1 augusti 2018

Skriva och skrivrester

Håller på och skriver. En bok faktiskt. Som handlar om... jobb. Kan man väl sammanfatta det.


När jag skriver ramlar det fram en massa krafs som inte ryms i den boken.
Tankar och funderingar som samlas i ett allt längre textdokument.


Ja, jag har försökt ta lärdom och skriva ner direkt, även om det är ngt helt annat än vad jag borde skriva (räligt nära deadline nu). Annars minns jag bara känslan av tankarna när de började poppa fram.


Det är märkligt det här med skrivande. ller kanske snarare tänkande. Hur det liksom växer när det får komma ut genom tangentbordet.
Undrar om det var så med musicerandet också. Jag minns inte helt. Jag kan inte minnas att jag tänkte, när jag spelade. Mer att jag... kände, tror jag. Eller upplevde, kanske. Svårt att ringa in.
Med skrivandet är det helt tydligt ett sätt att ringa in tankar, och låta dom ta fart.


Alla tankar som far... reflektioner, sammansmältningar, insikter... 
Ibland, när jag skriver, kommer tårarna. Helt obegripligt. Rätt som det är så rinner dom bara. Så det är inte så är jättekul att skriva i biblioteket längre. Jag vill gärna inte bli uttittad... avskyr när folk tittar. Granskar. Bedömer och dömer utan att fatta nånting av verkligheten - bara fast i sina egna föreställningar... Och jag blir liten som en myra fast kvar i min jättestora kropp. Det fattar ju vem som helst att en myra inte kan styra en människokropp. Så blir man sådär helt... som förlamad. Ännu värre att skriva hemma. Den föreställningen vill jag bespara både mig och familjen.


Folk är, generellt sett, jävligt fördomsfulla. Var har dom fått det ifrån?


Hur som helst. Mina skrivrester håller på att bli nåt eget. Nåt som vill komma loss. Får se vad det kan bli...

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar