Funkar, funkar inte...

Piller-pillrat idag igen. Små, små skärvor av den där lilla blå tabletten. Gått ner från 12,5 mg till vad som borde vara i närheten av 11,25. Delat en tablett i åtta delar, pillrigt som 17, och kör så tills de 8 bitarna är slut sen får det bli 10 mg - en hel tablett, jämnt och lätt och bra.

Var ledig igår. Har pytsat ut semesterdagar lite här och där i kalendern och igår var alltså en sån dag. Hade givetvis en del laner på vad jag skulle ta mig för. Så dumt, att jag aldrig lär mig... Var redan ovanligt supertrött på torsdagen med en onödigt maxad arbetsdag - eller faktiskt egentligen två onödigt maxade arbetsveckor...
Så kom fredagen och jag vart mest sängliggande faktiskt. Trist men det fanns liksom inte att göra nåt annat. Hade en grej som jag verkligen absolut ville ta mig till och det gjorde jag. Tre kolleger kommer sluta, två till månadsskiftet och en efter påsk. Och i gårkväll hade vi en hejdå-aw och det tog jag mig till. Kom dit vid fem-nånting och där satt de alla mina fina goa kolleger och det var så gött att se dem. Och vemodigt såklart. En trevlig stund, sen kom maken och vi gick ut och tog en pizza i all stillhet. Hemma till åtta. Lagom utekväll.
Och tänk, jag har orkat vara på aw en timme!

Förra veckan tog jag mod till mig och skrev en incidentrapport. Över hur min arbetssituation och (bristen på) stöd från min närmste chef varit. Incident och incident, förresten. Men det heter så och det var liksom det jag kände att jag ville lämna.
Har velat kring det där länge. Att jag borde, inte borde, ville, inte ville, vågade, inte vågade, orkade, inte orkade osv i oändligt många kombinationer... men i vilket fall är den där chefen inte kvar och kan liksom inte göra mer tänker jag. Dels så vill jag verkligen lämna min version av vad som varit. Så i fredagsförra veckan kom den iväg. Och jag har verkligne inte fått ner allt, det kunde jag snabbt konstatera efter att ha läst lite gamla skriverier. Men ändå, den är iväg och det är jäkligt skönt.

På måndag är det avstämning med T och P. Och en person till, J, som blir min närmste chef, sektionschef, från 1 april.

Två sidor står och träter i mig -  en som är väldigt positiv och tänker att det här blir skitbra. Ny chef, är i ett nytt uppdrag tillsammans med en kollega där samarbetet funkar bra och där arbetsuppgifterna känns extremt meningsfulla och där det dessutom händer en del - det gillar jag ju. Sen den andra sidan som vrålar att det här är fan inte alls bra, ny chef och vad 17 vet han?! Och dessutom hållar jag på att trappa ut den där jädra SSRI-skiten och det kan ju bli hur jävla jobbigt som helst och dessutom ska P sluta så nåt vidare stöd därifrån blir det inte längre och visst L finns ju kvar i periferin men ÄRLIGT hur mycket stöttar han egentligen - inte så mycket faktiskt, och det här uppdraget är jävligt svårt och kallas - fullt förståeligt - av kolleger i övriga landet för "självmordsuppdraget" och jag träffar kunder som verkligen har haft det helt överjävligt svårt och som behöver en hel del stöttning och vem är JAG att kunna stötta när jag inte kan stötta mig själv ens??!!
Och efter det där uppdrag granskning så är dessutom S helt jävla nojjig och tror att jag ska braka igen närsomhelst.

Som vanligt så har jag så svårt att lyss till det positiva, att liksom våga tro och lita på att jag kommer funka.

Rätt länge har jag bara litat till mig själv. Sen efter rätt långt funderande vågade jag ändå låta S få en väldigt stor betydelse, och väldigt stor tillit. Det var läskigt och härligt.
Borde varit stopp där. Borde inte haft så jävla stor tillit till P, L eller T. Men nu har jag varit dum och låtit det bli så och nu sitter jag och är fullständigt skräckslagen över att både P och T försvinner, skräckslagen över att det gör mig skräckslagen.

Lärdom:  Att bara låta S och barnen få ha betydelse. Visste det väl egentligen men nu är det generande tydligt.

Återhämtning, utsättning och några ALDRIG - och ett alltid

Har varit lite fundersam över hur mycket jag sover.

Eller, rättare, först när jag vart sjuk, så sov jag ju knappt nånting. Det var riktigt, riktigt lite, enligt P. Fick prova sömrestriktion, funkade inte, och sen fick jag Imovane och då sov jag.
Den har jag slutat med för länge sen, och nu sover jag tvärtom väldigt mycket. Typ 10 timmar, ibland mer, och i sträck dessutom!
Galet!

Träffade P idag och pratade lite om det där med sömnen. Han funderade på om det inte var så att jag verkligen behövde sova, för att återhämta mig. Men om det fortsatte såhär i två-tre månader till så skulle jag söka läkare. För att kolla upp, liksom.

Håller också på med utsättningen av paroxetin. Det är lurigt. Är nu nere i 12,5 mg och det är rätt så små bitar att dela av. Det gäller att ta en lugn stund i veckan och pillra med det där.
Försöker hålla mig till att minska var 4 vecka, med typ 10% av dosen åt gången. Men nu är det som sagt rätt så pillrigt.
Gissar att nästa steg blir att gå ner till 10 mg och jag hoppas det blir uthärdligt. Yrseln kan jag stå ut med, det är extremt obehagligt men jag vet ju vad det beror på så det är ju bara att röra huvudet försiktigt och stå ut nån vecka tills det lagt sig. Men jag är rädd att få sånadär stötar, som jag fick första nedtrappningen jag gjorde. Det var skitläskigt och helt omöjligt att liksom värja sig ifrån. Både de i benen och de i huvudet.
Och så det mentala... Rädd att jag ska må skit. Vill slippa ångest. Tänk om panikattackerna kommer tillbaka...

Kan inte låta bli att vara rädd och blir så arg på mig själv för det. Snacka om metanivå att vara rädd för att få ångest... Vill bara ge mig själv en örfil och säga åt mig att skärpa mig. Om det bara vore så enkelt!

Har också funderat mycket på mitt skrivande.
Det här, mitt lilla helvete, är en så himla skön ventil, det är så jäkla gött och befriande att klä tankarna i ord, att formulera dem, fånga dem.
Istället för att låta dem fara runt runt i skallen som irriterande myggor.

Ironiskt nog var det just anonymiteten, som fick mig att börja skriva på det här sättet. Att inte riskera att någon råkar komma över en dagbok där jag skrivit sådant som jag inte vill de ska få veta om.
Och såhär mitt i informationsteknikeran, så blev det alltså ett skrivande som visserligen låser några av mina närmaste ute, men å andra sidan öppnar upp några av mina innersta sidor för resten av världen (jag fick förresten ett lästips från min syster för ett tag sen. En länk hit!)
Och så kan jag inte låta bli att skämmas lite över att jag inte skriver ut mitt fulla namn. Tänker att jag är feg, som inte vågar stå upp. Försöker trösta mig med att jag också skyddar mina nära. Och det är ändå en handfull personer som vet om vem som skriver. Fast helst av allt skulle jag vilja vara så modig att jag skrev ut mitt namn här...

Hur som helst...! Det är fantastiskt häftigt att ni är så många som läser vad jag skriver. Och som till och med skriver tillbaka. Tack så mycket!
Verkligen riktigt jäkla häftigt!
Men också skrämmande.
Det är så tragiskt med alla som hamnat i utmattning. Det är så hemskt, och så onödigt. För inte behöver vi väl spä på all världens tragedier med att bete oss så korkat att vi gör oss själva sjuka?!

I början av våra sittningar, sa P nåt i stilen med att mitt mående var ett symptom på en organisation som inte fungerar. Jag håller mig hårt i det.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer vara mer lojal mot mitt arbete än mot mig själv.
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig fortsätta jobba på ett ställe där jag drömmer mardrömmar om chefen eller får panikångest av tanken på att gå till jobbet.
Jag ska aldrig, aldrig nånsin låta mig brytas ner av en galen arbetsorganisation.
Aldrig nånsin.

Och jag kommer alltid ha mitt skrivande. Anonymt eller inte. Det är min ventil. Mitt egna lilla helvete.

Längtan...

Idag har jag varit ledig.
Så skönt att vara ensam. Tog en promenad i skogen och sorterade bland en massa tankar.

Det har varit en vacker dag och det har börjat klia i fingrarna efter jordnära arbete.

Har också en längtan efter... mer... Liksom.
Inte det att jag inte är tillfreds med det jag är i nu. Tvärtom. Det är en skön energi nu, liksom. I mig. I familjen. På jobbet är det som det är och det får det vara. Mycket.

Men det finns ändå där, en längtan, liksom. Nästan som en rastlöshet. Jag vill göra.

Och just det.
I nästa vecka träffar jag P vid vad som troligen blir vår sista sittning. Lite vemodigt, och ganska bra också tror jag. Dags att stå på egna ben.

Skallen kokar

Den stora, härliga kudden är helt omöjlig. Hur fan ska jag ligga skönt... Kallt på rummet, men täcket är iallafall för varmt. Ömsom fryser, ömsom svettas jag. 

De noggrant nedpackade träningskläderna är fortfarande oanvända. Fast gymmet är mindre än en minut bort med hissen.

Har varit en fin dag med sol och kall, klar luft full av kvitter och en föraning av vår. 

Har betraktat dagen inifrån, genom fönstret i det varma, kvava klassrummet. Hade hellre varit ute. Tog en lång promenad också sen, efter att dagens föreläsningar var klara. 

Tankar far i skallen. Det kokar därinne. All jävla nformation, alla intryck, mängder av frågor, tvivel och anklagelser... Varför har jag gått med på detta?! Hur fan kunde jag tro att jag skulle klara det här? En dag, bara EN jävla dag och skallen håller på att gå i bitar.

Fucking jävla skit. Hade mer än ett hopp, faktiskt en övertygelse, om att jag skulle klara det här. 

Ibland gör det så jävla ont att tvivla.

Nu skiter jag i att "hålla ordning". Välkommen, kreativa kaos!

Mitt skrivbord verkar aldrig ha tillräckligt med utrymme för de papper, häften, böcker, tekoppar, pennställ, almanackor och anteckningsblock jag har i omlopp. Hyllorna ler lite som en tandlös gamling åt mig – det finns gott om gluggar att stoppa in böcker, pärmar o annat i, men det är liksom omöjligt för mig att hålla saker i hyllan. Det är ju inte i en hylla jag sitter och jobbar…

Min almanacka kämpar tappert med att hålla sidorna hela efter ständiga attacker med suddgummit, som tunnar ut sidorna i takt med att möten byter plats, flyttas, tas bort, kommer till. Kom-ihåg notiser trängs med telefonnummer, bokningsnummer och inköpslistor.

I möten med ”kunder” har jag alltid målet att hålla mig till den där mallen med frågor som är bra att få svar på. Men jag låter mig allt som oftast dras med i berättelserna, det där från verkligheten, det som personen varit med om, upplevt och som personens vardag färgas av. Det är mer regel än undantag att samtalen tar längre tid än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att jag också får veta mer än jag tänkt. Det är mer regel än undantag att det där med att hålla huvudet kallt får backa för hjärtat blir så varmt och mjukt.

Är en såndär slarv-kollega. Glömmer disk i hon i personalrummet, missar att tömma pappersinsamlingen och förlägger jämt mina nycklar på olika ställen i bygget. 

Jag är djupt fascinerad av ordning och ordningsamma människor. Önskar att jag var en såndär välorganiserad, strukturerad person med ordning på torpet. En som har välordnade dokumentskåp, väldiskad kopp och prunkande, välfriserade växter i fönstret. En vinkelrät, oklanderlig besättningsman utan skrynklor på uniformen. 

När jag någon gång lyckats städa undan känner jag sådan vördnad för ordningen att jag knappt kan vara mig själv, så rädd för att sabba de vackra, fria ytorna, sabba den välordnade strukturen i hyllorna, trubba av spetsarna på de nyvässade pennorna...

När jag trivs som bäst, när jag verkligen känner mig bekväm och tillfreds. När jag kan tänka, göra, vara som jag vill utan att känna mig varken rädd att sabba – eller äcklad av smuts… det är när det är lagom rörigt. De saker jag behöver använda ligger på bekvämt räckhåll, hyllorna gapar trivsamt tandlöst mot mig, glatt beredda på att ta emot vad det nu kan vara som jag inte behöver längre. Papper, pärmar och böcker jag använder vinglar i hjälpligt stabila högar. Någonstans en ljummen kopp, redo att släcka suget efter te.

För så funkar jag. För att jag ska kunna smälta ihop allt jag hör, ser, läser, så behöver det blandas. Skrivbordet får liksom spegla skallen min. Har kämpat så jäkla länge med att hålla isär, sortera in och kategorisera. Men nu är det en gång så att kaos kan vara så vansinnigt… fruktbart? Trivsamt?Härligt? Befriande? Rofyllt? Nyskapande? Eller kanske är det kreativt? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Eller, det kan jag kanske. Det är jäkligt mycket jag.

Så, helt enkelt, nu begraver jag den där delen av mig själv som dyrkat, vördat ordning, etiketter och välorganiserade bokhyllor. Antar att den kommer försöka göra come-back – rise of the living dead är ju populärt tema, och må så vara. Ska ha nåt på lut om den sidan skulle vara omöjlig att helt begrava. Sortera foton, lösa geometriska gåtor eller nåt.

Nu ska jag återgå till att bejaka min fruktsamma, impulsiva, kaosälskande del. Det är nog varken bättre eller sämre. Men skönare.

Det här är fan inte ett individproblem!

Hyser irritation, ilska men också sorg, över att det hela tiden känns som om den allmänna uppfattningen är att "du får skylla dig själv".
Bodil Jönsson säger nåt trösterikt i en artikel iallafall;

Det var många som gick in i väggen vid 2000-talet?
"Jo, vid den första ohälsan sade man till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är."

(Ur artikeln "Vi borde bara jobba två timmar per dag" )

Riskfri arbetsglädje?

Har haft en del väldigt bra dagar på jobbet.
Inte det att jag inte blir trött, för det blir jag. Vansinnigt trött.

Men bra utifrån att ha en arbetslust, att jag känner att jag gör nytta, att jag känner att jag gör ett bra jobb. Att jag gör skillnad. Att jag är en del i ett sammanhang. Att det är kul, spännande, intressant. Att jag får göra nåt av det jag gillar riktigt mycket; hitta lösningar och vägar runt "problem" eller "hinder".

Och hela tiden den där skräckslagna känslan... det här är för bra. Nu går jag in i det för mycket, nu kommer jag att krascha!
Har levt så länge med "live-today-die-hard-tomorrow"-syndrom... ju mer energi, livslust, kreativitet jag har idag, desto hårdare fall blir det i morgon. Med trötthet, ont i kroppen, huvudvärk, yrsel och svajigt blodtryck.

Det är tärande att hela tiden analysera och försöka förutse möjliga konsekvenser av sitt handlande. Gick jag in för mycket, var det där ok, skulle jag backat, klarar jag den här uppgiften...
Ett sånt självtvivel har jag aldrig känt förut. Har haft tämligen klart för mig vad jag klarat av och inte.
Aldrig behövt tveka. Åtminstone inte på min ork.

Och så en enorm ilska.
Jag har haft en tanke, ambition, önskan, whatever, om att "kratta manegen", vara "underlättare", eller som kanske de flesta säger, arbeta i en arbetsledande position... Vill gärna skapa förutsättningar för andra att göra ett bra jobb. Sammafoga detaljnivå med helhetsperspektiv, föra idéer till praktisk verklighet. Låta verksamhet och personal få blomstra, för att bli riktigt patetisk...

Och nu är jag bara arg över att det verkar som att det här jävla utmattningshålet förföljer mig och stoppar mig från att faktiskt sikta. Som om det vore ett jävla svart hål som håller mig kvar innanför sin händelsehorisont.
Hur skulle svajiga jag klara ett sånt arbete?! Hur skulle jag ens kunna tänka mig...
Ibland försöker jag ändå föreställa mig att jag är i ergosfären av det där hålet. Att det ska kunna ge mig större kraft än jag haft förut.

Är utmattning och svarta hål jämförbara? Det återstår att se...

Som vanligt, och några naiva trötta tankar på kvällskvisten

Har gått exakt 7 dagar sen jag trappade av ytterligare 2,5 mg av dosen m Paroxetin.
Och idag börjar jag känna de där otäcka "zapparna" i huvudet, hur skallen liksom inte hänger med när jag vrider huvudet. Yrseln som slår till. Seghet.

Somnade vid åtta igår, vaknade halv åtta i morse. Som vanligt svettig och med lakanet ihopknölat och fuktigt. Kan inte minnas drömmen, men nåt var det. En blek liten aning som jagar utanför minnet, liksom.
Trots att jag sover så mycket är jag så väldigt, väldigt trött. Som vanligt.

Tog mig ut i förmiddags på en promenad. Ville egentligen springa men S rådde mig att promenera. Har ju varit så väldigt mycket förkyld så länge.
Men på måndag ska jag banne mig hitta på nåt som gör mig riktigt trött, svettig, slutkörd. Gymmet kanske, eller löpning.

Har läst!
Det är så skönt. Härligt skönt att försvinna in i en berättelse.
Det blev Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", hela trilogin.
Jag grät vid ett par ställen och det kändes så himla skönt att känna något. Har velat läsa den länge, sen den kom ut faktiskt. Men då hann jag inte och sen gick ju saker o ting åt helvete. Så lite skönt att äntligen komma till skott och göra nåt jag velat göra ett tag.

Han hade en del intressanta vinklingar kring sjukdom och skuldbeläggning.
Nu kan det jag gått - och går - igenom näppeligen jämföras med hiv. Absolut inte. Men det här med sjuka och att förtjäna den. Har stött på förtäckta förebråelser och även helt öppna beskyllningar; om att mitt mående, min sjukdom, min ohälsa, skulle ha med mina livsval att göra. Att jag fick skylla mig själv för att ha skaffat fyra barn, då kan man ju inte orka jobba heller! Eller att jag fick räkna med att må kasst när jag inte tagit föräldraledigt ett år för varje barn. Eller att jag får skylla mig sjölv som tagit på mig "så mycket" (vad det skulle vara vet jag inte..)

Är väl naiv. Men jag trodde att värderingar och fördomar hade utvecklats respektive avvecklats i takt med t ex informationssamhällets uppgång.
Att man är mer än sitt kön, mer än sin roll i familjen.

En naiv förhoppning om att få bli sedd som den person jag hoppas att jag ändå är.

Ofokuserad & spattig till 1000...

Har verkligen bytt beteendemönster... 
Började i morse m att helt oplanerat flexa en timme... Är nu på jobbet o helt ofokuserad, ska läsa in en massa inför utbildning i v 9 men jag bara flippar runt - tömmer pappersinsamlingen, fixar nya tejprullar, "städar" skrivbordet... Helt spattig!
Och just ja, kommer gå hem två timmar tidigare också. För att hämta sonen med kompis, de ska leka i em. 

Jag har liksom inte nån riktig lust att jobba alls... just nu iaf... Märkligt att känna så...
Och så är jag så konstigt jävla spattig!!!

Skakigt

Står på darriga ben.
Det kändes bra och stadigt före jul. Orkade med både jobbet och livet, liksom.
Sen efter julledigheten har jag jobbat heltid. Och har somnat runt sextiden flera kvällar, nån gång varit vaken ända till åtta, nio-tiden. Inte så kul för S. Han känner sig som ensamstående fembarnsfar...

I förra veckan var jag och min kollega M långt iväg på möte, sov till o med över. På väg hem var det bedrövligt väder med snö, temp runt nollan och halt som rackarns.
Det låg nåt konstigt över vägen. När vi kom nämre såg vi att det var taket på ett lastbilssläp vi såg. M bromsade in väldigt bestämt, så att vi stannade några meter ifrån ekipaget. Det spärrade av hela vägen. Förarhytten låg på andra sidan släpet, i vinkel liksom.
M gick ut för att kolla hur det var med föraren. När han öppnade dörren var det så kusligt tyst. Jag satt kvar i bilen, med dörren öppen, och ringde 112.
Såg hur M försvann bakom ekipaget och berättade för larmoperatören varitfrån vi hade åkt och vart vi var på väg och vad som hade hänt.

Just då ser jag ett ljussken bakom det välta lastbilsekipaget. Sen ser jag hur en lastbilsfront brakar fram i full kraft vid sidan av förarhytten, just den vägen M gått för att titta till föraren.
Jag vrålade till larmoperatören men minns inte riktigt vad.
Var helt säker på att M hade blivit krossad, att han var död. Var också säker på att den här lastbilen skulle få med sig det välta ekipaget och att det skulle krossa bilen och mig.
Allt måste ha skett på en bråkdels sekund.
Föraren av den framrusande lastbilen lyckades välta sitt ekipage ner i diket, lägga det på sidan liksom. Det redan havererade ekipaget hade inte rört på sig.
Och efter vad som kändes som en evighet, såg jag M komma fram ur skogen. Han hade sett ljuset från lastbilen och rusat upp i skogen, långt upp. Tack och lov!

Sen dess sover jag inget vidare. Har varit trött förut men nu känns det som jag inte sovit alls, när det är dags att vakna.
Är trött, uppskruvad, tänker på M och lastbilsfronten, just när den brakade fram och jag trodde att M var borta.

Ibland drömmer jag. Drömmer så kusligt.
En dröm handlade om att jag skulle inhysa spindlar på mig själv, i fickor och klädveck, och för varje spindel fick jag pengar. Och därför tog jag på mig uppdraget, för att jag måste tjäna pengar. Och ajg var tvungen att röra mig så försiktigt, helst inte alls, för att jag inte skulle råka krossa någon spindel, eller ännu värre bli biten av en.
En annan dröm handlade om en tävling där jag var med och bland annat var jag med i en jakt av något slag och i nästa gren var det simning och jag höll på att drunkna hela tiden.

Och ibland vaknar jag utan att minnas nån dröm. Är bara obehaglig till mods, varm och svettig och med lakanet ihoptrasslat som ett dragspel, ofta helt uppdraget i en smal skrynklig sträng.

Har pratat med L och kollat om det skulle vara idé att ta imovane ett par nätter bara för att få sova.
Är så vansinnigt jävla rädd att jag ska falla tillbaka ner i hålet, ner i helvetet. Vet att sömnen är så viktig och det här skrämmer skiten ur mig. Fick okej på imovanet. Och vi ska träffas på tisdag.
Undrar när P har tid att träffas igen.

Har haft möte med min chef, T, också. Hon är bra. Men den ständigt återkommande frågan "hur återhämtar du dig?" går mig på nerverna.
Jag sover. Äter. Det är min återhämtning. Och käkar järntabletter, paroxetin och få-lite-stopp-på-mensblödningen-tabletter. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att FÅ energi. Stoppa fingrarna i eluttaget?!

Slitas mellan jobb och vabb...

Vabbar med minstingen (3år) idag. Han har feber o är sådär lagom trött. Vi tittar på Diego, dricker te och äter chokladtårta från igår då äldsten fyllde 12. 

Försöker verkligen stenhårt med att njuta av att vara hemma o gosa o få ta det lugnt, men i en del av skallen vrålar mina skuldkänslor över vad jag inte får gjort på jobbet idag.
Man är sin egen värsta fiende... 

Märkligt känslokall

Tänker på hur märkligt det är i mitt inre. Känner inte så mycket. Konstigt. 

Minns en kväll för ett par år sen, maken jobbade sent. När barnen somnat satt jag i soffan o såg en dokumentär om judiska barn (numera i åttioårsåldern) som fått hjälp att fly via "barntåg" ut ur något östeuropeiskt land. Hur föräldrar lämnade sina små telningar för att rädda dem, hur ledsna alla var. Jag grät och grät, kunde känna sorgen och förtvivlan inom mig. Vilken ångest att lämna sitt barn!


I mitt jobb är jag i kontakt med flyktingar, de flesta från Syrien. Har fått höra så många hemska saker om tortyr, avrättningar, försvunna personer, splittrade familjer. Sett förtvivlans djupa mörker hos de hitkomna. Mött leenden som aldrig når ögonen. 
Förstår på ett intellektuellt plan att det här är hemskt, förfärligt. Men det är tomt i mig. Känner inget. Varken sorg eller förtvivlan eller ens ilska - jag brukar bli arg över sånthär men nej. Tomhet. Ett spår av hopplöshet. 

Och ändå ligger jag vaken om natten och tänker på vad jag hört, tänker på de skadade, traumatiserade personer jag mött i veckan. Bara tankar. Känslorna är borta. 
Och jag drömmer, hemska mardrömmar. Vaknar svettig. Trött. Men inte känslosam. 

Och jag undrar ibland om jag tappat känslorna för alltid. Det kanske vore bra?

Förbannade jävla envishet...!

Jävla envishet. Du har lett mig dit jag aldrig trott jag kunde komma. Du har fört mig till fantastiska platser som jag inte kunnat drömma om. Du har gett mig en hög troféer som jag ibland är stolt över.
Och du har kastat mig rätt ner i helvetet.

Du svek mig, envisheten. Fan vad jag hatar hur jag är nu. Jag hatar hur jag inte orkar, hur jag inte kan få ihop saker och ting, hur hjärnan är en enda jävla röra. Hatar hur jag ändå envist försöker bara för att misslyckas.

Jävla envishet, din förrädare! Jag hatar dig! Jag hatar dig så hett!
Ändå vill jag inte vara utan dig. Hur ska jag få dig att sluta spåra ur? Sluta göra tokiga saker? Sluta driva mig själv till den yttersta randen och bortom den?


---

Det är min fjärde arbetsdag som heltidsfrisk.
På de här fyra dagarna har jag lyckats med att hoppa över en frukost och två luncher, återtagit en semesterdag för att gå in och jobba eftersom det var så jäkla viktigt att vara med vid ett möte, stannat kvar på jobbet efter stängningsdags eftersom jag absolut ville "bli klar först"...
Jag är nog ingen bra klient för företagshälsovården. Har skakat av mig det de försökt pränta in i mig. Eller, tja, det finns ju nånstans och skvalpar i bakhuvudet och ger mig lite dåligt samvete.
Å andra sidan är det inget som får mig att ändra beteendet.

Men jag vill. Vill verkligen göra sådär klokt och genomtänkt, vill kunna släppa jobbet när det är slut för dagen. Vill kunna känna ett lugn i att göra det jag kan, och inte mer. Att känna att det är tillåtet och bra att sluta fastän det bara är okej, och inte perfekt.

---

På den där ACT-kursen upprepade A vid flera tillfällen att det är bättre att sätta lite lägre mål, s åatt det finns en chans att uppfylla dem.
Men det är ju också svårt. För mig känns små mål meningslösa. Samtidigt som när jag satte ett mål att äta en frukt om dan, så vet jag att fastän jag tyckte det var ett fjösigt mål så var jag nöjd äver att ha lyckats med det.

Så nu har jag ett mål och det är att träna mindfulness (fan vad jag hatat det uttrycket... "träna mindfulness"... hrmpf!) en stund varje dag.
Och håll i hatten, jag har till och med köpt en bok om det... en bok av Ola Schenström (får mig att tänka på Itzhak Schenström vilket knappast bidrar till ett större förtroende för hela grejen. Men ändå...) Får se vad det kan leda till...

Tio minuter om dagen. Det ska väl till och med jag klara av.

Nedtrappning

Igår tog jag en mindre dos av paroxetinet igen.
Har legat still över jul- och nyårsståhejet.
Men nu så. Bort med 2,5 mg till. Nere på mindre än en hel tablett, minsann. 17,5 mg typ, om dan. Ska se om jag kan få 10 mg tabletter isf de på 20. Så blir det inte så jädra pluttigt att dela.

Känner mig så trött. Seg som den där jäkla julkolan... Kommer mig inte för liksom, fast jag har en del jag skulle vilja göra, ta mig an, fixa. Men orken finns bara inte.

Tänker att det kanske inte är så konstigt ändå, nu efter allt jäkla ståhej som blir i mitten av december varje år. Och så mörkret.
Så svårt ändå att förlika mig med tröttheten, att ta det lugnt. Nu ska jag ju vara FRISK, liksom! Frisk och pigg och stark, intensiv och sprudlande. Som en L'Orealreklam.
För det är väl alla som inte är sjuka?
Visst är det så att antingen är man frisk, eller sjuk? Svart eller vit? Ett eller noll?

Fan vad jag känner mig ironisk idag :-/

Fler kvinnor utmattade - kan det här vara en delförklaring?

Tankarna började mala direkt när jag läst denna korta artikel.

Kan det vara så att "duktiga" killar och tjejer helt enkelt "multitaskar" sönder hjärnan? Till slut lägger växeln ner och systemet kraschar.
Har ofta använt mig av metaforen "den trasiga växeln" för att beskriva hur knasigt jag funkar. Att det inte går så bra att hålla på med flera saker samtidigt, då blir det snömos.

Och den bristande sömnen gör att skallen inte reparerar sig som den skulle behöva.
Kan det här vara en - av många - förklaringar till varför så många fler tjejer än killar är sjukskrivna för utmattning?

http://nyheter24.se/nyheter/759347-darfor-behover-kvinnor-mer-somn-an-man

Prestera 100%

 Är just nu tämligen nöjd med att ha klarat av första heltidsdagen. Har inte bara varit på jobbet, utan faktiskt också uträttat en del bra saker, vilket känns som en fin bonus. Nöjd, som sagt.
Även en aning rädd för hur det ska gå fortsättningsvis. Om jag nu är såhär trött efter en dag - hur blir det efter en vecka?!
Hade inte trott att det skulle vara sån skillnad mot att jobba 75%.

Stöp i säng direkt när jag kom hem, slumrade lite medan vardagens ljud flödade utanför sovrumsdörren.
Kändes nästan som influensa; ont i kroppen, frossa, huvudvärk. Så ont överallt att jag inte visste hur jag skulle ligga för att ha det minst obekvämt. Nånstans i bakhuvudet kom en tanke att använda några tekniker från basal kroppskännedom. Men det fanns varken ork eller koncentration att följa den tanken.

Har halvslumrat lite från och till, varit uppe och ätit lite och tagit en kopp te också. Ska straxt gå och sova på riktigt, under täcket med pyjamas.
Barnen har fått galna sovtider nu med jul och nyårsfirande, de två äldsta är uppe fortfarande men det får vara så. De hittar nog till kudden vad det lider...

När jag nattade de små satt jag en stund och stirrade in i deras lavalampa och lät tankarna vandra.
Jo, jag är en prestationsnörd. Jag erkänner. Jag vill så hemskt gärna bli uppmärksammad för att ha gjort bra saker, att ha uträttat något, löst ett problem eller hjälpt på något sätt.
Jag avskyr att göra fel, eller att sätta någon i klistret, att skapa problem.
Jag behöver så väldigt mycket vara lösningen, inte orsaken problemet. Eller, inte ens orsak till något problem, Jag vill inte vara onödig. Helt enkelt.
Jag måste vara en positiv, stark kraft. Hela tiden. Överallt.
Annars är det ingen mening att finnas till.

Typ.

Sorg

Jag läste flera gånger. Två rader. Rakt på bara.
En kollega och god vän har förlorat sin son.
En sprallig ung man på väg in i vuxenlivet finns inte mer.

Avgrundsdjupet öppnade sig i magen. Tårarna rann nerför kinderna. Tungan låg som en torr raggsocka i munnen och runt den bet tänderna ihop så hårt, så hårt.
Höll på att falla ner i avgrunden men lyckades på nåt sätt vacklande balansera på kanten.

Jobbet känns som förbannat. Under de senaste året har tre av mina goaste kolleger kastats in i nåt av det mest smärtsamma, mest onaturliga som finns; att förlora sitt barn, och barnbarn.
En förälder ska inte begrava sitt barn. Den gamla generationen ska se den nya växa upp, åldras i ro för att sedan begravas och bli ihågkomna av sina barn. Och så går historien vidare. Allt annat är... FEL!
Tre unga vuxna finns inte mer, och ett litet knyte fick aldrig se världen.

Det skär och skaver. Jag blir arg och lessen. Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.
En maktlöshet jag känt förut blossar upp. Glöden har väl aldrig slocknat gissar jag.

Det bränner i hjärtat. Avgrunden står vidöppen.
Det är för jävligt. Och jag kan inte göra nåt åt det.

Helvete också.

23 november

Ny jobbevecka i morgon alltså.
Ser fram emot den. I fredags hade jag en vansinnigt trött arbetsdag och samtidigt en av de mest givande på väldigt länge.
Men nånstans gnager det - det får inte bli FÖR kul, får inte gå upp i det FÖR mycket, inte FÖR mycket engagemang...
Är tokglad och skiträdd samtidigt. Märklig känslokombo. 

Varv på varv

Så var det dags igen att falla bakåt.
Yrsel. "Närminnesdemens". Koncentration och fokus i mikroskopiska mängder.

Funderar över om jag har utmanat mig själv för mycket, ställt för stora krav på mig. Eller om jag bara är för otålig. Kanske har jag drivit mig in i ett bakslag, ett återfall? Kan man ha periodvis utmattning? En kognitiv bipolaritet...
Eller är det så att jag fått en hjärnskada? Nåt som inte kommer läka, nåt som kommer sätta käppar i hjulen för mig resten av livet? Kommer jag för alltid tappa tråden i samtal, glömma var jag lagt mina grejer, stanna upp mitt i en rörelse för att förvirrat undra vad jag var på väg att göra?
Kommer mina barn alltid sucka trött och säga att "men mamma, jag sa ju det till dig igår..."

Är så trött och uppgiven. Jag vill inte ha det såhär.
Men vad jag vill spelar ingen roll. Det är fan ta mig som det är oavsett vad jag gör. Och jag hatar det.

För att inte tappa fästet alldeles, för att ha något att klamra mig fast vid, så har jag en bild jag tänker på ibland.
Jag tänker på hur en rymdfarkost ibland måste ta extra sats för att komma ut i rymden. Då tar den ett eller flera varv runt en planet för att dra nytta av planetens gravitation.
Jag tänker att jag är som den där rymdfarkosten. Tar varv på varv för att slutligen nå den kritiska hastigheten som låter mig fara iväg.
Så nu försöker jag tänka att jag är inne i ett nytt varv runt utmattningen. Ett varv som ger mig ännu mer kraft, som för mig ännu närmre den kritiska hastigheten.

Då, när jag når den, då kan jag äntligen slunga mig iväg!
Och kommer fan ta mig aldrig mer åka varv på varv i utmattningens kvävande sfär.

ACT och medvetet närvarande frånvaro av omedvetenhet... eller hur det nu var...

Acceptance Commitment Therapy.
Acceptance Commitment Training.

Det är det senare jag deltar i. Trodde först det skulle vara "terapi" men det är det alltså inte.

Hur som helst så är det en rätt så skön grej. Vi är sex gruppdeltagare och så A och Å som är psykologer. A är liksom typ huvudledaren.

Inför första tillfället hade vi fått en uppgift, att reflektera kring tre olika "teman".
Det var skönt att göra, kände jag. Har ju bland annat formulerat tankar här. Men nu fick jag liksom anvisningar hur jag skulle strukturera mina tankar utifrån olika perspektiv. Skönt, och intressant.

Till den här träffen, nummer två, fick vi ännu mer skrivuppgifter. Bland annat att formulera värderingar inom fyra olika områden i livet; hälsa, relationer, arbete, intressen/fritid.
Det vart väldigt mycket skrivande för mig. Papprena vi fått att använda för att skriva på, blev snabbt fullklottrade. Och så ändrade jag formuleringar så många gånger att pappret blev alldeles strävt av allt suddande.
En annan uppgift var att områdesvis, utifrån värdeorden, fundera ut vilka handlingar som vore ett steg i värderiktningen.
Och om det fanns några hinder. Om det fanns hinder - skulle jag Acceptera eller Förändra?

Mycket tankar och funderingar blev det.
Bland annat så funderade jag en hel del över arbetet och hur jag skulle kunna göra för att gå i min värderiktning avseende min sektionschef. En av mina värderingar är att vara tydlig, en annan att vara respektfull. Och att vara proffsig. Ta ansvar för mitt arbete. Vilka handlingar kunde jag göra för att gå i den riktningen, när det kom till mitt alldeles brännheta minfält - det om att bli ledd och styrd av min sektionschef. Några stapplande idéer kom iallafall, om att sitta ner med honom och - väl förberedd - informera om dels min ståndpunkt men också tala om att jag känt (och känner) mig övervakad, misstrodd och kränkt.

Så besviken jag blev.
På ett möte, en arbetsplatsträff, berättade kontorschefen att min sektionschef inte kommer jobba kvar. Som jag förstod det, hade kontorschefen fattat beslutet att min sektionschef inte skulle fortsätta som chef och att de sedan kommit överens om att han skulle avsluta sin anställning.

Först förvåning. Jag försökte ta in det, satt stum och noll och tunsen saker for genom huvudet och kroppen.
Gick bedövad till mitt rum och ringde S. Var liksom tvungen att prata med honom. Han var liksom en klippa ute i verkligheten, en kontakt utanför den overklighetsbubbla som kontoret blivit.
Så lättnad.
Sen en massa funderingar om varför, och vad det rent praktiskt betyder för mig i mitt dagliga arbete. Och sen - tankarna om vad sjutton, jag behöver ju prata med honom! Jag vill ju komma över det här, lämna det bakom mig och jag har ju faktiskt till och med en plan för det...! Så rumphugget. Ett slag i luften. Känsla av tomhet, av att jag inte betyder nåt.

Jag tog upp det idag, när det var min tur att berätta om hur det gått med uppgiften. A fångade upp det och vi reflekterade en del över det i hela gruppen. Jag fick frågan om vad jag ville göra, och vad jag ville att fd sektionschefen skulle göra. Nåt att grunna vidare på.


Idag fick vi också göra en övning i "medveten närvaro". Vi satt och blundade och A guidade oss lugnt, med djup röst.
För min del blev det "omedveten frånvaro" flera gånger. Tänken med övningen var att rikta uppmärksamheten mot andningen. Och när uppmärksamheten vandrade iväg, skulle man rikta tillbaka sig mot andningen. Själva grejen var att just märka att tankarna gick iväg, att notera att "det där var en tanke", inte göra nåt med den utan bara låta den passera och rikta sig mot andningen igen.
Det där är ett enormt utvecklingsområde för mig....!
Gång på gång drog "tankefilmen" igång utan att jag märkte eller noterade att jag tänkte på nåt. Jag har också väldigt svårt att "se tanken utifrån" - tankefilmen är igång och jag befinner mig mitt i den. Kanske skulle försöka med att tänka i ord istället? Undrar hur det skulle bli... jag tänker ju liksom i "film"-mediet. En film säger mer än en miljard ord..!

Nåväl. Jag kommer få utforska det framöver för det ingår i läxan att göra övningen dagligen och dessutom skriva ner efteråt i ett formulär.

Jag var lite fundersam över ACT-grejen först. Över huvud taget har jag tyckt - baserat på det jag läst mig till genom böcker o på nätet - att psykologi och terapi varit katastrofalt övermarinerat i naturvetenskapliga "angreppsvinklar".
ACT känns för mig som ett stort steg åt det filosofiska hållet. Vilket för mig är mycket positivt.
Att fundera över mina inre drivkrafter, vilka egenskaper jag vill uttrycka och min ärliga mening - och hur jag uttrycker den i handling.
Vad är viktigt för mig? Hur märks det i mina handlingar? Märks det överhuvudtaget?
Hur nära lever jag det liv jag skulle vilja leva?

Det är nånstans där som nog vi alla behöver stanna till och kalibrera kompassen.