Tydligen är det lätt att bli utmattad igen, när man väl varit det en gång. Säger vissa.
Kanske är det sant.
Jag blev sjuk i en sjuk organisation. Som P uttryckte det - jag var symptomet på att nåt haltade på arbetsplatsen.
När jag så småningom kom upp ur träsket och kom på banan igen, fick jag delta i ett karriärutvecklingsprogram. Det som kom fram där var, bland många andra saker, att jag har en ganska stark entreprenöranda som nog blev alltför kvävd på min dåvarande arbetsplats.
Nu har jag satt några järn i elden och jobbar på flera fronter för att nå någon slags resultat. Egen firma. Bok. Flytta till ny ort. Eventuellt söka en ny arbetsplats - igen...
Ironiskt nog verkar jag bli helt slutkörd av att jobba på att få en bättre arbetssituation.
Kommer jag halka dit igen?
Kommer cirkeln slutas?
16 september 2018
14 september 2018
"Sköt om dig"
Sköt om dig. En enkel mening med väldigt komplicerad innebörd.
Hur fan gör man?
När jag småsprang ut från P:s kontor ekade meningen i huvudet ett par varv.
Känner att jag är otroligt trött och sliten. Har ingen aning hur jag ska ladda upp mig.
Vet inte hur man gör.
"Sköt om dig"...
Var är laddsladden?
31 augusti 2018
Det omätbara
Åh vad glad jag blev av att läsa den här artikeln om en bok som är helt nyutgiven! Den är skriven av Jonna Bornemark och innehållet verkar i mina ögon vara väldigt intressant. Nygamla tankar kring synen på oss människor och vad vi gör.
"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet.
Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."
Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!
"...Måluppfyllelse, säkerställa, evidens, kriterier – begreppen styr våra liv. Genom införandet av new public management inte bara i offentlig verksamhet utan på allt fler platser i yrkeslivet har lett till en styrning av arbetet in i minsta detalj. Men också de som utsätts för arbetet – patienterna, eleverna, kunderna – klassificeras och mäts. Vi har till och med börjat mäta oss själva, som lydiga små kugghjul i maskineriet självkontrollerar vi vår hälsa, våra framsteg, vår duglighet.
Allt det där har krupit sig på, steg för steg, det är svårt att minnas att det någonsin var annorlunda. Men hur, och vad leder detta paradigm till? Vilka djupgående konsekvenser för människan har detta eviga räknande, och går det att stoppa?..."
Jag tänker också på min egen text "Lyft blicken från individen" som berör en del av det Jonna Bornemark belyser i sin bok "Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde".
Vilken jag förresten ska beställa per omgående!
27 juli 2018
24 juli 2018
Att pusha sig själv
Har funderat på hur långt man kan pusha sig till olika saker.
Jag har t ex själv haft både pianolektion, fysikprov och konsert (fiol) med bruten arm. I ett av fallen visste jag inte att den var av...
Hur som.
Såg ett klipp med en orkester där alla, en bit in i stycket, åt en ganska stark chilifrukt. Och sedan - trots ganska svåra plågor - genomförde stycket till slutet. Sedan kräktes vissa medlemmar.
Det fick mig att fundera på hur mycket av alla möjliga "signaler" man kan stänga av. Eller snarare sätta sig över, bemästra för att genomföra något annat, fokusera på att genomföra en gemensam uppgift.
När delarna tillsammans blir mer än summan av alla som är med. När man har en roll som ingen annan kan axla, som andra är beroende av.
Då kan man klara nästan vadsomhelst.
På bekostnad av... vad?
Klippet är 4 minuter och ganska fascinerande.
Varsågoda, tango jalouise - med hetta 🙂
15 juni 2018
Trevligt
Att vara trevlig lönar sig inte, om man är tjej.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.
Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.
Det konstaterar en metastudie från Mittuniversitetet.
Kan krasst konstatera att listan på hur män och kvinnor möter olika förväntningar utifrån just könstillhörighet, blir längre och längre.
8 juni 2018
Win some, lose some
Vissa dagar känns livet som en enda lång förlustaffär.
När en del av det man lärt sig, tränat på... försvinner.
Jag märker det när jag läser läxorna med mina barn. Ord och begrepp som känns så välbekanta men liksom glider iväg som en hal tvål, svåra att greppa igen - för att inte tala om att kunna förklara eller resonera kring.
Jag märker det när jag använder kroppen. Det går trögare, det är stelare, det krävs mer vila. En del saker går överhuvudtaget inte att göra längre.
Jag märker det när jag pratar och försöker skriva. Sådant som jag tänker på glider iväg, minns inte, ord försvinner och sådant jag vill skriva ramlar på någon minut utanför minnesboxen och är förevigt förlorat.
Jag tänker på människor jag mött, särskilt lärare och andra som jag sett upp till, som lämnat jordelivet och förevigt tystnat. De kommer aldrig mer plantera idéer i mitt huvud eller vrida om min världsbild.
Jag tänker också på alla relationer som ebbat ut, några är saknade andra inte, men alla har liksom tagit någ med sig. Eller kanske lämnat en tomhet.
Vissa dagar känns livet som en slags evig studentskiva där framtiden ligger som en ljus sommarhimmel med mörka moln knappt synliga i horisonten, och festen gör allt för att klämma ur vareviga kvadratcentimeter ur den där blå himlen innan det mörka kommer.
Nya lärdomar, nya människor, nya tankar, nya utmaningar som liksom lämnar ett slags löfte om framtiden; "Vi kan inte avslöja nåt men det blir nåt helt annat än det här! Det blir säkert skitbra - men det kan gå åt helvete också. Faktistk rätt troligt. Men tills dess - LET'S PARTY!!!"
Boyes knoppar brister i smärta och ja, det kan vara jävligt jobbigt att öppna nya dörrar. Det känns som om jag aldrig kommer finna mig till ro i de rum jag passerar. Förr eller senare måste jag gå vidare. Söker - ibland frenetiskt, ibland mer sansat, men alltid sökande - efter det där stället där det känns okej att stanna. Varje ny plats erbjuder något annat än den förra - och samtidigt blir det allt fler saker som inte erbjuds längre och som lämnar saknad efter sig.
Har aldrig tänkt om mig att jag är en sökare. Kanske var jag inte född till det, utan blev det längs de där av livet nödvändiga förlustaffärerna.
Å andra sidan - människor förändras väl egentligen aldrig. Det är fokuset som byts men strävan och sinnets ramar är de samma.
Har alltid gillat att lära nytt. Ny musik. Nya intrument. Nya böcker. Nya ämnen. Drivet att simma allt djupare ner i kunskapsspiralerna... Läste Hans Uno Bengtsson i gymansiet och det var nog på randen av vad min skalle klarade av att greppa då men fascinationen och längtan av mer - den har jag nog förevigt inskriven i själen.
Att kittlas av musik... att låta intrumentet, musiken, själen... hela tillvaron faktiskt... ta form i toner. Omvandla träliga skalövningar och etyder till resor genom och utanför världen så som den ter sig i skolböcker, termometrar, instruktionshäften, luxmetrar, decibelmätare, linjaler, lagar, voltmetrar, gegrafiska gränser eller andra torra sätt att beskriva världen. Bekanta sig med nya, och återuppta välbekanta stycken. Låta fingrarna knyppla ut rymder rakt in i mina öron - befriade från vardagens tredimensionella fängelse. Att berätta om och skapa med toner. Helt ljuvligt och fruktansvärt smärtsamt och allt däremellan. Där detalj och helhet inte utesluter varandra, man är både myra och universum på samma gång. Ett sätt att uttrycka sig som inte behöver ta omvägen om orden. Att ständigt sträva mot såväl teknisk som musikalisk fulländning och veta att det kommer aldrig bli perfekt. Man kommer aldrig i mål. Och det är själva poängen. Det är inte målet utan vägen som är grejen.
Att sträva med och mot sig själv, överkomma sina egna hinder liksom. Sträva i en riktning. Mot ett mål som man vet att man aldrig kommer nå. Där har jag varit större delen av livet.
Att sträva med och mot sig själv, överkomma sina egna hinder liksom. Sträva i en riktning. Mot ett mål som man vet att man aldrig kommer nå. Där har jag varit större delen av livet.
Så, kanske har jag varit en sökare hela tiden, ändå. Isåfall så är det väl så att jag behöver hitta nya skor att gå i.
Och hur fan slutar man känna saknad?
23 maj 2018
När jag vet vad jag är...
... då ska jag se till att inte slipa bort det för att "passa in" på nån jäkla arbetsplats, i en roll som passar lika illa för alla.
En såndär standardarbetsroll som är som ett par byxor från nån random klädkedja, som liksom aldrig sitter riktigt bra på någon för hela konstruktionen är en kompromiss mellan motstridiga önskemål.
När jag vet vad jag är, vilket jag hoppas komma fram till åtminstone ett par år innan jag dör, så ska jag betrakta mina egenheter, det som sticker ut från "alla andra" och gör mig till just den jag är - och njuta av dom. Jag ska inte pressa in mig i några komprimissbyxor. Inte ens om jag tvingas gå naken.
Och nu, tills jag kommit fram, ska jag ägna mig åt att lista ut vad jag är. Och vad jag inte är.
Det är nog en bra sak att börja rita kartlinjen - vad skiljer mig från resten av världen, var går min gräns...? Vad är jag kanske, och vad är jag kanske inte.
Ensam, det är jag.
Och jag tror att jag är ganska envis.
Sådärja. Bara resten kvar nu då...
En såndär standardarbetsroll som är som ett par byxor från nån random klädkedja, som liksom aldrig sitter riktigt bra på någon för hela konstruktionen är en kompromiss mellan motstridiga önskemål.
När jag vet vad jag är, vilket jag hoppas komma fram till åtminstone ett par år innan jag dör, så ska jag betrakta mina egenheter, det som sticker ut från "alla andra" och gör mig till just den jag är - och njuta av dom. Jag ska inte pressa in mig i några komprimissbyxor. Inte ens om jag tvingas gå naken.
Och nu, tills jag kommit fram, ska jag ägna mig åt att lista ut vad jag är. Och vad jag inte är.
Det är nog en bra sak att börja rita kartlinjen - vad skiljer mig från resten av världen, var går min gräns...? Vad är jag kanske, och vad är jag kanske inte.
Ensam, det är jag.
Och jag tror att jag är ganska envis.
Sådärja. Bara resten kvar nu då...
22 maj 2018
Observera lite mera II
Så har vi haft en liten högtid inom familjen. Hos oss.
Med gäster alltså.
Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.
Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.
Med gäster alltså.
Det gick ändå hyfsat, det där att stå lite på avstånd och "observera lite mera". Att försöka hålla sig lite på utkanten och inte gå in i diskussioner, eller att helt enkelt bara skita i vissa saker.
Det blir lite lättare att göra det med samvetet i behåll också, när man gör det medvetet. När det inte blir av tidsbrist som något hoppas över, när inte ilskan tar överhand och låser all talförmåga - utan det bara får vara. Det är lättare då. Att stå ut med sig själv liksom.
Men fan vad lång tid det tar sen efteråt att vila ikapp. Tre dar! Och är ännu inte helt tillbaka.
Det är lite kul att träffa folk. Och det är dränerande. Två konstateranden att bära med i bakhuvudet.
27 mars 2018
Trötthet
Det finns flera sätt att beskriva trötthet.
Vårtrötthet. Dagen-efter-trött. Trött och seg. Trött pch matt. Trött på. Trött av.
Att vara trött utan att vara sömnig är tortyr.
Jag vet inte vilken trötthet jag är i nu, är dock tacksam att den har sällskap med sömnighet.
22 mars 2018
20 januari 2018
Tre år på banan.
Så har jag varit i farten på heltid i tre år.
Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).
De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.
I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.
Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.
Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.
Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.
Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.
Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.
Tålamod. Gah... not with me anymore.
11 januari 2018
Är det bra att arbeta?
Den frågan ställer sig arbetsmiljöverket i en rapport från 2012.
Själv har jag inte funderat så mycket på det förrän ganska nyligen.
Faktiskt har jag ifrågasatt rätt mycket av det jag förut tagit för självklart. Och jag har betett mig rätt olika mot förut.
Har bytt jobb ofta. Tredje jobbet nu på tre år. Går mot att jobba på mindre och mindre "övervakade" jobb - där jag är nu har jag så stor frihet att det är löjligt. Samtidigt som jag tjänar bra och får uppskattning för det jag gör (som blir bra trots - eller kanske just tack vare - att jag är på kontoret mer typ 8 timmar i veckan än 8 timmar om dan).
Samtidigt som jag ibland faktiskt fnissar lite i hemlighet åt min situation nu jämfört med den arbetsplats där jag blev sjuk, så gnager ändå nåt slags dåligt samvete. Kanske är det Luther som styr över det, det där insocialiserade protestantiska arvet där arbete är vägen till frälsning.
Ett par månader är det väl nu, som jag drömt mardrömmen där jag sjunker ner i vattnet, ner, ner, ner och där ovanför rösten som konstaterar att "där försvinner mina skattepengar"...
VARFÖR är det så? Eller mer konstruktivt: hur fan blir jag av med det?
Och kanske mest relevant i sammanhanget är det väl ändå att fråga sig, varför det dåliga samvetet föds ur att inte känna att man bidrar tillräckligt till kapitalismens ekorrhjul.
Särskilt när en jobbat så hårt så länge att en blivit sjuk av det.
Jag är ingen marxist, men jag kan säga att min tidigare ganska liberala hållning har vänt åt vänster. Kan inte se någon annan logik än att arbete åt andra är åt helvete.
Iallafall i den form vi känner det.
Samtidigt tror jag inte riktigt på att det blir bättre av "gigekonomi" eller "fria agenter", inte i ett samhällsperspektiv.
---
Är halvvägs till en ny examen. I ett nytt ämnesområde. Det är intressant, själva ämnet. Men min strävan i sig är också lite intressant. Den drivs av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte kunna tillföra tillräckligt, en känsla att fortfarande ha rollen "sönderspelad musiker". Vad är en ospelbar violinist värd? Inte mer än en trasig leksak. Alltså inget. Intressant att självkänslan till så stor del bygger på yrkesidentiteten. Förbaskade Luther.
För cirka två år sen, fick jag från en klok person frågan om vad jag jobbat med i mitt liv - alltså alla olika jobb. När jag berättade om mitt musicerande och vad jag gjort i den vägen (som jag då inte längre kunde) fick jag istället för en beklagande grymtning ett utrop "men ÅH vilken ERFARENHET!"
Och det är ju för katten just det där, ERFARENHETEN, som betyder nåt. Eller iallafall borde göra det. För självkänslan alltså.
Nu har jag ju dessutom också erfarenheten av att ha varit utmattad.
Börjar så smått inse att det är DÄR jag behöver se mig själv. Istället för att se listan med tillkortakommanden och förluster, behöver jag titta på mina erfarenheter. Skit samma att jag inte besitter en viss färdighet längre. Jag har ändå erfarenheten av att tillgodogöra mig den. Erfarenheten från att ha gått vägen och nått målet, även om resan råkar vara över för att man kanske till och med blivit bryskt avsparkad mitt under färden.
Om färdigheten säger något om vad människan kan göra eller utföra... så kanske erfarenheterna hon fått säger något om vad hon kan föreställa sig. De banar liksom vägen för nya tankebanor och nya föreställningsvärldar, tänder ljuset i dittills dunkla skogar, drar upp ridån och blottar nya djup...
---
Överväger att ta upp bloggandet igen. Inte för att jag är sjuk eller så, men jag har fortfarande en massa tankar som behöver komma ut - filtrerade och utmejslade genom tangentbordet blir de något mer eller kanske något annat, än när de bara är i huvudet.
Som funderingen på om det är bra att arbeta.
Jag tror faktiskt inte att det är det.
22 november 2016
Nu får det fasen vara nog!
Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.
På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.
Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.
Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".
Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.
Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.
Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?
Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?
Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.
Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.
På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.
Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.
Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".
Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.
Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.
Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?
Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?
Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.
Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.
29 september 2015
Lyft blicken från individen!
Har nyligen varit på ett frukostseminarium om "sjukskrivningsmiljarden" och de åtgärder/insatser som den finansierat.
Och jag är så jävla... frustrerad.
Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.
Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?
En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?
De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.
Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?
Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.
Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??
Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?
Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.
Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.
Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!
Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?
I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?
Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?
Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.
Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.
Och jag är så jävla... frustrerad.
Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.
Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?
En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?
De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.
Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?
Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.
Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??
Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?
Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.
Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.
Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!
Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?
I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?
Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?
Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.
Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.
9 augusti 2015
Några ord till dig som är utmattad...
Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)
Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.
Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.
Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.
Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.
Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.
Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.
Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.
Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.
Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...
Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.
Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: psyke.nu
Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.
Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...
Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar - som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt de som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.
9 juli 2015
Semester
Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.
Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.
Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.
Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.
Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.
Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.
Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.
Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.
Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.
Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.
Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.
22 maj 2015
Kampen tar ju aldrig slut…!
Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)
Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.
Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.
Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)
Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.
Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.
Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.
7 maj 2015
27 april 2015
Tvivel
Eller mer precist är det självtvivel.
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...
Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.
Vem är jag nu?
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...
Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.
Vem är jag nu?
25 april 2015
Gamla mönster
Jag såg en slags bild en gång, en "graf" över sjukdomsförloppet och tillfrisknandet hos en person med utmattningssyndrom. Den såg logisk och förutsägbar ut.
Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..
Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.
Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.
Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.
Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.
Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.
Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför inte liksom?!
Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.
Jag tror inte personen som ritade den har nån vidare egen erfarenhet av vare sig insjuknande eller tillfrisknande av utmattning. Antingen det eller så är jag inte alls på äg att tillfriskna. För det är tamejfan varken förutsägbart eller logiskt, och jag följer inte alls den där "kurvan"..
Träffade P för definitivt sista gången 30 mars. Träffade L sista gången förra veckan. Eller, vi bokade inte nån ny tid. Och så har jag hört ryktesvägen att han går i pension till halvårsskiftet. Och jag har ny chef sen 1 april.
Jag känner mig rätt så utelämnad, faktiskt. Och det känns de senaste två veckorna som att det börjar tippa utför.
Men jo, det finns saker som funkar. Jag sover om nätterna, för det mesta. Det går bra att läsa, tack och lov. Inga panikattacker på väldigt länge. Inga svimningsanfall. Det går bra att natta de två yngsta. Jag har till o med gjort bra saker på jobbet.
Det som inte känns bra, är dels att jag är så vråltrött. Det kom som ett brev när jag började heltid efter nyår. Sen lättade det lite, blev värre efter den där lastbilsolyckan, planade ut lite igen - men nu de senaste två veckorna har det blivit värre och idag fick jag till o med lägga mig mitt på dan ett par timmar. Det har jag inte gjort sen i höstas, sovit på dagen.
Jag orkar inte ens ut på kolonilotten, hade planerat det efter jobbet några dagar men det gick bara inte. Det fans inte på kartan..!
Vidare så har jag hamnat i en dålig trend med att stanna kvar på jobbet efter halv fem. Aja baja. Men det har bara inte gått att lämna, det är grejer som MÅSTE bli gjorda.
Och så har jag blivit mer glömsk, både med vad jag har gjort och med att komma ihåg vad jag ska göra. Vilket är skrämmande välbekant.
Det är så jäkla svårt att hålla emot. Jag hittar inte kraften riktigt att göra det, vill inte heller vara en fyrkantig byråkratnisse utan när saker kommer upp så vill jag lösa dem.
Kanske sitter problemet i att jag känner mig... nästan SKYLDIG att lösa problemen. Att det är "mitt fel" om det inte funkar. Fast jag förstår ju rent logiskt att det inte är så. Men det är känslan jag får, hur som helst. Fast det är ju inte jag som person, det är systemet, förutsättningarna, reglerna att förhålla sig till som inte alltid klickar med behoven.
Jag känner mig rastlös, "speedad" och har rätt mkt funderingar kring framtiden.
Och som så ofta nuförtiden, har jag svårt att samla ihop tankarna till något genomarbetat, en plan. Hur som så har jag anmält mig till ett (ganska stort) antal kurser på högskolan. Distanskurser. Både inför sommaren och till i höst.
Socialpsykologi, sociologi, psykologi. Och en komvuxkurs också, i nybörjarspanska - varför inte liksom?!
Natten som gick hadejag en obehaglig dröm. L och P satt och diskuterade vid ett bord, samtidigt som de iakttog mig. Vi befann oss utomhus och det blåste. Jag kunde inte höra vad de sa. Så de skrev i varsitt block men papprena blåste iväg när jag skulle få dem, så jag kom inte åt att läsa.
Jag har i alla fall inte drömt obehagligheter om min nye chef. Han har inte ens dykt upp i medvetandet när jag varit ifrån jobbet, vilket är en skön omväxling mot hur det var med min förre chef.
28 mars 2015
Funkar, funkar inte...
Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.
Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!
Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.
På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.
Två sidor står och träter i mig - en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.
Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.
Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.
Lärdom: Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.
Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!
Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.
På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.
Två sidor står och träter i mig - en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.
Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.
Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.
Lärdom: Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.
16 mars 2015
Återhämtning, utsättning och några ALDRIG - och ett alltid
Har varit lite fundersam över hur mycket jag sover.
Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!
Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.
Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...
Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!
Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.
Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...
Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!
I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.
Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.
Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!
Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.
Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...
Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!
Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.
Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...
Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!
I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.
Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.
9 mars 2015
Längtan...
Idag har jag varit ledig.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.
Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.
Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.
Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.
Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.
Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.
Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.
Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.
Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.
24 februari 2015
Skallen kokar
Den stora, härliga kudden är helt omöjlig. Hur fan ska jag ligga skönt... Kallt på rummet, men täcket är iallafall för varmt. Ömsom fryser, ömsom svettas jag.
De noggrant nedpackade träningskläderna är fortfarande oanvända. Fast gymmet är mindre än en minut bort med hissen.
Har varit en fin dag med sol och kall, klar luft full av kvitter och en föraning av vår.
Har betraktat dagen inifrån, genom fönstret i det varma, kvava klassrummet. Hade hellre varit ute. Tog en lång promenad också sen, efter att dagens föreläsningar var klara.
Tankar far i skallen. Det kokar därinne. All jävla nformation, alla intryck, mängder av frågor, tvivel och anklagelser... Varför har jag gått med på detta?! Hur fan kunde jag tro att jag skulle klara det här? En dag, bara EN jävla dag och skallen håller på att gå i bitar.
Fucking jävla skit. Hade mer än ett hopp, faktiskt en övertygelse, om att jag skulle klara det här.
Ibland gör det så jävla ont att tvivla.
23 februari 2015
Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!
Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de
papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock
jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns
gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för
mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…
Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela
efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att
möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med
telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.
I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till
den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som
oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen
varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än
undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag
att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det
där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.
Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i
personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina
nycklar på olika ställen i bygget.
Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma
människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen.
När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för
ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra,
fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på
de nyvässade pennorna...
När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm
och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig
varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De
saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt
tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte
behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt
stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.
För så funkar jag. För att jag ska kunna
smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får
liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär,
sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så
vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det
kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det
är jäkligt mycket jag.
Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv
som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att
den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt
tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara
omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.
Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma,
impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.
20 februari 2015
Det här är fan inte ett individproblem!
Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;
Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."
(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;
Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."
(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )
Riskfri arbetsglädje?
Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.
Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".
Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.
Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.
Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...
Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.
Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.
Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".
Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.
Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.
Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...
Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.
Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...
14 februari 2015
Som vanligt, och några naiva trötta tankar på kvällskvisten
Har gått exakt 7 dagar sen jag trappade av ytterligare 2,5 mg av dosen m Paroxetin.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.
Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.
Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.
Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.
Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)
Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.
En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.
Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.
Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.
Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.
Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)
Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.
En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.
9 februari 2015
Ofokuserad & spattig till 1000...
Har verkligen bytt beteendemönster...
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em.
Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em.
Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!
31 januari 2015
Skakigt
Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...
I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.
Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!
Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.
Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.
Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.
Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.
Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...
I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.
Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!
Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.
Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.
Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.
Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.
Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!
19 januari 2015
Slitas mellan jobb och vabb...
Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12.
Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.Man är sin egen värsta fiende...
17 januari 2015
Märkligt känslokall
Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt.
Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!
I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen.
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet.
Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta.
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam.
Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?
12 januari 2015
Förbannade jävla envishet...!
Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.
Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.
Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?
---
Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.
Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.
---
På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.
Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...
Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.
8 januari 2015
Nedtrappning
Igår tog jag en mindre dos av paroxetinet igen.
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.
Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.
Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?
Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/
3 januari 2015
Fler kvinnor utmattade - kan det här vara en delförklaring?
Tankarna började mala direkt när jag läst denna korta artikel.
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.
Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?
http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man
2 januari 2015
Prestera 100%
Är just nu tämligen nöjd med att ha klarat av första heltidsdagen. Har inte bara varit på jobbet, utan faktiskt också uträttat en del bra saker, vilket känns som en fin bonus. Nöjd, som sagt.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.
Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.
Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...
När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.
Typ.
24 november 2014
Sorg
Jag läste flera gånger. Två rader. Rakt på bara.
En kollega och god vän har förlorat sin son.
En sprallig ung man på väg in i vuxenlivet finns inte mer.
Avgrundsdjupet öppnade sig i magen. Tårarna rann nerför kinderna. Tungan låg som en torr raggsocka i munnen och runt den bet tänderna ihop så hårt, så hårt.
Höll på att falla ner i avgrunden men lyckades på nåt sätt vacklande balansera på kanten.
Jobbet känns som förbannat. Under de senaste året har tre av mina goaste kolleger kastats in i nåt av det mest smärtsamma, mest onaturliga som finns; att förlora sitt barn, och barnbarn.
En förälder ska inte begrava sitt barn. Den gamla generationen ska se den nya växa upp, åldras i ro för att sedan begravas och bli ihågkomna av sina barn. Och så går historien vidare. Allt annat är... FEL!
Tre unga vuxna finns inte mer, och ett litet knyte fick aldrig se världen.
Det skär och skaver. Jag blir arg och lessen. Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
En maktlöshet jag känt förut blossar upp. Glöden har väl aldrig slocknat gissar jag.
Det bränner i hjärtat. Avgrunden står vidöppen.
Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
Helvete också.
23 november 2014
23 november
Ny jobbevecka i morgon alltså.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo.
12 november 2014
Varv på varv
Så var det dags igen att falla bakåt.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.
Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."
Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.
För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.
Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.
5 november 2014
ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...
Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
Acceptance Commitment Training.
Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.
Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.
Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.
Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?
Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.
Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.
Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.
Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.
Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!
Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.
Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?
Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)