Brännande längtan

För två veckor sen höjde jag dosen paroxetin från 20 till 30 mg.
Det var rätt jobbigt först, samma symtom som när jag började med tabletterna. Men inte riktigt lika tufft. Det har klingat av nu. Och kanske upplevde jag inte besävern lika jobbiga nu när jag kände igen dem och visste vad det berodde på.
Hur som helst. Jag kan känna en tydlig förändring i stämningsläget. Det skulle visserligen kunna bero på en del andra saker än just medicinhöjningen.

Som att våren sopar sig fram med allt större tag, värmen och soltimmarna ökar och världen sjuder av yrvaken livskraft efter vinterns dvala.
Som att jag snar, snart snaaart får ha maken hemma om kvällarna, att snaaaart, om tre veckor bara, är alla jävla kvällsföreställnignar slut. Och jag slipper vara ensam om att natta våra fyra älsklingar.
Som att jag får allt större distans till både jobbet och mig själv. Allt står inte p åspel hela tiden.
Som att jag har börjat lyssna in kroppen med hjälp av både sjukgymnast och sensei.
Som att kvällarna är ljusare och vänligare.
Som att jag börjar känna en allt större livsglädje.
Som att jag börjar se det magiska i tillvaron igen. Kan glädjas med mina barn över världens små och stora mirakler; hur härligt det är att skvätta med vatten eller se dem uppleva den djupa varma glädjen över att ha en vän som står upp för en i vått och torrt. Eller det underbara i att gå balansgång eller gunga så det suger i magen. Eller att se dem förundras över språket och med liv och lust börja konstruera egna ord, klä sin vilja och sin syn på världen i ord, glädjen i att kunna göra sig förstådd.
Som att se en solnedgång och känna magin och kraften i den, att förundras och häpna över skådespelet - och den lugna fascinationen över att se Vintergatans allt blekare, allt vagare band spänna över det mörka himlavalvet.
Som att känna doften av tusen ramslöksblad kittla näsan och se det förtrollande gröna som en matta mellan knoppande träd.

Samtidigt en ständigt pockande längtan, en längtan som gör ont.
Längtan att oförbehållslöst kunna ge mig hän och göra det jag vill, när jag vill!
Längtan efter att orka ta in allt som händer en vanlig dag.
Längtan efter att kunna uppleva hela världen utan förbehåll; utan att titta bort eller blunda för att ljuset sticker, utan att vardagens ljud skär i öronen, utan att vara så på helspänn att varje beröring elelr varje intryck blir förstärkt intill smärtgränsen...
Längtan efter att orka.
Längtan efter att springa i en skirt ljusgrön vårskog och känna livet rusa i kroppen, tillfredsställelsen att ha kommit lite längre, lite snabbare än förut.
Längtan efter att plocka en bok ur bibliotekshyllan och försvinna in i en annan värld.
Längtan efter att älska passionerat och känna lusten i hela kroppen och en njutning som bara kan nås genom att uppleva honom.
Sorgen över att inte kunna det, att inte orka, att ha mig själv som evigt förbannad bromskloss...

Och, långt inne, en brännande ilska över att det är såhär.

Asgarv!

Roar mig ibland med att göra sånadär fåniga quiz och tester på facebook. Det kan ju verkligen bli helt tokiga svar. Men ikväll slog alla rekord. Gjorde ett "auratest" med följande utfall:

Your aura is gold. Those with gold auras are often watched over by another soul or spirit. You lead a charmed life and tend to take the high road in arguments. You don’t get bogged down by everyday problems. Enlightened, calm, and transcendent are words often used to describe people with gold auras.

Jag garvade tills jag fick ont i magen. Snacka om helt fel ute!!!

Balans på skuldkontot?

Dåligt samvete.
Det är hemskt att ha det. Tärande. Hela tiden känna att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Jag har dåligt samvete för att jag är sjukskriven. Träffade P idag och han påpekade att dels har kontorets högste chef uttryckligen sagt att hon vill ha mig tillbaka när jag mår bra, att jag får ta den tid det tar. Dels så har samhället sagt okej till att jag ska få ta det lugnt och återhämta mig. Eftersom jag fått en sjukskrivning.
Har inte sett det så förut och det var lite skönt att få höra det på det sättet. Typ att alla faktiskt tycker att det är ok att jag är sjukskriven. Utom jag då...

Promenderade hem från P och tänkte mycket på vägen. Tog en promenad på kvällen också och lät tankarna mala på.
Det är fasen så svårt att komma till ro med mig själv. Har sen ungefär 14 månader tillbaka kämpat emot kroppen och skallen. Tryckt på fast det tagit emot, till och med tagit emot såpass att det slutat i tillfällig time-out; panikångest, yrsel, synrubbningar, "överkänslighet" mot sinnesintryck... llistan kan göras lång.

Men har på sistone ändå hittat något slags lugnare inställning. Det får väl vara som d et är då. Fast jag gillar det inte. Men jag kan inte fortsätta kämpa emot. Kände det i höstas, kände det i julas. Och så i januari när jag gick med på hel sjukskrivning, då hade jag börjat släppa lite på taget.
Har sedan vecka för vecka lyssnat in kroppen mer och mer. Till en början mycket skeptiskt. Det är svårt att tillåta sig att lyssna in något som man så länge gjort sitt bästa för att förtränga, stänga av, be hålla käften.
Så den definitiva vändpunkten i form av Aikido och en dryg timmes enskild träning med en mycket lugn och stabil sensei. En känsla av att vara sams med kroppen och att känna att jag har ett lugn i sinnet. Balans. Harmoni.
Jo, det var precis så mycket halleljuakänsla över det.
Och efteråt. Trött såklart efter att ha koncentrerat mig alldeles för länge för att det skulle kännas bra egentligen, och öm i vissa leder och muskler - men ändå; full av... kraft. Är nog bästa ordet att beskriva känslan.
Lugn och kraftfull.
Härligt att känna så efter månader av tomt mörker som ledde till total förlust av lusten till livet.

P sa idag att skallen min kommer fungera bättre och bättre, att det kommer att bli bra igen. Jag tror honom inte. Jag sa det också men han bara log. Jag har gärna fel, men jag tror inte det nånsin blir bra i huvudet mitt. Beskrev det för P som om skallen är full av slingriga skogsvägar isf asfalterade riksvägar. Och det känns hopplöst. Tankarna tar verkligen hundra gånger längre tid på sig att utkristallisera sig, än förut. Och orden... som rinner iväg när jag ska prata.
Koncentrationen, fokus, orken. Finns inte, i stort sett. Mindre än en bråkdel av vad det varit.
Hur ska det någonsin kunna funka bättre? Jag vet inte ens vad jag ska göra mer än vad P sa, det där jäkla ordet jag är så inihelvete trött på: återhämtning.
Hade nog nånstans föreställt mig nån slags träningsprogram. Lite som man kan få av sjukgymnasten när man har haft en skada i kroppen. Fast träning för skallen då. Typ minnesträning eller nåt. Men nej. Bara det. Återhämtning.

Endera dan ska jag ge mig i kast med den där legosatsen som ligger och väntar. Det är nåt rebellskepp ur Star Wars, om jag minns rätt (vilket jag förmodligen inte gör...). Vill gärna bygga men är lite rädd att inte få ihop det. Det är vansinnigt irriterande att inte fixa att få ihop en byggsats för BARN...
Men men. Ska verkligen gå in i det med föresatsen att ha KUL. Så får väl sjävförtroendet klara en törn då då.

Annars är jag ute mycket nu. Vid kolonilotten. Rensar, gräver iorning såbäddar och rensar igen. Det är mycket växtkraft i ogräset! Lägger nya gångar. Med täckbark. Det luktar så gott. I södra delen av lotten är det inte "iordning" dvs där är nåt som snarast beskrivs som halvvilt gotlandsänge.. Gillar att sitta där och ha den varma vårsolen i ryggen, koppen i handen och känna doften av täckbark, våt jord och varmt te.
Gillar att odla och så men det är varkligen nåt med att ha den där (rätt rejäla) biten "vildmark" att vila i. En särskild känsla av att vara omgiven av sådant som valt växtplats själv, som trivs och frodas alldeles på egen hand utan krusiduller.

Promenerar lite. Borde nog vara flitigare på det. Har ökat i vikt. Beror möjligen på paroxetinet. Det står som biverkning i dendär lappen som följer med. Men som sagt så har jag inte promenerat så mycket och dessutom blivit oerhört sugen på choklad. Kan stå emot ibland men somliga stunder är det helt galet. Nästan som gravid-sug. Bara MÅSTE! ha. NU! Och gärna mycket, alldeles för mycket...

När jag promenerade nu ikväll så gick jag för omväxlings skull inne i stan. Tomt på gatorna och ganska vilsamt ändå, trots gatsten och skyltfönster istället för mjuk mylla, knoppande träd och doftande ramslök.
Här och var kom solen fram mellan husen och så stannade jag till vid krönet och tittade ut över stan som låg nedanför med sina röda taktegel, och längre bort strandpromenaden och havet. Det glittrande, brusande, oändligt vilsamma stora havet.
Försökte komma in i post-Aikido-läge och lyckades väl lite halvt. Men ett visst lugn och en liten nypa kraft spred sig iallafall. Drog in den svala vårluften i näsan, höll andan en stund och lät luften sakta pysa ut.
Fuck you, skuldkänsla!

Lugn. Balans. Harmoni. Kraft.
Ork. Fokus.

Fyra av sex är inte så illa ändå.

Skit fucking samma

Benen går igen, trampar symaskin... Känner mig sådär rastlös igen.
Rastlös, frustrerad.

Vill komma igång. Och ju mer jag vill ju mer försöker jag, och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Det är lätt att tappa modet då. Tappa framtidstron. Tappa sig själv, till och med.

Har blivit yr nu också, golvet lutar liksom åt vänster, lite mer, så lite mindre, så lite mer, så lite mindre... Svårt att förhålla mig till det, typ...

Är så less. Vill inte mer nu. Vill ha tillbaka mig själv nu. Alla de där vanliga sakerna jag brukde göra. Sånt där jag gillar. Som inte funkar nu.
Gå på bio. Gå på restaurang med maken nån kväll. Handla ensam. Tänka ut saker. Planera. Göra utflykter med familjen. Ha filmkväll, spela spel, hitta på sagor med barnen. Bygga kojor och leka kurragömma med dem.
Jobba. Känna mig nöjd med dagsverket. Känna att "åh, äntligen fredag" och sjunka ner på ändan i soffan. Känna glädje över att det är helg, glädje över att vara tillsammans hela familjen.

Är så full av frustration över att det inte är som det borde vara. Frustration som börjar övergå i nåt slags hat. Jag hatar livet just nu. Fan!! Samtidigt - skit fucking samma. Jag orkar ju inte hata så länge. Orkar inte hålla p åoch känna en massa. Blir bara trött, trött, trött.

Trött och less.

Hej hej jobbet... eller...

Igår var jag på jobbet och hälsade på.
Kom vid tvåtiden ungefär. Satte igång en kanna te. På eftermiddagarna brukar det vara lite drop-in i fikarummet, till skillnad från förmiddagar då i stort sett alla tar fika kl 0930-0945.
Men igår kom nästan halva kontoret in som jag stod där. Det hade varit nåt möte.

Hur som helst så satte jag mig i soffan med min tekanna. Folk satt runtom och pratade. Nästan uteslutande om mötet och just sådana saker som jag lätt går igång på, sånt som rör det jag jobbat med och som också rör ledningsfrågor.
Det kom ingen panikattack vilket jag är tacksam för. Däremot blev jag irriterad över att problemen som fanns då jag blev sjukskriven fortfarande finns och snarare har blivit större än mindre.
Innan jag gick hem satt jag på tu man hand med en kollega. Hon berättade att hon nu var så less att hon bett om tjänstledigt under hösten för att plugga. Hon visste inte vad hon skulle läsa, bara att hon inte kunde vara kvar.

Tankarna malde i huvudet under eftermiddagen och kvällen.
Vill tillbaka så fort som bara är möjligt och hjälpa mina kolleger. Det är ju helt galet där. Känns så väldigt fel att jag är hemma. Känner mig inte så väldigt sjuk just nu. Bara arg och trött och frustrerad.

Hade svårt att somna igårkväll. Och så vaknade jag i vargtimmen igen. Har ändå blivit okej antal sovtimmar men jag är så himla rädd för att jag ska trilla tillbaka i sömntrasslet. Har ju knappt kommit på benen än på den fronten.
Har börjat föra sömndagbok där jag också skriver några ord om vad jag gjort under dagen. Ska se om det finns något mönster i när jag sover och inte.

Och så viskar en liten röst i bakhuvudet. Ska jag verkligen dit igen? Klarar jag att hålla distansen? Klarar jag att gå hem och lämna jobbet på jobbet?
Finns det några alternativ?

En bild säger mycket...

 

Så lång tid som jag behöver för att klara av det, så lär jag inte bli klar på flera veckor...

 



 

Gräva för sinnesro

Försöker skita i saker nu.
Eftersom jag ändå inte verkar fatta om/när jag är arbetsför så försöker jag skita i att fundera på det.
Eftersom jag bara får dåligt samvete av att inte hinna med det jag vill så försöker jag skita i att vilja hinna med att göra nånting.
Ibland går det, ibland går det inte så bra...

Försöker fokusera på väldigt konkreta saker. Nu blir det en del plantering, omskolning och annat jordnära arbete. Gräva, rensa ogräs, gödsla. Det håller tankarna i schack för det mesta.
Emellanåt måste jag ju pausa. Då drar det lätt iväg. Sånt som varit, sånt som kanske kommer att ske, eventuellt, och sånt som händer nu... tänk om, jag borde, jag borde inte, tänk om inte... och så vidare. Härvor av halvtänkta funderingar som blåser upp orosmolnen. Som gödlsar på skuldkänslorna och hopplösheten. Greppar hårt om spaden och fortsätter gräva, och som vore det magi så försvinner snart orosmolnen och det som sedan upptar min skalle är grönt och växande.

Har nu klarat två veckor utan zopiklon/imovane. Känns skönt.

Ikväll ska jag prova Aikido. Får se om det kan passa mig. Tror det. Vill så gärna få igång kroppen lite mjukt och fint på en vanlig aktivitet. Vill inte betona det sjuka. Vill hålla på med vanliga, normala aktiviteter, FRISKaktiviteter, inte sjukaktiviteter!
Är så trött på vattengympa (slutade i julas) och sjukgymnastiserandet (men kommer gå terminen ut) och jo jag kände att vattengympan funkade och jag känner att BK är bra också men jag vill inte hålla på med liksom.. sjukanpassade grejer.

Snurrig knopp och trött kropp

Öm i kroppen. Trött i musklerna. Fastän jag varit vaken i två timmar bara och tagit det lugnt så känns det som om jag varit ute och sprungit flera timmar...
Och just när det känns såhär, när jag tänker på att jag har ont och är trött, då vill jag bara be kroppen hålla käften.

För är det så farligt det här då? Jag vet ju (?) att det inte är så att jag sprungit flera timmar! Jag har sovit, oroligt kanske men ändå. Jag vill inte vara så himla medveten om hur kroppen känns och mår.
Jag vill bara göra. Utan att ha kroppen ivägen.

Samtidigt så viskar en liten röst långt inne att det är väl just det tankesättet som fått mig dit jag är nu.

Får hitta en medelväg där. Känna efter lagom mycket. Ta lagom mycket hänsyn. Kanske.
Eller möjligen just nu när jag ändå inte jobbar; lyssna in helt och låta kroppen vila då, om den nu inte vill som jag vill.

Vet varken ut eller in längre.

Bedövad och bedrövad

Fallit ner i hopplösheten.
Hur ska det nånsin bli okej, det här? Jag kommer ju ingenstans!

Är helt värdelöst hopplöst förvirrad, oförmögen att utföra ens de enklare uppgifter... orkar inget, blir så trött så trött av minsta lilla.
Kan inte hålla ifrån mig utan allt, allt, allt skär som spikar in i skallen, in i hjärtat. Alla slags intryck är så förvirrande. Kan inte sortera, de översvämmar mig. Berättelser jag hör om andra människors liv går rakt in i maggropen. Men trots att jag blir så illa berörd av andra människors tragiska öden, kan jag inte känna liksom.
Är som om jag blivit känslomässigt bortdomnad. Har ingen kraft kvar till känslorna. Ändå är stubinen kort och jag exploderar för minsta lilla.

Tror inte ens att jag orkar bry mig om att jag inte bryr mig om.
Är så matt, så trött, så sliten.
Bortdomnad.
Tom.

Väck väck, sömntablett...

Har nu hart uppehåll från imovane/zopiklon sedan... natten mot tisdag... det blir 5 nätter nu. Funkar över förväntan.
Tog 7,5 mg i ca 2 månader, sedan 5 mg ca 2 månader, sedan 3,25 (en halv 7,5 tablett) i typ 10 nätter tills 7,5 mg tabletterna var helt slut. Då köpte jag en liten manick på apoteket som man delar tabletter med, och då kunde jag dela 5 mg tabletten också och tog 2,5 mg i ca en vecka.
Sedan skulle maken iväg och för att våga köra bilen ville jag inte ta några tabletter alls. Så jag gjorde inte det. Och tänk - det gick okej att somna, och även om ajg vaknade till ett par ggr på natten så kunde jag somna om direkt, det var liksom bara som ett kort tillfälligt uppehåll i sömnen. Istället för som tidigare när jag vaknat, att hela jag både kropp och knopp var "på" och gick inte att få ner i sovläge igen.

Är fortfarande lite nere efter sista läkarbesöket. Ville ju komma igång nu. Ville slippa gå hemma i tomhet och vakuum... men det börjar våras rejält så jag ska verkligen göra allt jag kan för att försöka njuta av att inte vara på jobbet.
Sitta ute i vårsolen, och sånt där.

Fortsatt helt utmattad... fan också!

Är trött och nere, det känns så hopplöst.
Var till läkaren igår och kände liksom att jag var på gång och tänkte att jag kunde rulla igång med jobbet snart.
Men nähä. "Det är inte läge ännu", sa läkaren.

Träffade psykologen senare samma dag.
Berättade hur förvirrat och konstigt det känns att tydligen inte ha koll på vad jag klarar av. Jag tycker nog att jag har NÅGON slags arbetsförmåga nu... men tydligen inte.
Psykologen resonerade så att jag varit på väg nedåt under väldigt lång tid och därför fått lite skeva referensramar om vad ett "bra" mående är.

Så nu känner jag mig rätt så tom, aningslös på nåt sätt. Om jag inte själv kan avgöra när jag mår bra... hur ska jag då nånsin veta när jag är frisk?

Utmattad av härskartekniker...?

Stirrade ut genom fönstret på en våldsam skur av kornsnö/hagel/regn som piskades runt av häftiga vindbyar.

Tankarna vandrade iväg genom min historia och gjorde nedslag här och var. Kretsade mer och mer kring tiden före min krasch, mitt fall, mitt tappade fotfäste... kalla det för valfri metafor.
Känslor vällde fram i takt med minnena och jag märkte att hjärtat bultade hårt, svetten bröt fram och en alltför välbekant andnöd gjorde sig påmind. Det blev tack och lov ingen panikattack - eller snarare så lät jag det vara så mycket jag kunde, och då ebbade det ut.
Så jag vågade låta tankarna fortsätta loopa fram och tillbaka kring förra hösten, förra vintern, förra våren. Kring jobbet, familjen. Hur jag upplevde tillvaron då, hur jag kände det då.
Hur det fortfarande känns när jag minns vissa särskilda episoder.

Det var tokigt mycket att göra på jobbet. Jag fick färre kolleger, neddrgningar i personalstyrkan pga ekonomin. Dessutom blev det bara mer och mer att göra, vi hade behövt bli ännu fler isf färre.
Så nya mellanchefer på det. Som inte hade insikt i verksamheten, som inte förstod vidden av mitt arbete eller vad som var svårt/utmanande eller vad som var vardagsmat. Jag fick inte den uppbackning, stöttning, i arbetet som jag hade behövt.
Allt detta visste jag ju redan, det var ju tidigti historien helt uppenbart att hela kontoert, och inte bara jag, var överbelastad med ärenden. Men det var nåt mer, nåt annat, som lade sten på börda.

Var på en föreläsning/seminare för någon vecka sedan. Det var en mycket bra föredragshållare: tydliga budskap, proffsigt framförande, behaglig att lyssna på. Det gick upp som en rullgardin för mig. Där och då. Och i förmiddags när jag lät tankarna vandra insåg jag liksom vidden av det hela.

Jag upplever att jag blivit utsatt för härskartekniker. Hela våren. Mest från min nye chef men också från en del kolleger och från personal inom sjukvården. I nästan samtliga fall, tror jag iallafall, har personen i fråga använt en eller flera av teknikerna omedvetet. Även jag var helt omedveten om hur denna typ av maktspel utspelade sig. Men den växande molande, kalla klumpen i magen var jag högst medveten om. Skulden. Skammen. Känslan av total, ändlös otillräcklighet. Känslan av att inte fatta nånting. Värdelöshet. Osynlighet. Hopplöshet.

Själva insikten om detta känns smått befriande. Eftersom jag äntligen kan sätta fingret på varför jag känt mig så kränkt och arg, kan jag också göra något åt det.
Jag är en person av handling. Tänker visserligen gärna och länge (och ännu längre nuförtiden när det går långsammareatt komma fram till nånting), men för mig är det handling som räknas. Det spelar inte någon större roll att tänka aldrig så många tankar, om man inte kan omsätta det i praktiken, omsätta det i handling.
Och nu kan jag faktiskt komma från tanke till handling. Har hittat vägen ut ur alla dessa till synes kaotiska tankebanor och negativa, destruktiva känslor.

Det är rätt många som tänkt och skrivit och berättat om härskartekniker och om sätt att neutralisera dem. Jag har en uppsjö av kunskap att hämta kring detta.
Just ikväll snubblande jag över sidan www.retoritiska.se och där finns en hel del intressant... Och så har jag beställt två fjärrlån också, så snart blir det lästräning dessutom...

Det är inte utan att en viss halleluja-stämning infunnit sig i själen min.

Ett steg i taget

Har börjat trappa ner på imovane/zopiklon.
Vill verkligen inte äta tabletter och nu märker jag att jag kan bli sömning av mig själv.
Pratade lite med P om det när vi träffades senast. Han rådde mig att göra en plan, och nu har jag gjort det. Känns bra.
I planen ingår förutom en långsam nedtrappning av dos, också att sluta sova på dagen. Har gått okej att inte göra det ett litet tag nu så det känns rimligt att klara.

Har varit tokigt förkyld i ett par veckor nu. Skulle gärna vilja komma ut och springa men det får vänta tills förkylningen klingat av. Är grymt otålig. Men kan samtidigt se att jag tänker lite klokare nu; i höstas hade jag sprungit ändå, förkyld eller inte.

Ägnar därför dagarna åt att tänka, fundera, småfilosofiera lite. Kanske blir det ett nytt legobygge vad det lider. Just nu tecknar jag lite. Vet inte ens om jag gillar det, men det är en skön känsla att dra kolet eller pennan mot papperet.

Gör också mitt bästa för att läsa lite. Berättade för P att jag börjat läsa en bok av Anna Kåver. "Vad handlar den om då?" undrade han och då fick jag hjärnfrys, kunde inte för mitt liv komma ihåg vad den handlade om...
Men så är det nu. Minne som ett såll. Otålig, rastlös och trött. Koncentrationsförmågan växlar mellan dålig och usel.

Igår plockade jag fram min kalender. Den som jag fick från jobbet innan jul, den för 2014. Inser att framtiden ligger där och väntar. Så igår bläddrade jag i den och skrev in makens semesterveckor, ungarnas skolavslutning, lovdagar, och en resa jag ska göra i maj.
Funderade också på hur min egen sommar kan se ut. Oavsett om jag då är fullt arbetsför eller fortfarande sjukskriven, så kommer ju sommaren.
Och innan dess en vår, även om den för tillfället verkar vara gisslan i Kung Bores klor.

Genom kaoset, ut ur utmattningen!

I ett kaotiskt system så kan som tidigare nämnts en liten förändring av initialvärden leda till stora förändringar på sikt. Om detta sker så kan systemet efterhand börja bete sig till synes helt slumpmässigt. Om det är ett deterministiskt system så är beteendet inte slumpmässigt i egentlig mening, eftersom varje nytt värde kan bestämmas med de ekvationer som beskriver systemet.(Wikipedia)

Tre meningar som lite smått elegant beskriver hur min tillvaro känns.
Det som till en början var små förändringar i tillvaron, ledde till allt större och större avvikelser. Och till slut blev dagarna, och nätterna, fullständigt oigenkännbara. Kaotiska. Men det finns ju en anledning till att det blivit som det blev.
Det är ingen som kraschar bara sådär. Ett tag efteråt, när perspektivet, avståndet, gör att hela bilden syns lättare. Då är tecknen, de små förändringarna, rätt så tydliga. Inte alla. Det behövs mer än ett par ögon för att få syn på alla förändringar, avvikelser, som knuffat på mot branten, mot kraschen.

Så finns termodynamikens tjusiga lagar. Enligt dem finns bara ett sätt att motarbeta detta kaos, denna entropi, och det är att tillföra energi, oftast mekaniskt arbete...
Så lite halvsnurrig i skallen efter en rörig dag lutar jag mig mot naturlagarna, samlar mig och tar ett djupt andetag.
Dags att jobba. Dags att tillföra arbete. Dags att mota kaoset. Dags att bit för bit lägga bitarna på plats igen.

Det finns en naturlag till jag lutar mig mot. Lagen om Sömn och Kraft. Skulle kunna beskrivas som en kusin till termodynamik-familjen.
Ju mer Sömn desto mer Kraft.

Nu. NU.
Nu ska jag banne mig jobba mig ut ur den här skiten!

SSRI, känslor och personlighet

Har funderat över begreppet "känslor".
Och över begreppet "personlighet".

Är väl i grunden för att jag är så tveksam till paroxetint jag tar. Vad gör det med mig egentligen? Skär det av en del av mig så att jag blir "en annan", eller slipar det av det som står ivägen för att jag ska kunna vara "mig själv" fullt ut?
Får det mig att se världen grumligare, eller klarare?

Helt säker är jag iallafall på en sak. Hade det inte varit för tabletterna och mina samtal med P så hade jag mått mycket mycket sämre. I bemärkelsen haft mer besvär, mer... "lidande".

Har lekt med känslobegreppet;
det jag känner med kroppen - ett getingstick, ont i magen, avslappnad, varm...
hur jag känner mig i sinnet - mina "känslor" helt enkelt, lessen, irriterad, glad...
hur jag upplever världen - stämningen liksom, om världen går i moll eller dur...

Och funderingar kring "personlighet", vad är det egentligen?
Om personligheten består dels av mina karaktärsdrag och dels av min läggning... skulle det kunna vara så att min läggning är det som avgör hur jag upplever världen, "stämningsläget"?
Och skulle det i nästa steg kunna vara så att mina karaktärsdrag får kraft, eller växer ur, min läggning och det stämningsläge jag uppfattar världen i?

Och vidare; vad är det paroxetinet gör egentligen? Det förändrar mina känslor, förändrar stämningsläget. Och därmed får mina karaktärsdrag en annan mylla att växa i...

Samtidigt. Jag känner det så tydligt. Det gödsel som paroxetinet ger min lilla "karaktärsplanta" är inte lika kraftfull som "naturjorden".
Jag får inte lika starka känslolägen. Och inte heller lika mycket... kan kalla det "kreativitet", även om det är ett ganska vitt begrepp. Riktigt riktigt starka känslolägen är iofs inte heller särskilt kreativa.

Och så inser jag en sak.
Minskad kreativitet och tama moods är en skitsak jämfört med hur jag förmodligen hade mått annars.
Kanske inte ens hade mått alls, för den delen.

Jävla utmattningspendel!

Trött. Har blivit mer ljudkänslig igen. Svårare med tinnitusen. Och såklart... förkyld - igen.

Åker berg och dalbana i måendet. Frustrerande att det är så oförutsägbart. Går ju inte att planera så mkt.
VIlket leder till att när jag väl känner mig lite starkare så blir det att "nu kan jag passa på att 1, 2, 3..." och sen blir jag som en kokt spaghetti... Inte så konstigt, och jag borde väl lärt mig vid detta laget. Svårt att känna in ett "lagom" läge. Istället blir jag som en jäkla metronompendel som slår från ena ytterligheten till den andra, utan att kunna stanna i mittenfåran.

Känner mig som ett hopplöst mähä.

En chef betyder så mycket

Var på jobbet och hälsade på idag.
Gick in bakvägen som vanligt, smet in på mitt rum och hängde av mig jackan och väskan. Kändes rätt bra.
I korridoren hördes rösten från en kollega och vi möttes på väg till personalrummet. Han är en sån där trevlig prick, en som det känns skönt att vara i närheten av.

Alldeles innan personalrummet sitter en kollega jag tycker väldigt mycket om. Vi har inte träffats så mycket på sistone dles pga min sjukskrivning men också pga att hen varit utlånad till ett annat kontor en tid. Hen har gått igenom rätt mycket, har nu anpassade arbetsuppgifter och hade liksom jag möte igår. Med HR-personen och folk från FHV samt sin chef. Hen har samma chef som jag hade för ett år sen. Samma chef som jag stångade mig blodig med.

Kollegan berättade om sitt möte. Det var hemskt att höra. Såg i hens ansikte att tårarna låg där precis under ytan och jag visste inte om det var okej egentligen för hen men jag kunde inte låta bli att ge en kram. Kollegan har jobbat i många många år och har som jag bedömer en enorm kunskap och kompetens. Men pga att hen - pga sitt mående - inte kunde utföra vissa arbetsuppgifter så var hens chef frågande till om hen hade något att tillföra vår arbetsplats längre. Hen skulle framöver få genomgå någon typ av testning...
Jag blev oerhört illa berörd. Pratade inte så länge, men på den korta stunden tände jag till fullständigt och Enheten För Krig Och Katastrofer vrålade att VAD I HELVETE! - nu går jag till hens chef och frågar vad fan som händer?!?!
Fast det gjorde jag inte.

Gick ut i personalrummet och donade med lunchen och åt tillsammans med ett gäng som satt där redan. Försökte koncentrera mig på dem, på samtalet, komma med någon kommentar, men det var så svårt. Det bara vrålade i skallen, VAD I HELVETE!... Lyckligtvis kom en äldre kollega som ska bli morfar i sommar och började prata om det och det kunde jag fokusera lättare på.

Så småningom gick jag iväg till den där "Basal Kroppskännedom" gruppen. Det var riktigt jobbigt idag. Andningen låg högt högt uppe och jag kunde inte få bort min kollegas tårfyllda, förtvivlat sorgsna ansiktsuttryck från näthinnan. VAD I HELVETE...! Fan, jag vill GÖRA nåt! Hjälpa! Fixa!
Var så trött efteråt. Var ett tag sen jag hade så svårt att fokusera som idag. Slutkörd i kropp och knopp...

Nu har en dryg timme gått sen BK:n slutade och jag är fortfarande så himla, himla ARG och FÖRBANNAD. Jävla chef! Hur fan kan man ha ett sånt tankesätt?? Varje person, i synnerhet sådana med min kollegas kunskap och erfarenhet, är en tillgång! Hur kan den där jubelidioten ens få för sig att tänka i såna banor? Vad fan är det för människosyn?
Jag går igång som fan, det äter mig och jag kan itne hålla emot!

Och mitt eget möte skvalpar fortfarande runt i huvudet på mig, fast jag har svårt att minnas. En del minns jag välidgt tydligt (som vilket block P hade med sig att anteckna på, detaljer från tavlan som hängde på väggen, att HR-personen var väldigt kort) men annat är helt bortsopat (HR-personens namn, hur mötet avslutades, hur jag kom hem - vet att maken körde mig hem men har inget minne av det).
Följande har jag skrivit upp från mötet igår:
Långsiktighet
Täta uppföljningar
Möte med L slutet av mars, ev åter arbete sedan
P 5 ggr till, sen bedömning om ev forts?
ACT - P kollar

Och det är ju rätt bra. Hoppas nu bara att min chef och HR-personen tar med sig ungefär detta från mötet de också...

Är så lättad över att jag fått byta chef, hen som var med igår ansvarar för min rehab/återgång till arbete. Samntidigt har jag kvar den andre, den där "människo-ovärde" personen, också. Tack o lov har vi inte med varann å göra så mkt nu.
Jag behöver bli mer stabil innan jag kan möta den personen utan att gå i taket!

Svindlande statistik

Blir yr i mössan. Började skriva här den 5 januari. Nu, 2 månader senare, har bloggen över 900 visningar.

Böjer mig i respekt för er som läser, något har fått er att hitta hit. Anar att det beror på att ni är i, eller är på väg mot, ett liknande tillstånd som jag är/varit i.
Jag hoppas ni hittar er väg uppåt, framåt, ut ur en eventuell utmattning eller hinner stoppa er själva innan ni fallit alltför djupt.

Det är för jäkligt att vi kan bli så blinda att vi inte ser väggen utan rusar huvudstupa in i den. Eller är det kanske att vi i ren envishet och jävlaranamma böjer ner huvudet mot marken och kraftfullt stretar på, med blicken fäst i backen så vi inte ser vart vi är på väg?

Lyft blicken. Se framåt. Och väj!

Efterskalv från rehabmötet

Hemma nu, från det där mötet.

Gick över förväntan. Fast jag var stirrig innan. Sådär stirrig att jag liksom fick hålla mig som ett stenansikte för att inte falla ihop. Så nervös som jag brukat vara inför provspelningar, eller inför betingsspelningarna i slutet av varje studietermin.
Så nervös att när jag väl kom in var jag nästan överladdad och pratade på och ansträngde mig till yttersta gränsen för att fokusera, vara samlad, tänka igenom svaren osv.

Efteråt fick jag frossa. Satt en liten stund efteråt m P och L samt maken som kommit. Det kändes okej. Men hu vad jag mådde skit. Trodde jag skulle falla ner i panikens kvävande järnklor men lyckades hålla det stånget.

Känner fortfarande att jag balanserar på gränsen till ångest. Frossan kommer över mig då och då.
Är rastlös, trött, utmattad, uppskruvad, lättad, pressad, splittrad... Känns som om jag är på väg att slitas itu.
Som om vinterns demoner kommit över mig igen.

Men jag ska FAAAN INTE trilla dit. Inte igen. Inte nu, aldrig mer.
Jag vill, jag SKA fixa det här.
Jag ska låta mig vila, låta mig ta det lugnt, låta bli att kriga mot kroppen och skallen, låta det vara som det är även om jag inte gillar det. Men jag ska fan i mig inte få ångest, tappa viljan till livet, tappa fotfästet igen.

Jag ska fan i mig igenom det här och ut på andra sidan.



****


Sitter nu här på kvällskvisten och försöker greppa dagens möte.
Var så insnärjd i katastroftankar att jag var helt övertygad om att bli uppsagd.
Men istället var det ett så himla schysst möte och det pratades om långsiktighet och att komma tillbaka med kloka förutsättningar och att skynda långsamt...
Är så jäkla lättad över inställningen hos min arbetsgivare. Jag tror och hoppas att det inte bara var fina ord utan att det faktiskt är en helhjärtad ambition.
Blir nästan lite rörd. Att de vill satsa på lilla mig... men... nånstans djupt inne har en liten röst börjat viska - "klart de vill satsa, jag är ju bra när jag är frisk"...

Rehabmöte, typ...

Jahapp.
I morgon fm ska jag ut till företagshäsan. Det är något slags möte med psykologen P, läkaren L, kontorschefen T och så någon person från HR-avdelningen som reser ända hit från hufvudstaden minsann...

Har ingen aning om vad syftet med mötet är och vet därför inte heller riktigt vad jag kan förvänta mig ska hända eller vad mötet kan leda till.

Får lite olika input från L och T om vad mötet kan handla om. Och först tänkte jag gå själv. Men vid sittning med P igår så fick jag rådet att ta med mig någon. Så jag hoppas att fackombudet som varit med en del andra möten kan hoppa in med kort varsel. Har inte fått något svar från henne ännu...

Är rätt orolig inför mötet. Hatar det. Fan, jag brukar inte stirra upp mig. Men som sagt, nu är de flesta avdelningarna i hjärnan avstängda men Enheten För Krig Och Katastrof är överbemannad...

Satt på biblioteket igår och gjorde mitt bästa för att samla ihop mig. Det är en skön atmosfär där. Gillar bibliotek. Ett lugn, en harmonisk stämning och samtidigt så tillåtande, så.... fritt. En slags aktiv rofylldhet. Till skillnad mot t ex en kyrka, som också kan vara lugn men som ställer krav på nån slags högtidlig stillsam vördnad.
Kan känna vördnad för ett bibliotek också iofs, men böckerna KRÄVER inte vördnad... de vill bli lästa. Förmedla sitt innehåll. Till den som vill. På det sätt man kan och orkar. Tillåtande.
Shit vad jag svamlar...

Sittningen med P kändes faktiskt riktigt bra igår. För första gången vågade jag liksom bara vara, utan att känna att jag behöver hålla nån slags "gard" uppe. Kände mig lugn. Trygg. Kunde prata på riktigt, liksom. Skönt. Hopaps nu vi får fortsätta träffas.
En tjurskalle, som jag väl är, behöver ibland hjälp att se på saker o ting ur olika perspektiv. Eller... P känns lite som en ledstång, faktiskt. Bra å hålla i när man ska lära sig gå i trappan. Gå får man göra själv men lite stöd kan man få hålla i.
För jag vill verkligen inte "få verktyg" eller vad en del säger. Fasktiskt.
Fan, det trodde jag aldrig jag skulle säga.. att jag vill ha stöd. Hjälp. Att erkänna att jag inte riktigt fixar det här själv....

Shit pommefrite! Jag som alltid kan själv....