättade för P att jag börjat läsa en bok av Anna Kåver. "Vad handlar den om då?" undrade han och då fick jag hjärnfrys, kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den handlade om...
Men så är det nu. Minne som ett såll. Otålig, rastlös och trött. Koncentrationsförmågan växlar mellan dålig och usel.
Igår plockade jag fram min kalender. Den som jag fick från jobbet innan jul, den för 2014. Inser att framtiden ligger där och väntar. Så igår bläddrade jag i den och skrev in makens semesterveckor, ungarnas skolavslutning, lovdagar, och en resa jag ska göra i maj.
Funderade också på hur min egen sommar kan se ut. Oavsett om jag då är fullt arbetsför eller fortfarande sjukskriven, så kommer ju sommaren.
Och innan dess en vår, även om den för tillfället verkar vara gisslan i Kung Bores klor.
Vill verkligen inte äta tabletter och nu märker jag att jag kan bli sömning av mig själv.
Pratade lite med P om det när vi träffades senast. Han rådde mig att göra en plan, och nu har jag gjort det. Känns bra.
I planen ingår förutom en långsam nedtrappning av dos, också att sluta sova på dagen. Har gått okej att inte göra det ett litet tag nu så det känns rimligt att klara.
Har varit tokigt förkyld i ett par veckor nu. Skulle gärna vilja komma ut och springa men det får vänta tills förkylningen klingat av. Är grymt otålig. Men kan samtidigt se att jag tänker lite klokare nu; i höstas hade jag sprungit ändå, förkyld eller inte.
Ägnar därför dagarna åt att tänka, fundera, småfilosofiera lite. Kanske blir det ett nytt legobygge vad det lider. Just nu tecknar jag lite. Vet inte ens om jag gillar det, men det är en skön känsla att dra kolet eller pennan mot papperet.
Gör också mitt bästa för att läsa lite. Berättade för P att jag börjat läsa en bok av Anna Kåver. "Vad handlar den om då?" undrade han och då fick jag hjärnfrys, kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den handlade om...
Men så är det nu. Minne som ett såll. Otålig, rastlös och trött. Koncentrationsförmågan växlar mellan dålig och usel.
Igår plockade jag fram min kalender. Den som jag fick från jobbet innan jul, den för 2014. Inser att framtiden ligger där och väntar. Så igår bläddrade jag i den och skrev in makens semesterveckor, ungarnas skolavslutning, lovdagar, och en resa jag ska göra i maj.
Funderade också på hur min egen sommar kan se ut. Oavsett om jag då är fullt arbetsför eller fortfarande sjukskriven, så kommer ju sommaren.
Och innan dess en vår, även om den för tillfället verkar vara gisslan i Kung Bores klor.
13 mars 2014
Genom kaoset, ut ur utmattningen!
I ett kaotiskt system så kan som tidigare nämnts en liten förändring av initialvärden leda till stora förändringar på sikt. Om detta sker så kan systemet efterhand börja bete sig till synes helt slumpmässigt. Om det är ett deterministiskt system så är beteendet inte slumpmässigt i egentlig mening, eftersom varje nytt värde kan bestämmas med de ekvationer som beskriver systemet.(Wikipedia)
Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.
Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.
Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.
Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!
Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.
Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.
Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.
Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!
11 mars 2014
SSRI, känslor och personlighet
Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".
Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?
Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".
Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...
Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?
Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...
Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.
Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.
Och över begreppet "personlighet".
Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?
Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".
Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...
Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?
Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...
Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.
Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.
8 mars 2014
Jävla utmattningspendel!
Trött. Har blivit mer ljudkänslig igen. Svårare med tinnitusen. Och såklart... förkyld - igen.
Åker berg och dalbana i måendet. Frustrerande att det är så oförutsägbart. Går ju inte att planera så mkt.
VIlket leder till att när jag väl känner mig lite starkare så blir det att "nu kan jag passa på att 1, 2, 3..." och sen blir jag som en kokt spaghetti... Inte så konstigt, och jag borde väl lärt mig vid detta laget. Svårt att känna in ett "lagom" läge. Istället blir jag som en jäkla metronompendel som slår från ena ytterligheten till den andra, utan att kunna stanna i mittenfåran.
Känner mig som ett hopplöst mähä.
Åker berg och dalbana i måendet. Frustrerande att det är så oförutsägbart. Går ju inte att planera så mkt.
VIlket leder till att när jag väl känner mig lite starkare så blir det att "nu kan jag passa på att 1, 2, 3..." och sen blir jag som en kokt spaghetti... Inte så konstigt, och jag borde väl lärt mig vid detta laget. Svårt att känna in ett "lagom" läge. Istället blir jag som en jäkla metronompendel som slår från ena ytterligheten till den andra, utan att kunna stanna i mittenfåran.
Känner mig som ett hopplöst mähä.
6 mars 2014
En chef betyder så mycket
Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.
Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.
Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.
Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.
Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...
Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!
Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar
Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...
Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.
Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.
Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.
Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.
Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...
Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!
Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar
Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...
Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!
5 mars 2014
Svindlande statistik
Blir yr i mössan. Började skriva här den 5 januari. Nu, 2 månader senare, har bloggen över 900 visningar.
Böjer mig i respekt för er som läser, något har fått er att hitta hit. Anar att det beror på att ni är i, eller är på väg mot, ett liknande tillstånd som jag är/varit i.
Jag hoppas ni hittar er väg uppåt, framåt, ut ur en eventuell utmattning eller hinner stoppa er själva innan ni fallit alltför djupt.
Det är för jäkligt att vi kan bli så blinda att vi inte ser väggen utan rusar huvudstupa in i den. Eller är det kanske att vi i ren envishet och jävlaranamma böjer ner huvudet mot marken och kraftfullt stretar på, med blicken fäst i backen så vi inte ser vart vi är på väg?
Lyft blicken. Se framåt. Och väj!
Böjer mig i respekt för er som läser, något har fått er att hitta hit. Anar att det beror på att ni är i, eller är på väg mot, ett liknande tillstånd som jag är/varit i.
Jag hoppas ni hittar er väg uppåt, framåt, ut ur en eventuell utmattning eller hinner stoppa er själva innan ni fallit alltför djupt.
Det är för jäkligt att vi kan bli så blinda att vi inte ser väggen utan rusar huvudstupa in i den. Eller är det kanske att vi i ren envishet och jävlaranamma böjer ner huvudet mot marken och kraftfullt stretar på, med blicken fäst i backen så vi inte ser vart vi är på väg?
Lyft blicken. Se framåt. Och väj!
Efterskalv från rehabmötet
Hemma nu, från det där mötet.
Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.
Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.
Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.
Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.
Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.
****
Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...
Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.
Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.
Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.
Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.
Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.
****
Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...
4 mars 2014
Rehabmöte, typ...
Jahapp.
I morgon fm ska jag ut till företagshäsan. Det är något slags möte med psykologen P, läkaren L, kontorschefen T och så någon person från HR-avdelningen som reser ända hit från hufvudstaden minsann...
Har ingen aning om vad syftet med mötet är och vet därför inte heller riktigt vad jag kan förvänta mig ska hända eller vad mötet kan leda till.
Får lite olika input från L och T om vad mötet kan handla om. Och först tänkte jag gå själv. Men vid sittning med P igår så fick jag rådet att ta med mig någon. Så jag hoppas att fackombudet som varit med en del andra möten kan hoppa in med kort varsel. Har inte fått något svar från henne ännu...
Är rätt orolig inför mötet. Hatar det. Fan, jag brukar inte stirra upp mig. Men som sagt, nu är de flesta avdelningarna i hjärnan avstängda men Enheten För Krig Och Katastrof är överbemannad...
Satt på biblioteket igår och gjorde mitt bästa för att samla ihop mig. Det är en skön atmosfär där. Gillar bibliotek. Ett lugn, en harmonisk stämning och samtidigt så tillåtande, så.... fritt. En slags aktiv rofylldhet. Till skillnad mot t ex en kyrka, som också kan vara lugn men som ställer krav på nån slags högtidlig stillsam vördnad.
Kan känna vördnad för ett bibliotek också iofs, men böckerna KRÄVER inte vördnad... de vill bli lästa. Förmedla sitt innehåll. Till den som vill. På det sätt man kan och orkar. Tillåtande.
Shit vad jag svamlar...
Sittningen med P kändes faktiskt riktigt bra igår. För första gången vågade jag liksom bara vara, utan att känna att jag behöver hålla nån slags "gard" uppe. Kände mig lugn. Trygg. Kunde prata på riktigt, liksom. Skönt. Hopaps nu vi får fortsätta träffas.
En tjurskalle, som jag väl är, behöver ibland hjälp att se på saker o ting ur olika perspektiv. Eller... P känns lite som en ledstång, faktiskt. Bra å hålla i när man ska lära sig gå i trappan. Gå får man göra själv men lite stöd kan man få hålla i.
För jag vill verkligen inte "få verktyg" eller vad en del säger. Fasktiskt.
Fan, det trodde jag aldrig jag skulle säga.. att jag vill ha stöd. Hjälp. Att erkänna att jag inte riktigt fixar det här själv....
Shit pommefrite! Jag som alltid kan själv....
I morgon fm ska jag ut till företagshäsan. Det är något slags möte med psykologen P, läkaren L, kontorschefen T och så någon person från HR-avdelningen som reser ända hit från hufvudstaden minsann...
Har ingen aning om vad syftet med mötet är och vet därför inte heller riktigt vad jag kan förvänta mig ska hända eller vad mötet kan leda till.
Får lite olika input från L och T om vad mötet kan handla om. Och först tänkte jag gå själv. Men vid sittning med P igår så fick jag rådet att ta med mig någon. Så jag hoppas att fackombudet som varit med en del andra möten kan hoppa in med kort varsel. Har inte fått något svar från henne ännu...
Är rätt orolig inför mötet. Hatar det. Fan, jag brukar inte stirra upp mig. Men som sagt, nu är de flesta avdelningarna i hjärnan avstängda men Enheten För Krig Och Katastrof är överbemannad...
Satt på biblioteket igår och gjorde mitt bästa för att samla ihop mig. Det är en skön atmosfär där. Gillar bibliotek. Ett lugn, en harmonisk stämning och samtidigt så tillåtande, så.... fritt. En slags aktiv rofylldhet. Till skillnad mot t ex en kyrka, som också kan vara lugn men som ställer krav på nån slags högtidlig stillsam vördnad.
Kan känna vördnad för ett bibliotek också iofs, men böckerna KRÄVER inte vördnad... de vill bli lästa. Förmedla sitt innehåll. Till den som vill. På det sätt man kan och orkar. Tillåtande.
Shit vad jag svamlar...
Sittningen med P kändes faktiskt riktigt bra igår. För första gången vågade jag liksom bara vara, utan att känna att jag behöver hålla nån slags "gard" uppe. Kände mig lugn. Trygg. Kunde prata på riktigt, liksom. Skönt. Hopaps nu vi får fortsätta träffas.
En tjurskalle, som jag väl är, behöver ibland hjälp att se på saker o ting ur olika perspektiv. Eller... P känns lite som en ledstång, faktiskt. Bra å hålla i när man ska lära sig gå i trappan. Gå får man göra själv men lite stöd kan man få hålla i.
För jag vill verkligen inte "få verktyg" eller vad en del säger. Fasktiskt.
Fan, det trodde jag aldrig jag skulle säga.. att jag vill ha stöd. Hjälp. Att erkänna att jag inte riktigt fixar det här själv....
Shit pommefrite! Jag som alltid kan själv....
27 februari 2014
Nya sätt
Har nu alltmer accepterat att jag inte funkar som jag brukar. Och att jag behöver ändra på rätt många saker. Det är, minst sagt, en del att vänja sig vid.
Som att alltid skriva upp möten och annat i en stor väggalmanacka. Att "hålla nåt i huvudet" finns inte längre. Skallen är som Bermudatriangeln; saker försvinner spårlöst...
Som att låta bli att försöka hinna med så mycket. Att låta var sak ta tid. Och att vila emellanåt. Inte skynda till nästa och nästa...
Som att låta mig vara som jag är. Inte forcera framåt. Inte kriga mot min kropp eller skalle.
Men fasen vad svårt det är. Varje människa har väl en tid i livet då man är expert på att lära sig, den brukar väl vara från födelsen till man är ungefär 18/19 år och sen avtar efterhand.
Jag är äldre än så och det är inte så enkelt att lära in nya sätt att vara, nya sätt att göra. De gamla hjulspåren är skrämmande djupa.
25 februari 2014
Redo för jobb?
Ett skirt hopp spirar inuti.
Meningslösheten som legat som en våt filt över tillvaron, känns lite annorlunda. Det finns en vilja att finna meningen.
Det ihåliga, stumma ljudet av omvärlden som ekat så tomt har långsamt blivit mjukare, fått mer klang, fler nyanser.
Jag räcker längre.
Min ena unge berättade idag att det var skönt nu när jag inte blev "såhääär arg " (sträckte ut armarna åt sidorna så långt hon kunde) utan "bara såhär mycket arg" (minskade avståndet mellan händerna till ungefär hälften).
Och det är inte så svårt att komma upp på morronen. Energin räcker till lite lättare. Behöver inte fjösa runt på sparlåga hela tiden och gå och vila så ofta. Kan klara ut att både ta en promenad, fixa en kanna te, laga lite käk, till och med skriva inköpslistor som inte är uppåt väggarna... och - inte minst - jag läser lättare nu.
Har börjat känna efter mer i kroppen. Märker att jag ofta spänner mig väldigt mycket, i väldigt många muskler. Stod och skalade en morot och började känna efter lite i kroppen, som jag stod där. Hoppsan! Shit vad en massa onödig anspänning i benen, axlarna, nacken... Har känt efter vid fler tillfällen. Kan upptäcka när jag sitter i soffan och vilar att axlar, nacke, rygg är alldeles hård och spänd.
Tänker att jag ska slappna av, eller åtminstone inte spänna/anstränga musklerna mer än vad som behövs. Det är svårt, men blir lättare. Och jag antar att det är bra, att känna in detta och lära om musklerna till ett mer normalt "normalläge".
Inte minst vid läggdags är det ju skönt att spänna av, låta kroppen bli mjuk - och varm! Fryser ofta och funderar på om det möjligen beror på att jag spänner mig så mycket.
Sovandet går fortfarande bra. Tar zopiklon/imovane fortfarande men har gått ner i dos. Har fått lite skumma drömmar men sover sex-åtta timmar per natt vilket är helt otroligt skönt. Ibland vaknar jag till vid fyra/femrycket men har hittills kunnat somna om rätt snabbt.
Ett tag tog jag tabletten varannan dag men det fungerade verkligen inte bra. Vill gärna trappa ut tabletterna men tror det är bättre åtminstone för mig att trappa ner lugnt och stilla med lägre och lägre dos isf att köra på varannan natt.
Tror mig vara redo att börja rulla igång med jobba så smått. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på mitt eget omdöme. Har en riktigt envis, högljudd arbetsmyra i skallen. Och den myran kan det vara svårt att sluta lyssna på.
Ska träffa både läkaren L och kontorschefen nu i veckan. Och nästa vecka är det sittning med psykologen P igen. Och även möte med någon från personalavdelningen tillsammans med P, L, kontorschefen och mig. DET mötet ser jag inte fram emot. Känner mig så usel, misslyckad, dålig... det är jobbigt att träffa alla som liksom "granskar" en, vid ett och samma tillfälle. Känner mig sönderbränd av ett antal förstoringsglas, liksom...
14 februari 2014
En liten ljusning
Har haft en helt ok dag. I förrgår. Det kändes "ljust" liksom och jag orkade ta mig igenom dagen med ork och energi i behåll. När morgonen grydde och det var dags för uppstigning låg lilltösen i sängen. Isf att börja tjata om att gå upp och komma i tid till skolan, kittlade jag henne och hon skrattade och vi busade och kramades. Bara det gör ju att man känner sig pigg! Resten av dan gick i jämnt lunk trots att minstingen var hemma med feber och hosta. Jag orkade med det mesta. Fick inte något utbrott förrän på kvällen faktiskt.
Jätteskönt.
Igår var jag hos sjukgymnasterna på vårdcentralen och deltog i "Basal kroppskännedom". Har gjort övningar hos sjukgymnsaten förut, men då ensam. Nu var det i grupp.
Som vanligt när det var liggande öveningar så kändes det som att hela golvet lutade, riktigt läskigt. Annars var det helt ok. Men shit vad jag är skev i kroppen... Vänster sida kändes helt ok men höger som nåt skevt, stelt skrotavfall... Ska träffas 10 ggr så det blir intressant att se om det blir någon förändring. Om det känns annorlunda så småningom.
Blev så trött efteråt. Men när jag kommit hem kände jag mig ändå "livlig" på nåt sätt och tog mig ut och sprang. Har inte sprungit sen trettonhelgen. Blev en kortrunda på knappa 4 km, men ändå.
Maken hade fixat middag under tiden, så sen var det bara att duscha och sätta sig vid dukat bord. Mycket trevligt. Jag var faktiskt - kors i taket - HUNGRIG!! Åt som en häst. Nackdelen med det var ju att eftersom jag inte ätit speciellt mycket på flera månader så fick magen panik. Hela kroppen faktiskt. Fick lägga mig, hade frossa och magknip och maken värmde vetekudden så jag skulle få lite lindring...
Vet inte om det är tabletterna, basal kroppkännedom eller löpningen som gjorde det. Antagligen en kombo. Iallafall. Det kändes himla bra att både orka springa och att känna hunger. Och att dagen innan dessutom orkat inte bara existera utan faktiskt orkat leva en liten smula.
Vågar knappt hoppas på nåt längre - det gör ju ont när man trillar ner i skiten sen - men kanske, kanske... Är det en vändning på gång?
Jätteskönt.
Igår var jag hos sjukgymnasterna på vårdcentralen och deltog i "Basal kroppskännedom". Har gjort övningar hos sjukgymnsaten förut, men då ensam. Nu var det i grupp.
Som vanligt när det var liggande öveningar så kändes det som att hela golvet lutade, riktigt läskigt. Annars var det helt ok. Men shit vad jag är skev i kroppen... Vänster sida kändes helt ok men höger som nåt skevt, stelt skrotavfall... Ska träffas 10 ggr så det blir intressant att se om det blir någon förändring. Om det känns annorlunda så småningom.
Blev så trött efteråt. Men när jag kommit hem kände jag mig ändå "livlig" på nåt sätt och tog mig ut och sprang. Har inte sprungit sen trettonhelgen. Blev en kortrunda på knappa 4 km, men ändå.
Maken hade fixat middag under tiden, så sen var det bara att duscha och sätta sig vid dukat bord. Mycket trevligt. Jag var faktiskt - kors i taket - HUNGRIG!! Åt som en häst. Nackdelen med det var ju att eftersom jag inte ätit speciellt mycket på flera månader så fick magen panik. Hela kroppen faktiskt. Fick lägga mig, hade frossa och magknip och maken värmde vetekudden så jag skulle få lite lindring...
Vet inte om det är tabletterna, basal kroppkännedom eller löpningen som gjorde det. Antagligen en kombo. Iallafall. Det kändes himla bra att både orka springa och att känna hunger. Och att dagen innan dessutom orkat inte bara existera utan faktiskt orkat leva en liten smula.
Vågar knappt hoppas på nåt längre - det gör ju ont när man trillar ner i skiten sen - men kanske, kanske... Är det en vändning på gång?
11 februari 2014
Motigt i uppförsbacken
Så många tankar. Den ena hinner inte landa förrän nästa, och
nästa, och nästa flyger in i en ständig flod. En flod som håller på att dränka
mig. När jag inte hinner med mig själv, när jag översköljs av dessa flyktiga,
nästintill ogripbara tankar och känslor… då drunknar jag. Hinner inte få luft.
Kvävs. Sakta – men obevekligt.
Orden sviker mig. Får inte fatt på dem. Får frågan hur jag
mår. ”Bättre”. ”Hur då? På vilket sätt?” jag vet ju svaret men kan inte
formulera det. Munnen blir stum en lång stund. Jag som avskyr att vara långsam.
Att inte kunna svara direkt. Eller åtminstone – att inte kunna svara när jag
vet svaret. Ibland, i vanliga fall, kan jag vara ”långsam”, eller kanske
snarare ta tid för vissa saker. Men det är för att låta hjärnan snurra på. Så
även om kroppen är stilla och munnen tyst så snurrar skallen och jag mejslar ut
mina svar, mina tankar, mina ord.
Men nu, nu fungerar det inte. Jag är långsam i tanken. Skallen
hänger inte med. Jag avskyr det. Jag hatar vad jag blivit. Att jag inte kan.
Gapet mellan att vilja och kunna har tänjts ut långt bortom smärtgränsen till
en ständigt förtvivlad frustration över mina begränsningar.
Begränsningar som det inte går att jobba på eller träna
bort, åtminstone inte på något för mig veterligt sätt. Det blir bara värre och
värre. Jag avskyr att inte kunna påverka. Att hela jag ligger i händerna på den
obevekliga Tiden. Tiden som ska läka mig. Tiden, som jag inte vet om den kommer
kunna läka mig överhuvudtaget. Eller när den är klar. Om den nånsin blir det.
Jag vill kunna påverka min situation. Jag vill veta var jag
befinner mig på vägen till mitt mål, och hur jag kan ta mig dit på fortast tid
eller kortast väg. Eller smartast väg, oftast. Oftast är det värt att ta en
liten omväg för att slippa göra ytterligare en resa.
Ibland försöker jag tänka så nu också. Att ta det lugnt,
låta det ta tid, låta det bli en ”omväg” för att slippa ta en till resa. För
att slippa krascha igen. Ändå har jag gjort just det. Tiden, den obevekliga
Tiden, går och går och jag blir ju inte bättre. Jag fungerar inte som jag
brukar, som jag är van. Och jag hatar det. Jag hatar långsamheten,
ofärdigheten.
7 februari 2014
Att vilja men inte kunna
Trött och orolig. Kroppen gör ont och tankarna snurrar... kan inte riktigt komma till ro.
Var på jobbet igår och lämnade läkarintyget. Pratade lite med några kolleger. Gick in i mitt rum och kände efter lite. Jo, jag vill tillbaka.
Möblerade om lite, flyttade skrivbordet och stökade lite med bokhyllorna.
Vill tillbaka, vill, vill, vill! Känner mig så frustrerad. Hamnar så lätt i "återhämtningsstress" om ni förstår, jag vill bli bättre nu, fort, genast, så att jag kan börja jobba igen.
Samtidigt så är jag så trött, seg, tung i tanken... hjärnan har glappkontakt (utom katastrofavdelningen, som har full bemanning dygnet runt).
FUCK! Jag hatar när det "bara är tiden" som kan läka - jag vill kunna snabba på det här!!
Var på jobbet igår och lämnade läkarintyget. Pratade lite med några kolleger. Gick in i mitt rum och kände efter lite. Jo, jag vill tillbaka.
Möblerade om lite, flyttade skrivbordet och stökade lite med bokhyllorna.
Vill tillbaka, vill, vill, vill! Känner mig så frustrerad. Hamnar så lätt i "återhämtningsstress" om ni förstår, jag vill bli bättre nu, fort, genast, så att jag kan börja jobba igen.
Samtidigt så är jag så trött, seg, tung i tanken... hjärnan har glappkontakt (utom katastrofavdelningen, som har full bemanning dygnet runt).
FUCK! Jag hatar när det "bara är tiden" som kan läka - jag vill kunna snabba på det här!!
4 februari 2014
Känna efter, lyssna inåt...
Har ofta tryckt bort sånt jag inte velat känna av. Obehagligheter. Jobbiga saker.
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.
Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.
Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.
Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.
Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!
Men när jag stänger av det där så är det andra saker också som stängs av.
Och motsatt - nu när jag av nöd är tvungen att lyssna inåt, känna efter hur det känns, då spolas en del gammal skit upp på köpet.
Det är svårt att navigera i det där. Riktigt svårt.
Då och då känner jag mig som ett barn, som inte riktigt kan hantera sig och i ren frustration slänger sig på golvet och skriker eller kanske rusar in i sitt rum och smäller igen dörren efter sig.
Ibalnd blir jag bara panikslagen. Fast nu var det längesen jag blev det - tabletterna kapar av paniken. Det blir mer bara väldigt oroligt och jag kan inte vara stilla och det är kaos band tankar och känslor.
Det krävs en del mod att låta känslorna komma. Jag övar ibland på att låta dem finnas där, att inte fästa för stor vikt vid dem men inte heller låta dem ta över fullständigt.
Det är svårt. För även om min hjärna verkar ha glappkontakt och rent allmänt i dåligt skick så är katastrofavdelningen i full verksamhet fortfarande. Den har snarare överbemanning.
Fan, att de inte kan skicka ner några killar till avdelningen för logiskt och rationellt tänkande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)