Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...
I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.
Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!
Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.
Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.
Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.
Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.
Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!
31 januari 2015
19 januari 2015
Slitas mellan jobb och vabb...
Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12.
Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.Man är sin egen värsta fiende...
17 januari 2015
Märkligt känslokall
Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt.
Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!
I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen.
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet.
Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta.
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam.
Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?
12 januari 2015
Förbannade jävla envishet...!
Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
8 januari 2015
Nedtrappning
Igår tog jag en mindre dos av paroxetinet igen.
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
3 januari 2015
Fler kvinnor utmattade - kan det här vara en delförklaring?
Tankarna började mala direkt när jag läst denna korta artikel.
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
2 januari 2015
Prestera 100%
Är just nu tämligen nöjd med att ha klarat av första heltidsdagen. Har inte bara varit på jobbet, utan faktiskt också uträttat en del bra saker, vilket känns som en fin bonus. Nöjd, som sagt.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.
24 november 2014
Sorg
Jag läste flera gånger. Två rader. Rakt på bara.
En kollega och god vän har förlorat sin son.
En sprallig ung man på väg in i vuxenlivet finns inte mer.
Avgrundsdjupet öppnade sig i magen. Tårarna rann nerför kinderna. Tungan låg som en torr raggsocka i munnen och runt den bet tänderna ihop så hårt, så hårt.
Höll på att falla ner i avgrunden men lyckades på nåt sätt vacklande balansera på kanten.
Jobbet känns som förbannat. Under de senaste året har tre av mina goaste kolleger kastats in i nåt av det mest smärtsamma, mest onaturliga som finns; att förlora sitt barn, och barnbarn.
En förälder ska inte begrava sitt barn. Den gamla generationen ska se den nya växa upp, åldras i ro för att sedan begravas och bli ihågkomna av sina barn. Och så går historien vidare. Allt annat är... FEL!
Tre unga vuxna finns inte mer, och ett litet knyte fick aldrig se världen.
Det skär och skaver. Jag blir arg och lessen. Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
En maktlöshet jag känt förut blossar upp. Glöden har väl aldrig slocknat gissar jag.
Det bränner i hjärtat. Avgrunden står vidöppen.
Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
Helvete också.
23 november 2014
23 november
Ny jobbevecka i morgon alltså.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
12 november 2014
Varv på varv
Så var det dags igen att falla bakåt.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
5 november 2014
ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...
Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
17 oktober 2014
Utmattade är inte blinda. Bara väldigt närsynta.
Har märkt att jag under rätt lång tid, förmodligen flera år, varit oerhört uppgiftsorienterad. Utan att reflektera särskilt djupt över själva uppgifterna har jag gett mig i kast med dem med stor energi och hängivenhet. Eller snarare tunnelseende.
Har varit så fokuserad, så ensidigt fokuserad, att jag liksom nästan helt tappat bort att ifrågasätta, reflektera, fundera. Varför gör jag det här? Med vilket syfte? Ligger det här i linje med vad jag vill, med mina framtidsplaner, med mina värderingar?
Det är med allt större skamkänsla jag inser att jag slarvat bort en herrans massa kraft och tid på sådant som jag egentligen tycker är skitsaker.
P betonade vikten av att det man gör ligger i linje med sina värderingar, vad man tycker är viktigt.
Han pekade också på vikten av ett gott stöd; från chef, kolleger, hemifrån.
Jag har varit väldigt upptagen av att slåss. Mot arbetsbörda, mot tidsbrist, mot min i mitt tycke idiotiske närmste chef. Har även lagt väldigt mkt energi på att bekymra mig för både mina kunder och mina kolleger och slagit knut på mig för att försöka göra alla nöjda.
Ja, nånstans har jag gått från att tänka att jag ska göra så bra jag kan på jobbet, sen är det bra med det, till att vilja göra alla NÖJDA. Nöjda, men helst VÄLDIGT nöjda. ALLA. Inte bara kunder/klienter men också mina kolleger. Och helst också min idiotiske chef. Men särskilt min väldigt mycket top-notch kontorschef. Och definitivt min familj.
Ju sämre jag mådde desto mer fokus på att göra alla nöjda. Glada.
Ju sämre jag mådde desto mer gick jag vilse.
Jag gick all-in i varje uppgift utan att fundera på hur viktigt jag tyckte det var - eller BORDE tycka det var. Var det värt att lägga så mycket kraft på just det jag gjorde? Mitt svar nu - solklart inte. Vissa saker kan man gå in i med själ och hjärta. Men inte allt.
Bland annat svarade jag så inihelvete noggrant på en arbetsmiljöenkät. Skrev en massa förslag på förbättringar om allt möjligt. Lyckligtvis slarvade jag bort den, för jag hittade den i en av lådorna när jag städade för några månader sen. Då när jag skulle börja jobba igen, för andra gången.
Det var ju inte klokt vad jag skrivit! Hade någon läst hade den antingen tyckt att jag var en jävla gnällspik eller trott att jag bodde på jobbet för jag hade ju koll på varenda liten jäkla tröskel och lös spik på hela bygget.
Var det värt att lägga så mycket tid o energi på det? Nej. Vi har ett skyddsombud, som har koll på trösklar och spikar. Min uppgift var att ge förslag på förbättringar av MIN arbetsmiljö. Gissa vem på hela kontoret som saknar skrivbordslampa? Fortfarande?!
Jag hade tappat bort mig själv. Gått vilse i fokus på andra.
Och istället för att göra vad jag hann på min arbetstid, vände jag på det och försökte "utöka" min arbetstid så jag skulle hinna göra alla nöjda. Glada.
Tror inte nån blev varken nöjdare eller gladare på grund av det, men då var jag övertygad om det.
Hur jag än gjorde blev det fel. Antingen hann jag inte med mitt jobb, eller så hann jag inte med min
familj.
Ju sämre jag mådde desto viktigare blev det att alla andra hade det bra. Och ju mer jag fokuserade på att alla andra skulle ha det bra, desto värre blev det.
Nu, efter ett drygt år som sjukskriven i olika omfattning, har jag lyckats bromsa mig så pass att tunnelseendet är borta.
Jag kan ta in fler aspekter av omvärlden än arbetet och familjen.
Till exempel kan jag se mig själv. Jag har också behov. Jag behöver också vara nöjd emellanåt.
För ett tag sen skrev jag:
"För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar./.../ Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det."
Har nu mer o mer börjat hitta någon slags egen"njutning", eller "lust", eller kanske "kul".
Var o gympade på Friskis häromdan. Efteråt, när endorfinerna rusade i kroppen, kände jag mig inte bara sådär "endorfinhög" utan faktiskt fick jag LUST till nåt. Efter passet fick jag en enorm lust att dra ut och springa en runda. Det gjorde jag inte, men LUSTEN att göra det kom.
Senare, på biblioteket, fann jag att jag fick lust att läsa en massa i ett visst ämne. Inte bara att jag ville ta reda på saker i ett visst syfte (som när jag läste på om kompostering...). Jag hade helt enkelt LUST att läsa på. Att ta reda på. För att det är KUL! Har en enorm trave böcker som jag börjat plöja i. Vissa återlämnas i stort sett olästa men några har jag lånat om flera gånger. Det går ju tyvärr fortfarande rätt långsamt med läsningen efsom jag behöver pausa så ofta.
Och njutning...
När jag kommer in på mitt arbetsrum och utför de uppgifter jag fått på ett bra sätt, då njuter jag.
När jag ligger i sängen om morronen och hör mina barn ivrigt hälsa varann god morgon och sedan börjar leka med varann. När jag hör dem sjunga, skratta, berätta saker för varann. Då njuter jag.
När S och jag skrattar tillsammans för att vi är helt synkade och har köpt exakt samma saker helt oberoende av varann, eller för att vi går ut i köket precis samtidigt för att göra te, eller när den ene säger högt precis vad den andre av oss tänker. Då njuter jag av vetskapen att jag kan vila i honom. Njuter av att han känner mig så väl, att jag känner honom så väl. Njuter av att vi finns för varann. Alltid.
Jag tror att en hel del av oss som blir utmattade, inte nödvändigvis är tokpresterare eller sådana som gnäller över hur saker o ting borde vara av rent missnöje.
För mig känns det som om det är en smygande sjukdom, något som kryper på så sakta att man inte har en chans att kunna stoppa sig i tid. Lite som närsynthet. Du märker inte det eftersom det sker så gradvis. Inte förrän du kört in i en stolpe "som inte fanns där!", tvingats till optikern och fått på dig ett par glasögon, inte förrän DÅ, när du ser alla grässtrån i gräset och alla små fina tunna kvistar i träden och alla hårstrån och textilfibrerna i kläderna - DÅ fattar du att du är närsynt och du inser vad du inte har sett på väääldigt länge.
På samma sått menar jag att utmattade människor inte är missnöjda, illvilliga, grälsjuka gnällspikar. Gradvis har deras synfält blivit suddigare, gradvis har de börjat gå vilse, gradvis har de tappat perspektivet och kan därför inte annat än se just den uppgift som ligger framför dem just nu. Därför kan de inte heller inse att det finns grader av engagemang. Att det finns olika nivåer av hängivenhet. Det är nämligen antingen av eller på. Ett eller noll. Allt eller inget.
Förhoppningsvis behöver en närsynt person inte krascha i trafiken innan det kommer signaler om att synen behöver kollas.
Tyvärr verkar det som att en utmattad behöver krascha rätt rejält innan det händer något. Dels för att vi i det här landet är lite reserverade och inte gärna lägger oss i andras liv. Tyvärr. Dels för att de av oss som faktiskt blir utmattade nog är så pass inbitna tjurskallar att vi inte ändrar på oss förrän vi absolut, definitivt inte har något annat val i hela världen än att ändra på vårt beteende.
För trots allt så är det nog en hel del personer som är på väg in i stressrelaterad sjukdom men som märker vad som är på väg att hända och som inser att det inte är bra och att det är dags att byta riktning. Som dämpar hastigheten och tar hand om sig i tid.
Vi andra envisa åsnor har inte den förmågan eller vill inte inse faktum och kör på. Och kraschar så det sjunger om det.
Jag kommer aldrig mer vara tyst och reserverad och inte lägga mig i andras liv.
Jag kommer ställa de där frågorna. De där som jag själv innerst inne hoppades få slippa - och slapp - från min omgivning alldeles för länge. Jag kommer också ställa alla de där frågorna jag önskat att vuxna runtomkring hade ställt till mig när jag var barn och "ungdom".
Vi är alla en del av någon annans tillvaro.
Ibland får vi möjligheten till att förbättra någon annans liv.
Men om vi inte frågar, får vi aldrig veta.
Har varit så fokuserad, så ensidigt fokuserad, att jag liksom nästan helt tappat bort att ifrågasätta, reflektera, fundera. Varför gör jag det här? Med vilket syfte? Ligger det här i linje med vad jag vill, med mina framtidsplaner, med mina värderingar?
Det är med allt större skamkänsla jag inser att jag slarvat bort en herrans massa kraft och tid på sådant som jag egentligen tycker är skitsaker.
P betonade vikten av att det man gör ligger i linje med sina värderingar, vad man tycker är viktigt.
Han pekade också på vikten av ett gott stöd; från chef, kolleger, hemifrån.
Jag har varit väldigt upptagen av att slåss. Mot arbetsbörda, mot tidsbrist, mot min i mitt tycke idiotiske närmste chef. Har även lagt väldigt mkt energi på att bekymra mig för både mina kunder och mina kolleger och slagit knut på mig för att försöka göra alla nöjda.
Ja, nånstans har jag gått från att tänka att jag ska göra så bra jag kan på jobbet, sen är det bra med det, till att vilja göra alla NÖJDA. Nöjda, men helst VÄLDIGT nöjda. ALLA. Inte bara kunder/klienter men också mina kolleger. Och helst också min idiotiske chef. Men särskilt min väldigt mycket top-notch kontorschef. Och definitivt min familj.
Ju sämre jag mådde desto mer fokus på att göra alla nöjda. Glada.
Ju sämre jag mådde desto mer gick jag vilse.
Jag gick all-in i varje uppgift utan att fundera på hur viktigt jag tyckte det var - eller BORDE tycka det var. Var det värt att lägga så mycket kraft på just det jag gjorde? Mitt svar nu - solklart inte. Vissa saker kan man gå in i med själ och hjärta. Men inte allt.
Bland annat svarade jag så inihelvete noggrant på en arbetsmiljöenkät. Skrev en massa förslag på förbättringar om allt möjligt. Lyckligtvis slarvade jag bort den, för jag hittade den i en av lådorna när jag städade för några månader sen. Då när jag skulle börja jobba igen, för andra gången.
Det var ju inte klokt vad jag skrivit! Hade någon läst hade den antingen tyckt att jag var en jävla gnällspik eller trott att jag bodde på jobbet för jag hade ju koll på varenda liten jäkla tröskel och lös spik på hela bygget.
Var det värt att lägga så mycket tid o energi på det? Nej. Vi har ett skyddsombud, som har koll på trösklar och spikar. Min uppgift var att ge förslag på förbättringar av MIN arbetsmiljö. Gissa vem på hela kontoret som saknar skrivbordslampa? Fortfarande?!
Jag hade tappat bort mig själv. Gått vilse i fokus på andra.
Och istället för att göra vad jag hann på min arbetstid, vände jag på det och försökte "utöka" min arbetstid så jag skulle hinna göra alla nöjda. Glada.
Tror inte nån blev varken nöjdare eller gladare på grund av det, men då var jag övertygad om det.
Hur jag än gjorde blev det fel. Antingen hann jag inte med mitt jobb, eller så hann jag inte med min
familj.
Ju sämre jag mådde desto viktigare blev det att alla andra hade det bra. Och ju mer jag fokuserade på att alla andra skulle ha det bra, desto värre blev det.
Nu, efter ett drygt år som sjukskriven i olika omfattning, har jag lyckats bromsa mig så pass att tunnelseendet är borta.
Jag kan ta in fler aspekter av omvärlden än arbetet och familjen.
Till exempel kan jag se mig själv. Jag har också behov. Jag behöver också vara nöjd emellanåt.
För ett tag sen skrev jag:
"För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar./.../ Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det."
Har nu mer o mer börjat hitta någon slags egen"njutning", eller "lust", eller kanske "kul".
Var o gympade på Friskis häromdan. Efteråt, när endorfinerna rusade i kroppen, kände jag mig inte bara sådär "endorfinhög" utan faktiskt fick jag LUST till nåt. Efter passet fick jag en enorm lust att dra ut och springa en runda. Det gjorde jag inte, men LUSTEN att göra det kom.
Senare, på biblioteket, fann jag att jag fick lust att läsa en massa i ett visst ämne. Inte bara att jag ville ta reda på saker i ett visst syfte (som när jag läste på om kompostering...). Jag hade helt enkelt LUST att läsa på. Att ta reda på. För att det är KUL! Har en enorm trave böcker som jag börjat plöja i. Vissa återlämnas i stort sett olästa men några har jag lånat om flera gånger. Det går ju tyvärr fortfarande rätt långsamt med läsningen efsom jag behöver pausa så ofta.
Och njutning...
När jag kommer in på mitt arbetsrum och utför de uppgifter jag fått på ett bra sätt, då njuter jag.
När jag ligger i sängen om morronen och hör mina barn ivrigt hälsa varann god morgon och sedan börjar leka med varann. När jag hör dem sjunga, skratta, berätta saker för varann. Då njuter jag.
När S och jag skrattar tillsammans för att vi är helt synkade och har köpt exakt samma saker helt oberoende av varann, eller för att vi går ut i köket precis samtidigt för att göra te, eller när den ene säger högt precis vad den andre av oss tänker. Då njuter jag av vetskapen att jag kan vila i honom. Njuter av att han känner mig så väl, att jag känner honom så väl. Njuter av att vi finns för varann. Alltid.
Jag tror att en hel del av oss som blir utmattade, inte nödvändigvis är tokpresterare eller sådana som gnäller över hur saker o ting borde vara av rent missnöje.
För mig känns det som om det är en smygande sjukdom, något som kryper på så sakta att man inte har en chans att kunna stoppa sig i tid. Lite som närsynthet. Du märker inte det eftersom det sker så gradvis. Inte förrän du kört in i en stolpe "som inte fanns där!", tvingats till optikern och fått på dig ett par glasögon, inte förrän DÅ, när du ser alla grässtrån i gräset och alla små fina tunna kvistar i träden och alla hårstrån och textilfibrerna i kläderna - DÅ fattar du att du är närsynt och du inser vad du inte har sett på väääldigt länge.
På samma sått menar jag att utmattade människor inte är missnöjda, illvilliga, grälsjuka gnällspikar. Gradvis har deras synfält blivit suddigare, gradvis har de börjat gå vilse, gradvis har de tappat perspektivet och kan därför inte annat än se just den uppgift som ligger framför dem just nu. Därför kan de inte heller inse att det finns grader av engagemang. Att det finns olika nivåer av hängivenhet. Det är nämligen antingen av eller på. Ett eller noll. Allt eller inget.
Förhoppningsvis behöver en närsynt person inte krascha i trafiken innan det kommer signaler om att synen behöver kollas.
Tyvärr verkar det som att en utmattad behöver krascha rätt rejält innan det händer något. Dels för att vi i det här landet är lite reserverade och inte gärna lägger oss i andras liv. Tyvärr. Dels för att de av oss som faktiskt blir utmattade nog är så pass inbitna tjurskallar att vi inte ändrar på oss förrän vi absolut, definitivt inte har något annat val i hela världen än att ändra på vårt beteende.
För trots allt så är det nog en hel del personer som är på väg in i stressrelaterad sjukdom men som märker vad som är på väg att hända och som inser att det inte är bra och att det är dags att byta riktning. Som dämpar hastigheten och tar hand om sig i tid.
Vi andra envisa åsnor har inte den förmågan eller vill inte inse faktum och kör på. Och kraschar så det sjunger om det.
Jag kommer aldrig mer vara tyst och reserverad och inte lägga mig i andras liv.
Jag kommer ställa de där frågorna. De där som jag själv innerst inne hoppades få slippa - och slapp - från min omgivning alldeles för länge. Jag kommer också ställa alla de där frågorna jag önskat att vuxna runtomkring hade ställt till mig när jag var barn och "ungdom".
Vi är alla en del av någon annans tillvaro.
Ibland får vi möjligheten till att förbättra någon annans liv.
Men om vi inte frågar, får vi aldrig veta.
10 oktober 2014
Det här med att få tummen ur...
Jahapp.
Här sitter jag nu vid det smuliga köksbordet och skriver. Äntligen. Har tänkt skriva flera gånger men...
Har haft så svårt att komma mig för. Blir så trött nuförtiden, jobbet är roligt och tar helt klart ut sin rätt. Brukar mest bara orka "vara" om eftermiddagarna.
Är uppe i 50% nu. Det vart rätt stor skillnad i att jobba 2 timmar om dan och att jobba 4. Hinner med mer. Kan göra saker som tar längre tid efsm jag har tid på mig att göra klart.
För än så länge funkar det inte riktigt att lämna något halvvägs, för att fortsätta nästa dag. Helt meningslöst faktiskt, för jag måste börja om då.
Det är kul. Och tröttande.
Har alltmer tydligt märkt av en inte så trevlig sida hos mig. Jag har börjat skjuta upp saker. Det behöver inte vara särskilt svåra eller jobbiga grejer. Bara det att det liksom inte... flyter i riktningen, liksom. Svårt o förklara känner jag.
Men som förut, innan liksom, då gjorde jag grejer liksom "bara sådär". Tjoff, tjoff, tjoff, klart, liksom. Oavsett hur mycket eller lite "flyt i riktningen" det var så blev saker gjorda.
Nu är det väldigt mycket "jag ska bara göra x först.... och titta där, vad konstigt, det får jag kolla på...." osv. Det som egentligen borde göras blir ogjort medan en massa annat blir grudligt utfört. Inte är det nån logik i det heller. Om jag vet att "nu behöver jag verkligen tvätta annars blir det kaos i morgon när tjejerna inte har några rena tröjor"... Nä, då blir det med stor säkerhet inte gjort. Nästa grej kanske är att, tja, t ex fixa matlåda till jobbet. Fy så tråkigt. "Men titta, vad mycket tvätt, jag måste dra igång tvättmaskinen ju!"
Och så håller det på. Rätt störigt beteende alltså. Jag blir jävligt irriterad på mig själv, min dåliga självdisciplin och ffa att jag har ju BESTÄMT när jag ska göra det och ÄNDÅ skjuter jag på det.
Och så ställer jag till det. Blir galet irriterad och väldigt uppjagad, när jag hamnar i tidsnöd.
Men så, besynnerligt nog, inträffar "The Triss-moment". Ni vet. PLÖTSLIGT HÄNDER DET. När det råkar flyta i riktningen liksom.
Har länge, flera månader, tänkt skaffa träningskort på Friskis. Som ligger så lååångt bort - inte... Så en dag nyligen råkade jag vara i närheten av Friskis i ett helt annat ärende och DÅ! Minsann, så cyklade jag till Friskis och ordnade med medlemsavgift och träningskort. Det tog ju inte särskilt lång tid, och dessutom så hade jag redan gjort allt jag skulle ändå. Så det var inte så att jag cyklade till Friskis för att skjuta upp nåt annat jag skulle göra. Det var liksom bara så att det flöt i rätt riktning.
Om två veckor ska jag på ACT, för första gången. Är milt skeptisk och hoppas på att det ska ge något. Hittills har de tre frågorna satt myror i skallen på mig och det är väl ett gott tecken tänker jag.
Här sitter jag nu vid det smuliga köksbordet och skriver. Äntligen. Har tänkt skriva flera gånger men...
Har haft så svårt att komma mig för. Blir så trött nuförtiden, jobbet är roligt och tar helt klart ut sin rätt. Brukar mest bara orka "vara" om eftermiddagarna.
Är uppe i 50% nu. Det vart rätt stor skillnad i att jobba 2 timmar om dan och att jobba 4. Hinner med mer. Kan göra saker som tar längre tid efsm jag har tid på mig att göra klart.
För än så länge funkar det inte riktigt att lämna något halvvägs, för att fortsätta nästa dag. Helt meningslöst faktiskt, för jag måste börja om då.
Det är kul. Och tröttande.
Har alltmer tydligt märkt av en inte så trevlig sida hos mig. Jag har börjat skjuta upp saker. Det behöver inte vara särskilt svåra eller jobbiga grejer. Bara det att det liksom inte... flyter i riktningen, liksom. Svårt o förklara känner jag.
Men som förut, innan liksom, då gjorde jag grejer liksom "bara sådär". Tjoff, tjoff, tjoff, klart, liksom. Oavsett hur mycket eller lite "flyt i riktningen" det var så blev saker gjorda.
Nu är det väldigt mycket "jag ska bara göra x först.... och titta där, vad konstigt, det får jag kolla på...." osv. Det som egentligen borde göras blir ogjort medan en massa annat blir grudligt utfört. Inte är det nån logik i det heller. Om jag vet att "nu behöver jag verkligen tvätta annars blir det kaos i morgon när tjejerna inte har några rena tröjor"... Nä, då blir det med stor säkerhet inte gjort. Nästa grej kanske är att, tja, t ex fixa matlåda till jobbet. Fy så tråkigt. "Men titta, vad mycket tvätt, jag måste dra igång tvättmaskinen ju!"
Och så håller det på. Rätt störigt beteende alltså. Jag blir jävligt irriterad på mig själv, min dåliga självdisciplin och ffa att jag har ju BESTÄMT när jag ska göra det och ÄNDÅ skjuter jag på det.
Och så ställer jag till det. Blir galet irriterad och väldigt uppjagad, när jag hamnar i tidsnöd.
Men så, besynnerligt nog, inträffar "The Triss-moment". Ni vet. PLÖTSLIGT HÄNDER DET. När det råkar flyta i riktningen liksom.
Har länge, flera månader, tänkt skaffa träningskort på Friskis. Som ligger så lååångt bort - inte... Så en dag nyligen råkade jag vara i närheten av Friskis i ett helt annat ärende och DÅ! Minsann, så cyklade jag till Friskis och ordnade med medlemsavgift och träningskort. Det tog ju inte särskilt lång tid, och dessutom så hade jag redan gjort allt jag skulle ändå. Så det var inte så att jag cyklade till Friskis för att skjuta upp nåt annat jag skulle göra. Det var liksom bara så att det flöt i rätt riktning.
Om två veckor ska jag på ACT, för första gången. Är milt skeptisk och hoppas på att det ska ge något. Hittills har de tre frågorna satt myror i skallen på mig och det är väl ett gott tecken tänker jag.
Utsättning
En sak jag märker nu är att det är inte helt enkelt att sluta med SSRI.
Det här med utsättning är nåt mysko som är svårt att få tag i vettig info om. Den konspiratoriskt lagde kan nog hitta en mängd anledningar till det..
Har epostat P en fråga, vad det är för skillnad på utsättningssymtom och abstinens, egentligen?
Har inte fått svar från honom ännu.
Ingen aptit. Trampar med fötterna, "trampar symaskin" som mormor skulle sagt. Svettningar och frossa om vartannat. Konstiga "stötar" i musklerna, mest i benen.
Och så själva skallen... rör jag mig för snabbt eller byter riktning hastigt, då känns det som roulette i huvudet. Hjärnan kör en egen spin därinne, hänger inte med resten av kroppen och knoppen.
Mycket obehagligt.
Funderade över det ett tag, googlade en del och hittade en intressant artikel i "Dagens Medicin" från 2013.
"/.../det är skandalöst så dåligt vi förskrivare är informerade om SSRI-utsättnings- och abstinenssymtom. Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta.
Den andra funderingen är att vi alldeles för lättvindigt förskriver SSRI och SNRI för obehag i tillvaron. Indikationen är endogen depression. Tyvärr har läkemedelstillverkarna lyckats få till ett tämligen brett indikationsområde: Egentlig depression, tvångssyndrom, paniksyndrom, social fobi, generaliserade ångesttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom.
Jag finner det helt ansvarslöst att utsätta patienterna för dessa preparat för att de ”gått in i väggen”. Det är inte, och har aldrig varit, en godkänd indikation för förskrivning. /.../"
http://www.dagensmedicin.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/
Jag lutar mer och mer åt att utsättningssymtom och abstinens är två ord som beskriver samma sak. Fast med olika klang.
Abstinens antyder - för mig - en reaktion man får när kroppen saknar en substans som intas regelbundet, antingen 1. bruk av otillåtna medel eller 2. en icke socialt accepterad mängd alkohol.
Medan utsättningssymptom - för mig - antyder en reaktion man får när kroppen saknar ett regelbundet intag av tillåtna medel.
Vad som är tillåtet eller inte är situationsbundet. Morfin är tillåtet ibland (t ex när det ges av vårdpersonal efter en operation) men inte annars (när du köper och intar det på egen hand. Opererad eller inte.) Alkohol är tillåtet, visserligen, men ingen skulle nånsin få för sig att kalla torrfylla för "utsättningssymtom". Eller...?
Jag har ju fått mina tabletter på lagligt, tillåtet, sätt. Men kroppen min skiter liksom i om jag köpte preparatet på apoteket från en dam i vit rock, eller om jag fixade det på en bakgata från en dam i kappa och för stor hatt.
Jag mår rätt knasigt i vilket fall, när preparatet går ur kroppen.
Det här med utsättning är nåt mysko som är svårt att få tag i vettig info om. Den konspiratoriskt lagde kan nog hitta en mängd anledningar till det..
Har epostat P en fråga, vad det är för skillnad på utsättningssymtom och abstinens, egentligen?
Har inte fått svar från honom ännu.
Ingen aptit. Trampar med fötterna, "trampar symaskin" som mormor skulle sagt. Svettningar och frossa om vartannat. Konstiga "stötar" i musklerna, mest i benen.
Och så själva skallen... rör jag mig för snabbt eller byter riktning hastigt, då känns det som roulette i huvudet. Hjärnan kör en egen spin därinne, hänger inte med resten av kroppen och knoppen.
Mycket obehagligt.
Funderade över det ett tag, googlade en del och hittade en intressant artikel i "Dagens Medicin" från 2013.
"/.../det är skandalöst så dåligt vi förskrivare är informerade om SSRI-utsättnings- och abstinenssymtom. Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta.
Den andra funderingen är att vi alldeles för lättvindigt förskriver SSRI och SNRI för obehag i tillvaron. Indikationen är endogen depression. Tyvärr har läkemedelstillverkarna lyckats få till ett tämligen brett indikationsområde: Egentlig depression, tvångssyndrom, paniksyndrom, social fobi, generaliserade ångesttillstånd och posttraumatiskt stressyndrom.
Jag finner det helt ansvarslöst att utsätta patienterna för dessa preparat för att de ”gått in i väggen”. Det är inte, och har aldrig varit, en godkänd indikation för förskrivning. /.../"
http://www.dagensmedicin.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/
Jag lutar mer och mer åt att utsättningssymtom och abstinens är två ord som beskriver samma sak. Fast med olika klang.
Abstinens antyder - för mig - en reaktion man får när kroppen saknar en substans som intas regelbundet, antingen 1. bruk av otillåtna medel eller 2. en icke socialt accepterad mängd alkohol.
Medan utsättningssymptom - för mig - antyder en reaktion man får när kroppen saknar ett regelbundet intag av tillåtna medel.
Vad som är tillåtet eller inte är situationsbundet. Morfin är tillåtet ibland (t ex när det ges av vårdpersonal efter en operation) men inte annars (när du köper och intar det på egen hand. Opererad eller inte.) Alkohol är tillåtet, visserligen, men ingen skulle nånsin få för sig att kalla torrfylla för "utsättningssymtom". Eller...?
Jag har ju fått mina tabletter på lagligt, tillåtet, sätt. Men kroppen min skiter liksom i om jag köpte preparatet på apoteket från en dam i vit rock, eller om jag fixade det på en bakgata från en dam i kappa och för stor hatt.
Jag mår rätt knasigt i vilket fall, när preparatet går ur kroppen.
25 september 2014
Pastisch på Torsten Flinck
En något mer sprucken version än Flincks men ändå. Jag reser mig igen.
Man gör ju det, förr eller senare, uppenbarligen.
Sitter just på biblioteket. Har gjort djupdykningar i lite olika hyllor och har lånat Grossis böcker igen.
Tänkte jag skulle ta till mig en del av hans tips, eller "verktyg" kanske det heter? (Fast verktyg är för mig nåt som man har för att sätta ihop möbler med...)
Ska träffa L senare idag. Vill upp i tid nu. Och så vill jag börja fasa ut paroxetinet.
Är pissetrött MEN det har visat sig att jag har stor järnbrist. Också. Har fått järntabletter och ska också typ "utreda" min extremt kraftiga mens. Helst skulle jag plocka ur hela den där jäkla apparaten för jag vill inte använda den längre.... men då hamnar jag väl i klimakteriet och det vore minst sagt lite övermåttan att förutom utmattnings-allmäntrötthetochbristpåkoncentrationochettsjuhelveteshumörochjävligtanti och järnbrist-trötthet dessutom lägga till klimakterie-bitchighet till min inte särskilt förtjusande personlighet.
Har för övrigt köpt nya byxor i veckan eftersom jag lagt ut så kring midjan. Är ute och springer men det är envist kvar, det där mjuka sladdriga på mitten.
Och så har jag fått ett lönebesked med den intressanta summeringen
"att betala till arbetsgivarens namn : 3000 kr"
Livet är underbart. Sägs det.
Men.
Jag reser mig igen.
Men går det för fort så tuppar jag av.
Så.
Jag reser mig LÅNGSAMT igen.
Man gör ju det, förr eller senare, uppenbarligen.
Sitter just på biblioteket. Har gjort djupdykningar i lite olika hyllor och har lånat Grossis böcker igen.
Tänkte jag skulle ta till mig en del av hans tips, eller "verktyg" kanske det heter? (Fast verktyg är för mig nåt som man har för att sätta ihop möbler med...)
Ska träffa L senare idag. Vill upp i tid nu. Och så vill jag börja fasa ut paroxetinet.
Är pissetrött MEN det har visat sig att jag har stor järnbrist. Också. Har fått järntabletter och ska också typ "utreda" min extremt kraftiga mens. Helst skulle jag plocka ur hela den där jäkla apparaten för jag vill inte använda den längre.... men då hamnar jag väl i klimakteriet och det vore minst sagt lite övermåttan att förutom utmattnings-allmäntrötthetochbristpåkoncentrationochettsjuhelveteshumörochjävligtanti och järnbrist-trötthet dessutom lägga till klimakterie-bitchighet till min inte särskilt förtjusande personlighet.
Har för övrigt köpt nya byxor i veckan eftersom jag lagt ut så kring midjan. Är ute och springer men det är envist kvar, det där mjuka sladdriga på mitten.
Och så har jag fått ett lönebesked med den intressanta summeringen
"att betala till arbetsgivarens namn : 3000 kr"
Livet är underbart. Sägs det.
Men.
Jag reser mig igen.
Men går det för fort så tuppar jag av.
Så.
Jag reser mig LÅNGSAMT igen.
13 september 2014
Ingen luft
För första gången på väldigt länge fick jag panikångest. Världen rasade. Famlar tomt efter nåt slags grepp men får inget fäste.
Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.
Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.
Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.
Huset, det underbara lilla hyreshuset vi bor i, ska säljas. Orsaken är gräslig, fruktansvärd, och jag orkar inte gå in på det nu. Vi kommer inte få bo kvar. En av få trygga punkter i tillvaron är borta.
Och lämnar ett gapande vakuum i min bröstkorg.
Jag vet inte om jag kommer orka andas in igen, ta livet i hornen och kämpa mig tillbaka. Eller om jag bara ska låta det vara. Låta vakuumet släcka ut det sista av gnistor och skita i alltihop.
12 september 2014
Självömkan
Det blir väldigt enahanda, det här.
P ritar sina sinuskurvor över måendet, ringar in toppen och säger "håll igen", ringar in dalen och säger "pressa bara liiite här". Förrädiskt enkelt. Måendet sammanfattat i ett fint, lagom kurvigt streck.
Har surfat på en vågtopp ett litet tag nu. Varit trött visserligen, men senaste två veckorna ungefär har ändå varit okej. En känsla av hoppfullhet, och styrka. Trötthet, absolut, ibland galet trött, men ändå med en underliggande styrka liksom.
Pratade med L idag över telefon. Jag har svimmat några ggr vilket ffa S tycker är oroväckande. Så jag ringde lydigt L för att höra vad han tänkte. Och hörde mig själv liksom utifrån... "jo men förutom det så är det bra, jag är lite trött men det känns bra... jag är inställd på att gå upp i tid... jo det är lättare att stänga av och så, jag mår fint."
Men orden ekade falskt efteråt. Jag var så trött, mentalt tom, vid lunch att jag blev sittandes där jag parkerat arslet, i en och en halv timme bara satt jag där på en stol i lunchrummet medans folk runtomkring kom, åt och gick igen.
Bruset i huvudet tog över allt mer. Bakhuvudet brann. Tillslut tvang jag kroppen att resa sig och gå iväg. En rejäl kraftansträngning. In på mitt rum för att hämta väskan och byta skor. Stod en stund utanför dörren med nyckeln i handen. gäspade och gäspade. En av psykologerna på jobbet gick förbi. "Är det kväll nu?" undrade han med ett vänligt leende. "Mmmm..."
Han stod och tittade på mig när jag fumlade med nyckeln. Fan, gå iväg, titta inte... snälla...
"Gå hem och vik ihop dig en timme" tyckte han och sa hejdå.
Väl hemma gick jag och la mig, inte en timme men tre.
Är så trött och tom.
Och jag är så inihelvetes jävla trött på att vara så inihelvetes jävla trött.
Jag vill inte mer nu!
Hur mycket ska man orka med egentligen? Jag är så satans trött på den här jävla skiten!
HELVETES JÄVLA PISS OCH SKIT! JAG HATAR DET HÄR!
JAG VILL FÖR I HELVETE ORKA LEVA NU!
JAG VILL VILL VILL VILL VILL!!!
...och ju mer jag vill desto mindre orkar jag...
ett dränerande moment 22
Kafka IRL
P ritar sina sinuskurvor över måendet, ringar in toppen och säger "håll igen", ringar in dalen och säger "pressa bara liiite här". Förrädiskt enkelt. Måendet sammanfattat i ett fint, lagom kurvigt streck.
Har surfat på en vågtopp ett litet tag nu. Varit trött visserligen, men senaste två veckorna ungefär har ändå varit okej. En känsla av hoppfullhet, och styrka. Trötthet, absolut, ibland galet trött, men ändå med en underliggande styrka liksom.
Pratade med L idag över telefon. Jag har svimmat några ggr vilket ffa S tycker är oroväckande. Så jag ringde lydigt L för att höra vad han tänkte. Och hörde mig själv liksom utifrån... "jo men förutom det så är det bra, jag är lite trött men det känns bra... jag är inställd på att gå upp i tid... jo det är lättare att stänga av och så, jag mår fint."
Men orden ekade falskt efteråt. Jag var så trött, mentalt tom, vid lunch att jag blev sittandes där jag parkerat arslet, i en och en halv timme bara satt jag där på en stol i lunchrummet medans folk runtomkring kom, åt och gick igen.
Bruset i huvudet tog över allt mer. Bakhuvudet brann. Tillslut tvang jag kroppen att resa sig och gå iväg. En rejäl kraftansträngning. In på mitt rum för att hämta väskan och byta skor. Stod en stund utanför dörren med nyckeln i handen. gäspade och gäspade. En av psykologerna på jobbet gick förbi. "Är det kväll nu?" undrade han med ett vänligt leende. "Mmmm..."
Han stod och tittade på mig när jag fumlade med nyckeln. Fan, gå iväg, titta inte... snälla...
"Gå hem och vik ihop dig en timme" tyckte han och sa hejdå.
Väl hemma gick jag och la mig, inte en timme men tre.
Är så trött och tom.
Och jag är så inihelvetes jävla trött på att vara så inihelvetes jävla trött.
Jag vill inte mer nu!
Hur mycket ska man orka med egentligen? Jag är så satans trött på den här jävla skiten!
HELVETES JÄVLA PISS OCH SKIT! JAG HATAR DET HÄR!
JAG VILL FÖR I HELVETE ORKA LEVA NU!
JAG VILL VILL VILL VILL VILL!!!
...och ju mer jag vill desto mindre orkar jag...
ett dränerande moment 22
Kafka IRL
31 augusti 2014
Frustration - vägen in i helvetet
Vid senaste sittningen pratade P och jag om vad som fått mig att hamna i utmattningen.
Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.
Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.
När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.
På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.
Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.
Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.
Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.
Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?
Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.
Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.
Jag pratade om en del situationer på jobbet. Det blev mest skrap på ytan, kändes det som, för min del iallafall. Jag kom inte riktigt ner till det som kändes mest, som kändes tyngst. Mest prat om hur jag inte fixade att liksom stå upp för kunderna.
Idag har jag legat mest hela dan. Antagligen för att jag sprang rätt långt igår men det är en annan historia... Jag har haft lite tid att fundera under tiden huvudet legat på kudden.
När jag först började på jobbet så var jag så himla NÖJD med att jobba där. Det kändes så BRA, liksom! Väldigt meningsfullt, själva arbetsuppgiften. I jobbet ingår att se varje människas potential, styrka, möjligheter. Det ligger i linje med mina värderingar.
Dessutom hade jag fått en massa goa kolleger. Inte bara en eller två. Utan typ sextio! Det kändes skitbra.
Jag tror att jag skulle kunna beskriva mig som väldigt engagerad och lättlärd. En av mina äldre kolleger beskrev att det kändes som att jag kommit in i jobbet så himla snabbt att det för honom kändes som att jag jobbat där länge. Det kändes ju bra.
Men nånstans på vägen började engagemanget och glöden vändas från något positivt till... frustration.
Jag fick ta över en arbetsuppgift från en kollega som hastigt blivit sjukskriven. Det var jätterörigt. Och jag var inte väldigt insatt i arbetsuppgiften. Jag vet att jag jobbade som 17 för att få till det för kunderna och det blev nog början till slutet.
Anmälde mig till internutbildningar för att komma in mer i det hela och det var nog det som höll mig uppe den där hösten. Att emellanåt åka iväg två dar, bo på hotell och bara få liksom... input. Och tid för mig själv. Ensamhet. Ljuva stillhet.
På senhösten kom en kollega in för att hjälpa till med arbetsuppgiften. Nu var vi tre som grejade. Det kändes som att vi var på god väg att liksom få ordning, få saker o ting på rätt plats liksom och jag kämpade rejält och passade på att jobba i mellandagarna för att "få undan".
Sen kom kallduschen. Neddragningar. Vi blev två. Plus att vi fick fler arbetsuppgifter. Och ny chef.
Jag var så inihelvete frustrerad. Hur jag än försökte hitta lösningar så blev det liksom bara värre. Jag sökte stöd hos min nye chef. Fick till svar att jag skulle fråga min kollega. Tredje gången jag bad om hjälp och fick samma svar, kontrade jag med att "du är min chef, om du inte vet får du ta reda på det!". Svaret jag fick sedan gjorde att jag bara gav upp. Jodå, chefen hade tagit reda på att jag enligt prioritetsordningen skulle prioritera uppgift X och Y. Jag jobbade BARA med X och Y så hans svar betydde helt enkelt att jag skulle prioritera hela min kundgrupp... Jag var nära att bara slå huvudet i väggen.
Jag var frustrerad hela arbetsdagarna. Minns att när jag började gå till jobbet kröp det inpå mig och när jag kom fram var jag redan uppe i varv. Jag var så himla irriterad, och kände mig aldrig nöjd med vad jag gjort på jobbet. Det var hemskt.
Kundgruppen, människorna i X och Y, var inte helt lätta att "hantera" och jag fick liksom inget stöd.
Minns särskilt ett tillfälle då jag fått ett självmordshot. Personen tyckte att jag dröjt för länge med nåntng och därför tänkte hen nu ta livet av sig. Jag vände mig till chef, så som våra interna instruktioner är. Vid mötet med chef fick jag den bisarra frågan "jaha, och hur lång tid rör det sig om?"
Ingen fråga om hur jag mådde. Ingen fråga kring min upplevelse. Efter mötet fick jag en panikattack.
En i raden av många.
Fick panikångest under möten på jobbet. Det kom ju ytterligare nedskärningar, ledningen var tämligen vek och saknade dessutom - enligt min uppfattning - förståelse för de olika arbetsuppgifterna. Från att ha känt stort förtroende och eget ansvar och förfogat över tiden relativt fritt, kände jag mig istället styrd, övervakad - varje timme, varje minut, bevakades "uppifrån" och om kalendern inte var fullskriven kallades man ut på "jour" i kundhallen.
Det är så många olika delar i detta att jag vet inte riktigt hur jag ska bryta ner det i småbitar.
Arbetsbördan. Stödet ifrån chef. Detaljstyrning i tid, men brist på ledarskap - det kändes som att jag fått en övervakare istället för en operativ chef.
Pendlade mellan ilska och frustration å ena sidan, hopplöshet och "skit fucking samma" å andra sidan. Och en jävla massa dåligt samvete över hur kunderna blev lidande på grund av det.
Hela situationen gjorde mig så oerhört trött. Var grinig när jag kom hem. Fräste åt familjen. Orkade inte leka. Orkade inte kela. Orkade inte med nånting.
Nånstans ville jag ändå liksom inte ge upp. Jag kämpade på. Fick panikattacker allt oftare. Minns särskilt två episoder.
Den ena var efter en attack då jag vart så matt efteråt att jag somnade till inne i vilrummet. Kontorschefen, T, kom och pratade med mig. Hon följde mig till det rum jag hade då, och vi pratade. Jag fick frossa och hon hämtade en filt. Föreslog att jag skulle ta en vecka sjukledigt (vilket jag naturligtvis inte gjorde). Pratade lugnt och ringde också hem till mig senare på kvällen för att kolla läget. Jag tyckte det var oerhört pinsamt, samtidigt som jag var tacksam över hens omtanke.
Den andra var efter en attack jag fått under ett möte, eller rättare sagt kände jag under mötet att det var på väg så jag gick därifrån, ut i köket för att dricka vatten i djupa klunkar, andas och liksom ta det lugnt. Gick till mitt rum. Då kom min chef. Han hämtade vatten till mig och sen sa han nåt i stil med att såhär kunde jag ju inte ha det. Och sen sa han nåt jag ALDRIG kommer glömma.
"Du behöver ju en tablett eller nåt". Fan vad arg jag blev över det. Inte då, men efteråt, när det sjunkit in lite.
Jag fick iallafall komma till B. Och det var ju starten på hela vändningen. Fast chefen tyckte att jag skulle vända mig till min vårdcentral för att få hjälp där. Men på vårdcentralen sa de att jag skulle vända mig till Företagshälsan. Och så höll bollandet på tills B på eget initiativ bokade in mig hos företagsläkaren.
Om jag då bortser från jobbet?
Om jag ser till min fritid, min familj, min egen tid?
Tja. Jag slutade spela, det var tråkigt och en stor förlust, absolut. Det var inte det att jag inte orkade eller så, utan helt enkelt att jag hade ont i mina axlar. Jag var hos sjukgymnast en del då under hösten för att få hjälp med det där. Gick på vattengympa också.
Ett av barnen hade det tufft med kompisarna i skolan. Hon hade sina kompisar, men så var det några andra som var taskiga. Det var såklart svårt att höra att ens barn har det jobbigt på den fronten. Det går ju inte att finnas där jämt för sitt barn, och det blev plågsamt tydligt.
S hade rätt många järn i elden, både på jobbet och vid sidan av. Men han hämtade alltid barnen på eftermiddan, och ordnade och grejade med att handla och fixa käk de flesta eftermiddagar.
Vi har ingen familj i närheten, ingen "naturlig avlastning" på det sättet men en gymnasietjej kom de flesta gånger vi behövde barnvakt. Och ibland käkade vi middag ihop med en annan barnfamilj, turades om att laga maten.
Så ja, visst hade det kunnat vara lugnare hemmavid. Men å andra sidan var det inte något extremläge heller, kan jag tycka. Som vilken barnfamilj som helst. Vardagen full av utmaningar - men också guldkanter.
Och ärligt talat.
Även om man helt klart ska se över balansen i livet, den mellan vad som ger och vad som tar, så hur jävla balanserat måste livet vara för att man ska klara av en sjuk arbetsorganisation?
För den var tamejfan sjuk.
Och den är fortfarande inte frisk.
27 augusti 2014
4:e veckan.... eller 4:e dagen...
Tänk vad duktig flicka jag varit nu ett par veckor. Gått ifrån jobbet efter två timmar. Trots att det känts väldigt frustrerande.
För ärligt talat. På en vecka nu gör jag knappt ens det jag förut hann med på en dag. EN FUCKING JÄVLA DAG! Tio timmar i veckan. Med avbrott för paus och fika... fast i omvänd ordning förstås. Har börjat nagga på de där timmarna.
Det är fjärde veckan nu. Eller - omräknat - fjärde dagen....
Först vart det liksom sådär att "äh, ska ju ändå bara fika första kvarten kan lika gärna komma in lite senare" och så travade jag in kvart i tio. Och då..."eftersom jag kom kvart i får jag ju stanna till kvart i..."
Sen har jag börjat komma halv iallafall och självfallet stannat till kvart i.
Gav mig själv ett inre förmaningstal och skärpte till mig. Igår höll jag jobbtiden prick.
Idag var jag kvar till... två... med en paus då jag tog en halvtimmes promenad för att hämta ett par koftor. Kom tillbaka t jobbet för att det låg på vägen hemåt och jag hade en baguette i kylen som jag tänkte ta t lunch. Sen blev det liksom bara att jag stannade.
T kom tillslut och tittade mig i ögonen och frågade om jag inte varit väldigt länge på jobbet nu? Dags att kila hem! Ja ja...
Sover en del på eftermiddagarna. Är så himla trött i skallen. Idag sov jag tre timmar. S väckte mig vid halv åtta "nu får du faktiskt ta och komma upp, annars kan du inte sova ikväll!"
Fattar inte hur jädra dum jag är. Jag är ju faktiskt jävligt trött på att vara såhär och vill ju komma upp på banan ordentligt. Och jag är ju inte dummare än att jag fattar att det inte är så jävla bra att "smygjobba".
Ändå gör jag det.
Ungefär som om jag vore en hetsätare vid en galet stor buffé... smäller i mig av allt jag kommer över - för att sen må dåligt och kräkas. Fast jag jobbar och/eller sätter igång en massa projekt som snurrar på samtidigt och sen när det blivit alldeles för mycket så rasar jag ihop...
Adrenalinjunkie? Arbetsnarkoman? Självplågare? Eller bara jävligt korkad???
Igår satt jag med en kompis ute i lusthuset och myste. Det var världens busväder men vi satt därinne med varisin filt, i skenet av levande ljus och med regnet trummande på tak och fönster. Och pratade och pratade. Och så åt vi soppa med bröd och goda ostar. Och pratade. Verkligen liksom pratade. Det var så himla mysigt. Och skönt. Skönt att prata, skönt att vara, skönt att det var så lugnt och skönt att sitta i allt det fina vackra för lusthuset är väldigt vackert - stillsamt vackert - även inuti.
Min kompis, som också har det rätt så tufft nu, tyckte också att det var så skönt. Hon kände sig glad i själen.
Jag med.
14 augusti 2014
14 augusti
Jahapp, jag har nu varit igång 8 arbetsdagar.
Det gick rätt så bra första veckan. Fix med rummet, städa ur gamla papper o broschyrer som var inaktuella.
Fixa med ny telefon och låta datorn köra på med oändliga uppdateringar.
Denna veckan har jag hållit på med internutbildningar, inläsning och sådant. det har inte gått riktigt så bra som jag hoppats på. Huvudvärk, och så det där stickande, krypande ilandet som börjar i nacken och sprider sig upp i skallbasen. Tinnitusen gör sig väldigt påmind. Blä.
Men jag har klarat det iallafall, åtminstone är jag godkänd på proven. Men sen hur säker jag känner mig det är en annan sak... fast i dialog med kunder så kan jag ju be om att få skicka info via epost. Så får jag tid på mig att kolla upp att allt är rätt. Tänker jag. Å andra sidan är det väl ett litet tag till innan det blir skarpt läge på den fronten tror jag.
Har varit en del uppe på odlingslotten. Det var rätt så övervuxet när jag kom dit efter vår lilla semester. Så det har blivit mycket rensning och röjning.
Jäkla ogräs som växer och växer... rätt som det är har det trängt undan grödorna, kvävt dem med både rötter och blad. Snott både näringen och ljuset. Det krävs mer passning än jag gett den här sommaren.
S har hittat ett fint lusthus som vi ska sätta på plats vad det lider. Jag har gillat vår lott väldigt mycket och har haft en del bry kring hur jag ska organisera det liksom med odlingsbäddar och rabatter och så.
Nu får hela lotten en fast utgångspunkt och det tror jag kommer göra det så mycket lättare att få till en trädgårdsdel - och när den är på plats blir det också mer naturligt vart odlingarna hamnar.
Dessutom är lusthuset väldigt tjusigt, som ett litet slott nästan... det kommer pryda sin plats och tänk vad mysigt att sitta där om sensommarkvällen med tända ljus och kura skymning i lugnet.
Har hittat en app där jag fyller i allt möjligt; hur mkt jag sover, vad jag äter, hur mkt jag rör mig och "energi"... den gör att jag får bra koll på det mesta.
Kan få ut kurvor också, och cirkeldiagram. He he. Både över hur mkt jag sover, hur mkt "energi" jag haft under en dag och även t ex fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner i mitt matintag.
Har blivit en del aha-grejer. Som lett till viss förändring faktiskt. Mest på matfronten.
Och sen är det lite skönt att "låga" dagar när energistapeln är kort, ofta hänger ihop med just maten och sömnen.
Sovet försöker jag bara skita i så mkt det går. Alltså, inte hänga upp mig för mkt på det. Inte bekymra mig. Och på matfronten så är det så himla lätt nu att se att jo men idag fick jag inte i mig så mkt som jag borde, det är DÄRFÖR jag är trött. Jag håller INTE på att falla tillbaka i utmattning igen.
För det är ju också det där med perspektivet.
Jag har fortfarande en rejäl bugg i tidsuppfattningsfunktionen, liksom. Jag har så himla lätt att dra förhastade slutsatser typ att "Tjohoo, vad jag mår bra idag! Nu är jag tamejtusan frisk!" eller tvärtom, måla allt i svart för att jag varit låg och orkeslös ett par dar.
Nr jag nu kör med personlig bokföring liskom så blir det lättare att ha en mer objektiv, mer realistisk hållning.
Lättare att glädjas lite lagom över en bra dag, och inte falla ihop i hopplösheten - "jag blir ju ALDRIG bra...! - efter en eller ett par orkeslösa dagar.
Annars tyker jag det är rätt svårt det här med hur jag ska förhålla mig till mig själv och mina tankar och känslor.
För uppenbarligen har jag lyssnat för mycket på vissa tankar och känslor (allt hänger på att jag gör det här bra nu, inga misstag, nu måste jag fixa det och det... och så måste jag bara, och sen ska jag bara göra den där när jag ändå håller på och så ska jag passa på att... osv...) och inte alls på annat och inte reflekterat så mycket bara konstaterat att hoppsan vad många oätna lunchlådor jag har i kylen.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska lyssna på och vad jag inte ska bry mig om så mycket... Det är trassligt liksom.
Som det här med ätandet t ex, jag vet ju nu mycket tack vare appen, att jag behöver äta mer och annorlunda än vad kroppen liksom signalerat om. Där ska jag inte lyssna på kroppen för den ljuger för mig. Jag behöver visst äta även när jag inte är hungrig, för annars mår jag pissigt och sen slutar det med att jag typ tar en glass. I bästa fall. I värsta fall så svimmar jag.
Och sen det här med läsningen på jobbet. Ska jag fortsätta och läsa för att "träna upp mig" eller ska jag låta bli att läsa, då när det börjar ila och krypa bak i nacken och upp i huvudet? Blir det bättre eller sämre eller spelar det ingen roll? Ska jag lyssna på kroppen eller inte?
Lite svårnavigerat område, det här.
Det gick rätt så bra första veckan. Fix med rummet, städa ur gamla papper o broschyrer som var inaktuella.
Fixa med ny telefon och låta datorn köra på med oändliga uppdateringar.
Denna veckan har jag hållit på med internutbildningar, inläsning och sådant. det har inte gått riktigt så bra som jag hoppats på. Huvudvärk, och så det där stickande, krypande ilandet som börjar i nacken och sprider sig upp i skallbasen. Tinnitusen gör sig väldigt påmind. Blä.
Men jag har klarat det iallafall, åtminstone är jag godkänd på proven. Men sen hur säker jag känner mig det är en annan sak... fast i dialog med kunder så kan jag ju be om att få skicka info via epost. Så får jag tid på mig att kolla upp att allt är rätt. Tänker jag. Å andra sidan är det väl ett litet tag till innan det blir skarpt läge på den fronten tror jag.
Har varit en del uppe på odlingslotten. Det var rätt så övervuxet när jag kom dit efter vår lilla semester. Så det har blivit mycket rensning och röjning.
Jäkla ogräs som växer och växer... rätt som det är har det trängt undan grödorna, kvävt dem med både rötter och blad. Snott både näringen och ljuset. Det krävs mer passning än jag gett den här sommaren.
S har hittat ett fint lusthus som vi ska sätta på plats vad det lider. Jag har gillat vår lott väldigt mycket och har haft en del bry kring hur jag ska organisera det liksom med odlingsbäddar och rabatter och så.
Nu får hela lotten en fast utgångspunkt och det tror jag kommer göra det så mycket lättare att få till en trädgårdsdel - och när den är på plats blir det också mer naturligt vart odlingarna hamnar.
Dessutom är lusthuset väldigt tjusigt, som ett litet slott nästan... det kommer pryda sin plats och tänk vad mysigt att sitta där om sensommarkvällen med tända ljus och kura skymning i lugnet.
Har hittat en app där jag fyller i allt möjligt; hur mkt jag sover, vad jag äter, hur mkt jag rör mig och "energi"... den gör att jag får bra koll på det mesta.
Kan få ut kurvor också, och cirkeldiagram. He he. Både över hur mkt jag sover, hur mkt "energi" jag haft under en dag och även t ex fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner i mitt matintag.
Har blivit en del aha-grejer. Som lett till viss förändring faktiskt. Mest på matfronten.
Och sen är det lite skönt att "låga" dagar när energistapeln är kort, ofta hänger ihop med just maten och sömnen.
Sovet försöker jag bara skita i så mkt det går. Alltså, inte hänga upp mig för mkt på det. Inte bekymra mig. Och på matfronten så är det så himla lätt nu att se att jo men idag fick jag inte i mig så mkt som jag borde, det är DÄRFÖR jag är trött. Jag håller INTE på att falla tillbaka i utmattning igen.
För det är ju också det där med perspektivet.
Jag har fortfarande en rejäl bugg i tidsuppfattningsfunktionen, liksom. Jag har så himla lätt att dra förhastade slutsatser typ att "Tjohoo, vad jag mår bra idag! Nu är jag tamejtusan frisk!" eller tvärtom, måla allt i svart för att jag varit låg och orkeslös ett par dar.
Nr jag nu kör med personlig bokföring liskom så blir det lättare att ha en mer objektiv, mer realistisk hållning.
Lättare att glädjas lite lagom över en bra dag, och inte falla ihop i hopplösheten - "jag blir ju ALDRIG bra...! - efter en eller ett par orkeslösa dagar.
Annars tyker jag det är rätt svårt det här med hur jag ska förhålla mig till mig själv och mina tankar och känslor.
För uppenbarligen har jag lyssnat för mycket på vissa tankar och känslor (allt hänger på att jag gör det här bra nu, inga misstag, nu måste jag fixa det och det... och så måste jag bara, och sen ska jag bara göra den där när jag ändå håller på och så ska jag passa på att... osv...) och inte alls på annat och inte reflekterat så mycket bara konstaterat att hoppsan vad många oätna lunchlådor jag har i kylen.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska lyssna på och vad jag inte ska bry mig om så mycket... Det är trassligt liksom.
Som det här med ätandet t ex, jag vet ju nu mycket tack vare appen, att jag behöver äta mer och annorlunda än vad kroppen liksom signalerat om. Där ska jag inte lyssna på kroppen för den ljuger för mig. Jag behöver visst äta även när jag inte är hungrig, för annars mår jag pissigt och sen slutar det med att jag typ tar en glass. I bästa fall. I värsta fall så svimmar jag.
Och sen det här med läsningen på jobbet. Ska jag fortsätta och läsa för att "träna upp mig" eller ska jag låta bli att läsa, då när det börjar ila och krypa bak i nacken och upp i huvudet? Blir det bättre eller sämre eller spelar det ingen roll? Ska jag lyssna på kroppen eller inte?
Lite svårnavigerat område, det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)