Jävla normer

Så jag har försökt få rätsida på mig litegrann.


Tänkte skaffa mig en slags mental spegel för att liksom se mig själv lite utifrån. En person med lite öppet sinne liksom, att prata med och lyssna på. Men det går ju inte!
Hela spegelbilden blir förvrängd av ett slags filter bestående av normer. Vad som är "normalt". Hur "det brukar vara". Tankar och föreställningar som sitter i huvudet på den andre.


Har övervägt att gå med i "puttytribe" - en grupp som är utspridd över hela världen och som verkar vara av liknande skrot och kron som jag. Såna som sätter igång ganska mänga projekt, såna som inte får nog av att snöa in på EN sak utan som är, vad de själva kallar sig, "multipotentialites". Drar mig för det eftersom det troligen skulle innebära mer tid vid internet och mindre IRL. Och mina åtaganden IRL är just nu ganska tidskrävande. Men det vore kanske skönt att hänga lite med andra som möjlighen också faller helt utanför normativa förväntningar från omgivningen.


Jag hatar "normalt". Jag hatar "rimligt". Jag hatar "borde". Allt det tar avstamp i en subjektiv geggamoja av konstruerade verkligheter - som inte sällan utgår utifrån förutsättningar stipulerade av överåriga, mediokra, normsättande, inskränkta CIS män.


Jag är servicecentral för ganska många människor nu både hemma och på jobbet. Och jag hatar det, att inte hinna tänka riktigt. Inte hinna förlora sig på djupet riktigt. Samtidigt tror jag att just nu, när jag har rätt mkt, är det ännu viktigare än tidigare att hålla fast vid nåt jag gillar. Nåt jag får bränsle av. Nåt som... inte vet jag. Nåt som jag gärna hade fått lite hjälp att ta reda på vad det är.


Men det går fan inte. Har pratat med säkert fem olika pratpersoner och de är alla mer eller mindre blinda. Eller kanske döva. Eller både och.
Som resten av mänsligheten är de fast i sina egna tankar om hur saker ska vara. Inte hur saker faktiskt ÄR, vad som finns där bortanför alla jävla normativa beteenden. Eller ännu hellre, vad som SKULLE KUNNA vara.
Även om vi alla är mer eller mindre fast i socialt konstrerade verkligheter så verkar vissa vara ovilliga att ens medge att de kan finnas nåt utanför den egna omvärldsuppfattningen. Och när jag liksom faller utanför gängse uppfattning blir det som att jag liksom inte riktigt finns.


Och det hela lämnar en känsla ganska likt vad Alfons Åberg uttrycker när han blir falskeligen anklagad för att vara tjuv: om ingen känner en på riktigt, då finns man kanske inte på riktigt heller?


Vem är jag?
Vad är jag?
Syns jag?
Finns jag?